Dödens Spår

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag satt på sängkanten och slätade till täcket. Jag tittade upp på min mormor som låg med huvudet på kudden. Hon sov djupt, medan de små rören som gick in i näsan gav henne syre. Hon var så blek. Hennes hår var tilltufsat. Hur kunde allt plötsligt bli så här, bara för att några celler ändrade på sig. För ett halvår sen visste vi ingenting. Vi gick glada och skrattade. Jag brukade ofta tala med henne i telefon- och nu det här. Känslan av att få reda på att ens anhörig har fått cancer och inte kommer att överleva, är obeskrivlig. Det är som en stor klump inuti, och den växer och växer, precis som tumören, allt eftersom tiden går, och man får mer och mer panik över att tiden är så knapp.

- Hej, gumman är du här, säger mormor och tittar glatt och lite förvånat upp på mig.
- Hej mormor, svarar jag och kramar hennes hand, och hon kramar tillbaka så hårt hon förmår. Sen är det tyst. Ingen säger nåt. Vad finns det att säga?

Dagarna går så snabbt, precis som om tiden längtar efter det hemska som väntar. Mormor hade blivit sämre nu, och mamma trodde att det inte var många dagar kvar.
Livet är orättvist, eller är det, på riktigt? Vi går ju alla igenom tuffa saker, som att anhöriga dör, olyckor och andra hemskheter. Men det spelar ingen roll nu. Det är fel! Allt är fel!
Vad är döden egentligen? Varför är vi så rädda för nåt vi inte kommer undan?

Jag satt hos henne hela natten. Jag var rädd för vad som skulle hända om jag gick ifrån henne där hon låg. Den här rädslan, och klumpen som blockerar och hindrar lungorna från att arbeta.

Sen kom dagen, den hemska, hatade dagen, fast som vi ändå alla väntat på. Vi var rädda, och hade svårt att erkänna vad vi alla hade känt på oss.
Mormor hade sovit på grund av medicinerna och sömnmedlet länge nu. Jag satt hos henne, hon var blek och kroppen kämpade för varje andetag, som gav ifrån sig ett rosslande läte.
Fina, kära Mormor, jag vill inte missta dig, inte än, aldrig någonsin.
Känslan av att sitta där, hade jag föreställt mig hemskare än vad den egentligen var. Hon såg ju ändå så fridfull ut. Nu skulle hon snart inte behöva lida mer. Men jag vill inte, vågar inte, släppa henne. Tänk om det inte alls blir så bra som vi vill tro, vi har ju ingen aning! Och snart är det för sent, då kanske jag aldrig mer kan få prata med henne, krama henne och känna hur hon andas.

Jag böjde mig fram över henne. Att inte göra det här borde bara vara att tänka på sig själv. Jag tog hennes hand. En solstråle letade sin väg genom rummet. Aldrig förr hade jag tänkt på hur vacker hon var, som om hennes själ log genom den grova och rynkiga ytan. Jag kramade handen hårt och sa:
- Det är okej mormor, du kan gå nu, g...