Kaze 1 & 2

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

.:+:.:+:.:+:.~Om Kaze~.:+:.:+:.:+:.

Kaze 1 och 2 var två berättelser jag skrev i åttan, mot beskrvningens referenser. Jag går inte gymnasiet heller, men min skola finns inte med i listan, så kan inte fylla i den... Aja, börjar ju iaf snart på gymnasiet. Två smågulliga historier om gerbilen Kaze. Min systers gerbil Denetsu (jag har döpt den ~) stod mall för Kaze, syskonen är påhittade. Historierna är tillägnade mina kusiner Ester, Elsa och Othilia, som då var 5, 2 och 5 år gamla. Fråga mig inte hur en gerbil kan se när möbler är tillverkade, veta vad tåg är eller annat sånt. Det är fiction, förlåt dess overklighet. Historierna är friståndare, alltså kan vissa uppgifter från Kaze 1 upprepas i Kaze 2. Sorry sorry.

.:+:.:+:.:+:.~Kaze 1~.:+:.:+:.:+:.

Livet utanför verkade så… Annorlunda. Inte direkt tråkigt, men inte ett sånt liv som jag ville ha. Jag, Kaze. Kaze var japanska för vind hade jag hört av matte. Det passar ju ganska bra, jag är faktiskt ganska snabb. Inte lika snabb som Rai, min honungsgula syster, men ändå. Dessutom hade min päls en gråvit, dimlik färg, bortsett från magen, som var vit. Inte så vacker, kanske. Ändå var jag tydligen mattes favorit. Matte, ja. Medan alla mina syskon sov satt jag på taket till det lilla trähus husse byggt åt oss, och iakttog hur matte andades. Bröstkorgen hävde sig sakta och hon andades lite rossligt, men jag hade tidigt förstått att min stackars matte inte var helt frisk, och aldrig heller skulle bli det. Solens tidigare strålar gav det ljusblonda håret en silverskimrande lyster, inte helt olik färgen på min mage. Jag krafsade lätt på det tjocka spåntaket, och fick ner lite spån från det. Hur det kunde hamna spån på taket? Jo, det irriterande eländet fastnande jämt och ständigt i pälsen på en, och följde med upp. Jag tyckte mycket bättre om tidningspapper, det var mjukare också. Matte rörde sig
igen. Hon rörde sig jämt i sömnen, men den här gången verkade det faktiskt som att hon skulle vakna. Och skulle hon vakna, då brukade hon snart ta upp mig, och då ville jag vara ren.

Mycket riktigt, knappt har jag rullat färdigt i sanden innan en varm hand slöt sig om mig, och jag stod i ett knä täckt av ljusrosa siden. Jag tyckte inte om siden, det fastnade i klorna. Tjurigt hoppade jag ner från knäet och ner i hennes säng, hon gjorde inget försök att hindra mig. Jag älskade att vara i mattes säng, det är som en hel värld av duniga filtar, tjocka täcken och massor av härliga veck man kunde gömma sig i. Så medan jag undersökte mattes citrongula sängvärld så tittade matte själv på med ett förtjust leende. Jag älskade mattes leende, ingen kunde le som hon. Ögonen liksom lös på henne, och med deras klargröna färg i det bleka ansiktet såg dom nästan magiska ut. Skulle jag kunnat skulle jag lett tillbaka.

Stormatte var en riktigt glädjeförstörare. Som vanligt plöjde hon in i rummet, ryckte upp mig i svansroten så att svansen nästan åkte av, och slängde tillbaka mig i buren, medan hon skrek åt lillmatte. Jag förstod inte vad dom sa, men trodde det har något med mig och sängar att göra. Dessutom väckte hon mina syskon. En efter en travade dom ut ur trälådans lilla hål, sträckte på smidiga kroppar och blinkade med svarta ögon. Först snabba Rai, som som sagt var honungsgul, sedan albinon Koori, den spräckliga Faia, blågrå Mizu och slutligen den mörkbruna Ishi. Mina syskon, allihopa. Tvillingsyskon, faktiskt. Vi hade två bröder till, svarta Kage och vita Ki, men dom bråkade så mycket med tjejerna att dom fick flytta till en egen bur. Så nu är jag den enda killen kvar. Synd att dom är mina syskon, allihopa.

“Varefråganom?”
Gäspade Ishi åt mig. Jag mumlade något knappt om ‘sängar’ och ‘sura tanter’. Ishi svarade med en nickning. Hon visste precis vad jag pratade om, stormattes humör var vida känt. Tillsammans med Koori gick Ishi sedan tillbaka in i trähuset igen. Dom två kunde sova just hur länge som helst. Jag tittade mot mina mattar igen. Kunde inte stormatte göra något annat än att skälla? Jag fick ont i öronen av hennes ständiga oljud. Men lillmatte verkade inte bry sig nämnvört, så fort stormatte var borta gick hon fram till buren igen. Rai och jag trängde oss runt luckan, Rai i hopp om mat och jag… Ja, jag var faktiskt också på jakt efter mat. Gårdagens solrosfrön hade gått åt snabbt. Men som vanligt missuppfattade matte vad vi ville, och lyfte upp oss båda två. Rai såg inte nöjd åt, men hon avhöll sig åtminstånde från att bita lillmatte, någon hon brukade kunna göra. Kanske tyckte hon också synd om henne? Vad vet jag. Rai var rätt ilsken av sig, och jag, trots att jag helst inte ville erkänna det, var en riktigt fegis, och inte särskilt stark heller. Så jag lät helst bli att prata med Rai när hon var på dåligt humör, det kunde sluta illa. Men matte verkade åtminstånde glad, och Rai och jag fick springa på hennes golv en stund. Rai satte genast av under mattes säng, men jag var nyfiken på livet utanför. Ivrigt sprang jag runt, gnagde på mattkanter och nosade i hörn, sporrad av mattes skratt. Så hördes husses röst nerifrån vad matte kallar ‘köket’. Hon skulle tydligen utfodras. Nåja, jag tänkte inte låta mig fångas så lätt, jag ville utnyttja min frihet till sista stund. Matte fick ganska lätt tag på Rai, även om hennes nattlinne blev lätt dammigt. Då var det min tur… Jag gömde mig bakom en bokhylla. Där brukade jag vara svår att hitta, matte hade massor med böcker. Men matte tittade inte ens åt mig, hon bara gick. Först blev jag stött över att hon glömt mig, sen gick möjligheterna upp för mig.
Möjligheterna jag fick då matte lämnat dörren öppen. Snabb som den vind som gett mig mitt namn sprang jag ut, var nära att krocka med en stol, slirade undan, och in i husses och stormattes rum. Det var helt annorlunda från mattes rosagula rum. Tapeterna var ljusblå och tapetserade med blommor som var större än mig själv. Ja, allting verkade vara i jätteformat jämfört med mattes rum. Först sängen. Jag var ju van med mattes lilla, ljusgula bo, den här grejen var ju säkert dubbelt så lång, och minst tre gånger så bred. Ja, ur gerbilperspektiv såg den helt enkelt otillåtet stor ut. Jag backade genast ut ur rummet. Och det lät som att larmet gick. Ni människor kan inte föreställa er ljudet, det lät så intensivt högt att det höll på att slita sönder mina trumhinnor, och till skillnad från er människor finns det inget en gerbil kan göra för att lindra det. Utom att fly från det. Jag sprang in i stormattes och husses rum. Jämfört med ljudet, som jag så väl kopplade till en stor, ful sak som människor använde till att göra något så meningslöst som att suga upp damm med, så framstod det inte lika skräckinjagande längre. Jag gömde mig under en byrå, som såg ut att vara byggt på en sisådär 1890-talet. Stormatte hade många antika saker.
Det var rätt dammigt under byrån, så i brist på något annat att göra började jag putsa mig. Jag gick grundligt tillväga, först nosen, sen öronen, sen nacken, och sedan… Sedan hörde jag den dunsen som förtecknade att mardrömsmaskinen med det förfärliga ljudet just passerat tröskeln, kommit in i rummet, och långsamt närmade sig byrån. Dumma idéer av alla de slag susade igenom mitt huvud. Men det enda jag kunde göra var ju att springa, så jag… Sprang helt enkelt. Sprang ut från byrån, förbi maskinen, fram till tröskeln, men där tog det stopp. Stormattes svala hand slöt sig runt min sprattlande kropp, stängde av helvetesodjuret som dom kallade “dammsugare” och gick in till lillmattes rum där hon släppte ner mig i buren. Förvirrad, och med värkande trumhinnor steg jag in i det lilla trähus husse gjort åt oss, och den välbekanta doften av tidningspapper slog som vanligt emot mig. Mizu kisade slött mot mig, genom halvöppna ögon.
“Vart har du hållit hus?”
Mumlade hon tyst, för att inte väcka dom andra. Jag svarade med en snabb huvudrörelse som betydde ungefär ‘jag tar det senare’. Mizu tittade ett tag på mig, utan att säga ett ord. Sen makade hon plats åt mig i det uppvärmda tidningspappret och sa, denna gång utan att ta hänsyn till våra systrars sömn;
“KamiKaze. Den gudasända vinden.”
Jag log, så nära en gerbil kan komma ett leende åtminstånde, och tänkte i mitt stilla sinne, medan jag rullade ihop mig vid sidan av Mizus varma kropp, att jag, även fast jag inte hade något av människornas krångliga vanor eller liv, nog trots allt var rätt lycklig.

.:+:.:+:.:+:.~Kaze 2~.:+:.:+:.:+:.

Kaze 2 – Det bästa jag vet

En gerbil som sitter stilla. En gerbil som inte springer runt som en galning. Det var något ovanligt, och jag visste det. Men blickstilla i mattes hand satt jag, och lät henne försiktigt röra vid min svans. Att bli klappad på ryggen gillade jag inte, matte var mycket starkare än hon själv trodde. Magin var fullständigt, den silverblonda, sjukliga flickan och hennes tama, dimgrå gerbilhane, Kaze. Det är jag det, Kaze alltså. Betyder vind eller någonting. Kamikaze kallade Mizu mig, den gudasända vinden. Jag blev alltid så generad när hon sa det, trots att Mizu faktiskt var min syster. Och Rai garvade alltid när hon hörde det. Typiskt Rai, hon skrattade åt allting. En honungsfärgad gerbil som skrattade och slogs, det var Rai, det. Ännu en av mina systrar. Snabb var hon också, men inte lika snabb som mig. Var det någonting jag var stolt över, då var det min snabbhet. Sen hade vi ju dom små latmaskarna albinon Koori och den mörkbruna Ishi. Även Faia, Kage och Ki hörde till syskonskaran, men Kage och Ki bodde inte med oss längre, dom slogs för mycket med mina systrar.

Sen tog det slut, lika snabbt som det börjat. Lite väl snabbt enligt mig, matte pratiskt taget slängde ner mig i buren och skuttade tillbaka till sängen igen, där hon släckte lampan med tågmotiv och låtsades sova. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför, men brydde mig inte om att försöka förstå det heller. Människor var så komplicerade… Jag hoppade upp i hjulet och började springa lite där istället, för att bli av med lite av min energi och få bort dom gram jag lagt till mig genom att äta för mycket solrosfrön, men utan att ta blicken från matte. Att bli ompysslad av henne, det var nog det bästa jag visste.

Jag ryckte till. Det hördes ljud nerifrån. Men husse och stormatte brukade väl inte vara uppe så här tidigt? Jag och matte brukade kunna ha det jättehärligt om förmiddagarna tillsammans. Och sen, när husse och matte gått till sina jobb, och barnvakten satt sig för att titta på TV, då fortsatte det underbara. Det underbara med att vara med matte. Nu kom dom närmare, och jag började kunna urskilja att dom sjöng någonting. Inte för att jag förstod så mycket, men det var någon konstig sång om att matte skulle skjutas när hon fyllt hundra. Ganska otäck, enligt mig. Dessutom lyckades dom väcka Rai. Surmulet klev min honungsfärgade syster ut ur det trånga hålet och blängde ilsket på mig, som om det var jag som orsakat oljudet. Jag brydde mig inte om henne, utan hoppade upp på taket till vårat lilla spåntak för att se vad som föregick. Efter ett tag gjorde Rai mig sällskap.
Stormatte och husse klev in i mattes rum, där hon fortfarande låtsades sova, trots att hon omöjligt kan ha sovit i det där oljudet. Först när dom var framme vid sängen så gnuggade hon sig i ögonen och gjorde en lätt överdriven, gäspande gest, som för att deklarera att dom faktiskt väckt henne.
”Grattis på födelsedagen, älskling!”
Kväkte stormatte förtjust, och satte ner en stor hög av vad som såg ut att vara någon sorts mycket färgglatt godis. Grattis på födelsedagen… Det hade jag hört förut. Ett vagt minne av att matte en gång sagt något liknade till mig dök upp i mitt nu ganska förvirrade huvud. Fast tack och lov hade hon inte sjungit, bara gett oss någon sorts nöt som faktiskt var ganska god. Innan Rai snodde min och åt upp den själv, det vill säga.
Men matte verkade åtminstånde glad. Alltid något, tänkte jag buttert. Egoistisk som jag var ville jag också vara i centrum, jag var betydligt viktigare än några färggranna godisbitar… Som inte längre var godis, utan som matte en efter en packade upp, och tog fram nya saker ur. Dom flesta av presenterna verkade innehålla små människor i miniatyr med långt gyllenblont hår och tillgjorda leenden. Jag tyckte inte om dom figurerna, men mindes att matte hade blivit hemskt ledsen när jag bitit sönder en av dom.
”Du dödade Kelly!”
Hade hon skrikit, vilket jag inte förstod ett dugg av. Ordet ”dödade” har jag fortfarande inte förstått innebörden av.

Envetet krafsade jag på gallret till buren. Och matte hörde mig, hon såg mig, och hon log. Log sitt underbara leende.
”Kaze måste vara med!”
Förkunnade hon glatt, men matte hindrade henne.
”Inga råttor i sängen. Dessutom var vi en present till dig som Kaze nog inte skulle tycka om… Ta fram den Lars!”
Jag slutade krafsa, dels förnärmad över att ha bli kallad råtta, dels sur för att matte nu ägnade sig åt att försöka gissa vad som var i paket som husse gått väg och hämtat istället för att ägna sin odelade uppmärksamhet åt mig. Jag var på riktigt dåligt humör när husse till slut kom tillbaka, och hade med sig en låda som liknade en överproportionerad kakburk med hål i. Matte skrek förtjust till, och tog emot den, varpå hon lyfte upp locket och tog upp… Ja, vad var det? En enligt mig oerhört ful varelse som liknade mattes gosedjur med sitt platta tryne, och långa päls. Vad det en var så såg det ut att ha sprungit in i någonting hårt. Men matte var överlycklig. Hon kramade den fula saken, och behandlade den precis som hon brukade behandla mig. Ett stygn av svartsjuka blossade upp inom mig, det var ju bara mig matte fick hålla om på det där viset.
”En perserkatt! Gud, vad söt hon är! Hon ska heta Timjan!”
Förkunnade lillmatte med en sån entusiasm att jag hoppade ner från taket, klev in i boet och försökte sova för att slippa höra mer.

När jag vaknade igen så låg jag ensam kvar i boet. Mina systrar var ute ur buret, minst en av dom sprang i hjulet kunde jag uppfatta av gnisslandena. Håglöst gick jag ut i hopp om att få se en dråplig show där två av mina systrar sprang åt varsitt håll i hjulet. Det brukade sluta med att den svagaste av dom fick snurra runt flera varv upp och ner innan den till slut kom ur eländet. Men till min stora besvikelse var det Mizu, ensam som sprang runt. Resten av syskonskaran trängde sig mot gallret, tydligen kollade dom på något intressant. Jag smög mig dit för att se vad som stod på.
På golvet satt matte på huk med en pappersbit dinglandes i ett snöre, som den fula perserkatten Timjan försökte fånga. Först tyckte jag det såg roligt ut, jag ville också vara med, men efter att förgäves ha krafsat mot gallret så gick det upp för mig att det enbart var patetiskt. Men matte skulle väl snart tröttna, som hon gjort med tågrälsen, legoslottet, dockan och dom där små färggranna ponnyhästarna som smakade så oerhört illa.

Men inte blev det bättre, inte. På fem dagar plockade matte bara upp mig en gång, och då blev jag nästan uppäten av den lurviga hårbollen till kattkräk som matte hade. Matte han precis rycka undan mig från Timjans stinkande käft, och då var jag så rädd att matte fick släppa ner mig i buren igen. Städa buren gjorde hon inte heller. Och när man bodde så många som vi gjorde, så dröjde det inte länge innan sandskålen var så skitig att det inte längre gick att rulla i den, ja hela buren luktade skunk. Jag hade aldrig tyckt så bra om stormatte som när hon befallde matte att göra rent åt oss, Ki och Kage. Men direkt efter rengörningen, som inte var mattes vanliga, kärleksfulla rengöring, så väntade nästa obehagliga överraskning. Matte tänkte föra ihop oss med Ki och Kage igen. Det blev en mardröm.

Det första Kage gjorde var att börja slåss med Rai om positionen som det högsta hönset. Till min stora glädje vann Rai, som visserligen inte var perfekt hon heller, men dom åtminstånde inte bet oss när vi inte förtjänade det. Men glädjen var kortvarig, Ki och Koori rök också ihop, och Koori var verkligen ingen slagskämpe. Stora tussar av vit päls spreds i buren. Både Ki och Koori var ju vita, så det enda sättet man kunde se skillnad på dom var pratiskt taget på ögonen – Koori, som var albino hade röda ögon, medan Kis ögon var kolsvarta. Desperat försökte jag komma på något sätt att stoppa dom, utan att själv lägga mig i striden. Skriken Koori utstötte varje gång Kis långa, tassa tänder träffade henne höll på att skrämma livet ur mig, försent upptäckte jag att Kage valt ut ett nytt offer – mig.
Kage var smidig, och hade under många års lekstrider med Ki lärt sig vart han skulle hugga för att det skulle göra riktigt ont. Jag, åh andra sidan, var bortklemad av mattes omsorger och hennes godhet. Snabb var jag, det var nog det enda. Så när Kage anföll mig, troligtvis för att jag var den enda hanen, då kunde jag inte göra annat än att undvika hans bett. Vissa gånger lyckades han träffa mig, då skrek jag, men för det mesta kom jag undan. Inte tillräckligt ofta för att vara någorlunda oskadd dock. När matte till slut stoppade striden genom att sticka ner handen och ta upp Kage var mitt ena öra halvt sönderbitet, och bogen blödde. Matte tog upp Ki också, och jag gick in i spånhuset för att slicka mina sår. Dessutom stod jag inte ut med att se matte klappa Timjans stora, håriga huvud.

Dag efter dag förflöt utan att något särskilt hände. Timjan fortsatte vara mattes favorit, utan att jag kunde göra något åt det. Det gjorde ont i mig att se dom gula ögonen retsamt titta mot gerbilburen medan matte pysslade om Timjan. Eller, egentligen så var det väl inte särskilt retsamt, men jag inbillade mig att det var det. Ont gjorde det i alla fall. I flera timmar kunde jag bara sitta iaktta matte när hon sov, när hon gjorde dom läxor som skolan skickade till henne, eller när hon lekte med sina konstiga leksaker. Vad som helst, bara inte hon gjorde det med Timjan. Ibland hände det att husse gav oss mat då matte hade glömt det, visst kunde jag gilla husses stora, mjuka hand, men det var inte samma sak som mattes lena fingrar. Ända tills den dagen.

Jag såg direkt att något var fel. Matte kom upp från köket, hon grät och hon hade inte Timjan med sig. Dessutom gick hon direkt fram till gerbilburen och lyfte upp mig ur den återigen smutsiga sandskålen. Jag blev först glad, sedan ledsen. Vad var det som var så fel? Och vad hade jag med saken att göra? Matte snyftade fram någonting om jag inte hörde. Sedan kramade hon mig, hårt och länge. Jag visste inte varför, och egentligen tycker jag inte särskilt mycket om att bli kramad. Men jag förstod att någonting inte var som det skulle, och krånglade inte. Trots att det kom tårar och snor i min päls. Försiktigt buffade jag med huvudet på mattes arm, i ett försök att trösta henne. Hon tittade på mig, sedan började hon gråta ännu häftigare och satte ner mig i buren igen, innan hon släppte in Timjan på rummet och lade sig i sängen, kramandes kattungen. Jag ställde mig vid gallret för att kanske få höra någon orsak till detta oväntade utbrott. Men matte sa inget. Hon bara grät.

Nästa morgon verkade matte underligt gråtfärdig varje gång hon ens tittade åt buren. Jag förstod inte vad det rörde sig om, men skulle snart få veta det. Stormattes röst hördes nerifrån hallen, hennes och några andra som jag inte kände igen. Långsamt rörde sig rösterna hitåt, matte, som för tillfället hade legat på sin äng och läst en bok, for upp och störtade ut i rummet med Timjan i hälarna. Men dörren han knappt slå igen innan den öppnades på nytt, denna gång av stormatte och dom som rösterna i hallen tydligen hört till. En flicka, något äldre än matte och med tjockt, kolsvart hår samt bruna hästögon, en pojke i treårsåldern som antagligen var hennes bror, och deras mamma, en rund kvinna med den största handväska jag nånsin sett någon gång. Visserligen har jag inte sett så många handväskor i mina dar, men det här var i alla fall enorm. Flickan sprang förtjust fram till buren, medan pojken stannade bakom sin mammas rygg. Stormatte öppnade buren och plockade upp oss för att sätta oss i våran mindre bur, den bur matte brukade använda när vi skulle resa någonstans. Förvirrat sprang vi omkring där, försökte ömsom ta oss ut ur buren, och ömsom bara se upp mot den glada flickan, som i sin tur verkade helt övervidgad över oss. Först tittade hon bara på oss, sen till slut så stack hon ner handen och tog upp Ishi, undersökte nyfiket min systers tjocka päls och svarta ögon, innan hon satte ner henne igen, och sa något till sin mamma som jag inte uppfattade. Min hörsel hade tydligen blivit sämre sedan Kage bitit mig i örat, även om såret läkt. Mamman nickade, och innan vi visste ordet av hade den runda damen lyft upp våran resebur och började lyfta ut den ur rummet, med flickan glatt trippandes bakom. Papperslappar med lustiga gubbar på bytte händer, sedan satt buren plötsligt i baksätet på en bil. Jag tittade förvirrat tillbaka på vårat forna hem. I fönstret stod matte och såg tillbaka på bilen. Bredvid henne, på fönsterbrädan, så satt Timjan.

Vårat nya hem var så annorlunda som det bara kunde bli. Överallt sprang det människor, och det fanns så mycket att titta på. Dessutom luktade det alltid bullar i hela huset, oavsett hur dom flyttade runt på våran nya bur. Flickan tog upp oss minst en gång i timmen, mest höll hon på med Ishi och Mizu. Dom var snällast och lugnast, antar jag. Vad som hänt med Ki och Kage visste jag inte. Antagligen hade dom åkt till något annat, nytt hem. Själv mådde jag mest dåligt. Flickan, som jag fortfarande inte kunde komma mig för att kalla ”matte”, något som jag säkerligen aldrig skulle lära mig göra heller, måste knappt ha märkt av mig. Varje gång hon kom så gick jag in i boet. Jag slutade äta också, hade ingen aptit. Och kunde för mitt liv inte förstå varför allting började gå så snett. Mina systrar oroade sig såklart. Till och med Rai, tror jag, även om hon lät bli att visa det. Men jag brydde mig inte. Orkade inte bry mig. Matbristen gjor...