Japans historia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jomonperioden ( ca 10500-400 f.kr.)

Jomonperioden har fått sitt namn från de karakteristiska rep- och snördekorationerna på lerkärl som funnits över hela Japan; de lerkärl som funnits är bland de äldsta som hittills tillverkats, de förekom till och med före organiserat jordbruk i Japan.

Jakt, fiske och insamling av färska nötter och grönsaker var huvudsakligen vad japanerna levde på under jomonperioden. Japanerna levde i små, enkla hus, där golvet antingen sänkts en halv meter under marknivå eller så var golvet täckt av stenar.

Arkeologer har funnit fynd som indikerar att japanerna levde i små bysamhällen på ca. 5-6 hus under jomonperioden.


Yayoiperioden (400 f.kr – 250 e.kr.)

Stora invandringar från Kina (via koreahalvön) innebar en plötslig förändring av det japanska levnadssättet. Kineser invandrade till Japan pga. Missnöjen med den kinesiska politiken. Immigranterna, som kom till Japan genom at korsa sundet mellan Sydkorea och Japan (koreasundet) förde med sig revolutionerande kunskaper och föremål.

Bland annat kunskapen om hur man skulle odla ris, hur man skulle bygga de nya husen, hur man skulle skapa nya keramikföremål (hajiki och sueki). De förde även med sig föremål som hästar, järn och koppar föremål som kunde underlätta jordbruket. Men det viktigaste de förde med sig var det kinesiska skriftsystemet (som japanerna senare utvecklade till ett eget).

Yayoiperioden har fått sitt namn efter de första fynden av sueki- och hajiki-keramik. Jomonfolket blev skickligt bortkörda till norra Japan (huvudön Honshu).

Man kan nog säga att det var under yayoiperioden som japanerna började arbeta med ingenjörstekniken; eftersom de började bygga diken och slussanordningar som skulle tillföra vatten bort och till risodlingarna. Och man började använda sig av järnskodda jordbruksverktyg, så att japanerna kunde arbeta lättare i hård jord.

De började också bygga nya och större bysamhällen, dessa låg vid sankmark för att de skulle bo nära vatten. Japan började också bli mer politiserat under yayoiperioden, det märker man på att vissa gravar är större än andra och hade viktigare innehåll.


Naraperioden (710-794)

Att byta huvudstad var vanligt, vissa kejsare ville ha sin huvudstad i Edo (nuvarande Tokyo), andra ville ha sin huvudstad i Heian (Kyoto). Det hade man tänkt ändra på när man gjorde Nara till ”permanent” huvudstad.

Buddhismen hade väldigt stort inflytande i Nara, och än i idag domineras stadsbilden i Nara av det stora antalet buddhisttempel. Många buddhistpräster blev frestade att utnyttja sin makt för sina egna politiska syften. Buddhisttemplen hade samlat ihop sig oerhörda rikedomar under åren.

Ett flertal aristokratiska familjer, särskilt familjen Fujiwara, som var 600-talets motsvarighet till dagens kuppmakare, såg på med oro och kände sig hotade av kejsar husets försvagning och buddhistprästernas allt starkare ställning

År 770 lyckades Fujiwara familjen tillsätta en kejsare som inte brydde sig om buddhismen särskilt mycket, hans namn var Konin. Konins son Kammu, flyttade huvudstaden till Heian (Kyoto) för att slippa kejsar husets beroende av det buddhistiska prästerskapet.
Heianperioden (749-1185)

En händelse som indikerar att Heianperioden började var att kejsarens rätt att genomdriva allmän värnplikt undergrävdes. Regeringens soldater hämtades därför från civila ämbetsmäns familjer, vanligast ar det att de tog den förstfödda sonen. Aktiva buddhister bannlystes också från de officiella regeringstjänsterna, pga. At man var rädd att det skulle starta ett nytt beroende av buddhiströrelsen.

Under heianperioden så förekom också en ny adelstitel, sessho, när man var sessho så var man ställföreträdare för en minderårig kejsare. Denna titel förekom 858, när kejsare Montoku, dog och lämnade sin minderåriga son som regent. Sessho-titeln var något som gick i arv, från far till son.

Under heianperioden så skapades också ett nytt ämbete, kampaku. Kampaku gavs till en pålitligperson som skulle bistå kejsaren i riksstyrelsen, efter att han uppnått vuxen ålder. Under heianperioden så skapades den inhemska fonetiska skriften.

Det var också under heianperioden som en särskild militärklass växte fram, samurajerna. Det fanns två familjer som, genom att de kontrollerade stora grupper av trupper, fick ett stort inflytande över hovet. Dessa familjer var Taira och Minamoto.


Kamakuraperioden (1192-1333)

Taira och Minamoto möttes 1185 i ett avgörande sjöslag, Minamoto familjen segrade. Det var under kamakuraperioden som den första shogunen ( stor fältherre, militärchef) tillsattes. Den första shogunen var Minamoto Yoritomo (1147-1199). När han blev shogun etablerade han bakafu, militärregim, högsätet låg i Kamakura och i Kyoto. Därför fanns det två huvudstäder. I Kyoto fanns den officiella makten, och Kamakura den verkliga, kejsaren (den officiella makten) hade sitt högsäte i Kyoto och Yoritomo (den egentliga, pga. Militärmakten) hade sitt högsäte i Kamakura.

Mongolerna försökte år 1274 att utöka sina gränser genom att ta över Japan med 40 000 man. Men när Mongolerna var på väg över sjön så slogs 200 av deras skepp sönder av en mäktig tyfon. 1281 försökte de ännu en gång, denna gång med 140 000 man, dessa åkte också över havet. De gick dock samma öde till mötes som sina gamla vapenbröder. De slogs sönder av en tyfon. Det är i samband med de händelserna som man kom på det japanska ordet kami-kaze (gudomlig vind).


Muramachiperioden (1338-1573)

1338 så etablerades ett shogunat av Ashikaga Tajauji i Kyoto. Samuraj klassen kom att dominera aristokratin under 1200- och 1300-talet. De samurajer i högre ställning utvecklade också en särskilld filosofi för sitt agerande, kyuba no michi, ”bågen och hästens väg”. Detta var grunden till Bushido, krigarens väg.

Muramachiregimen lät de flesta byråkratiska funktionerna från kamakuraperioden leva kvar, men en ny titel tillkom dock, kanrei, vice shogun.


Edoperioden (1603-1867)

1603 antog Tokugawa Ieyasu titeln seiitai-shogun, den högsta titeln efter kejsaren och etablerade en ny regering. Tokugawa erhöll provinsen Kanto som förläning, men byggde ett slott i Edo, en fiske by i östra Japan, Edo är nu världens största stad, Tokyo. Slottet i Edo blev alltså huvudsätet under Edoperioden. Slottet var byggt i mitten av en stad, som i sin tur var byggd för att försvåra för potentiella fiender att nå till stadens centrum. Tokugawa införde också en ny sorts bakafu, ett där shogunen hade ett antal daimyos (länsherrar) under sig, och dessa hade i sin tur ett antal samurajer under sig, ett mer detaljerat system förkommer senare.
Under Edoperioden så blev många samurajer civila ämbetsmän, vissa sjönk tom. Till ställningar som kunde jämföras med böndernas. Lönen som man fick under edoperioden var betald i koku, 1 koku = 180 liter ris.

Som ni kanske förstår så hade riset en väldigt stor roll i det...