1971, Mitt År

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

26 januari 1971
Idag fyllde jag 17. Jag fick en dagbok i födelsedagspresent. Eller, jag fick dig kanske jag ska säga… Eller? Nej, du kan ju inte svara förstås, och jag har skrivit med bläck inser jag nu. Jag kommer inte kunna ta bort det jag skriver, och tydligen gör jag det värre hela tiden.
Om någon läser den här dagboken, så kommer denne undra vad farao jag håller på med när jag skriver. Kanske borde sluta innan det blir värre, jag får ta och fundera på det.

15 februari 1971
Jag har bestämt mig för att fortsätta skriva. Ingen behöver ju någonsin få veta vad jag har skrivit. Om risken finns, så kan jag helt enkelt bränna upp dig när jag inte tänker skriva mer.
Och Freud tyckte säkert att det var bra att skriva dagbok, att kunna avreagera sig på allt och alla, utan någon skada skedd.
Ok, nu kan jag börja med det egentliga dagboksskrivandet. Idag var Erik väldigt konstig mot mig. Jag förstår inte varför, vi har haft det så bra i två månader nu. Jag blir alltid alldeles pirrig när jag tänker på honom. Han har sån där söt frisyr med snedlugg, med blonda lockar, och han spelar gitarr. Det är så fränt tycker jag. Han har lovat mig att han ska skriva en sång till mig. Men nu blir jag fundersam. Aja, jag kanske bara inbillar mig.

20 februari 1971
Kära Dagbok. Jag tror att jag dör! Erik gjorde slut idag, och han brydde sig inte ens om att berätta varför. Jag grät hela dagen när jag kom hem. Jag vägrade gråta i skolan, men gjorde det lite i alla fall. Min bästa väninna Annika tröstade mig, när jag bröt ihop inne på skolans toalett.
Jag har absolut ingen lust att återvända till skolan, någonsin! Men, när jag tänker efter, så kanske jag inte behöver göra det. Det är så att jag kanske ska få åka och hälsa på hos min faster som bor i New York i Amerika. Jag skulle kunna ta ett sådant där sabbatsår som det kallas. Faster Berta skulle säkert inte ha något emot det. Jag är hennes favorit brorsdotter.
Men vi får se.

28 februari 1971
JA! Jag fick åka! Jag skall ta flyget från Arlanda den 10 mars klockan 06.00 och flyga till New York! (Stavas det så? Är lite osäker.) Erik är en IDIOT! Nu går han omkring och bryr sig inte ett dugg om mig längre. Piss också!

5 mars 1971
Erik och Annika! Jag kan inte tro det! Jag såg dem i skolan idag, de hånglade! De vände sig om och såg mig. Erik såg lugn ut, men Annika blev rosenrasande. Och jag hade inte ens sagt något, men hon började direkt med att skrika som en galning. Och gestikulerade gjorde hon mycket också, så hennes långa blonda hår svängde fram och tillbaka.
Tydligen tyckte hon att hon hade rätt att göra det hon gjorde. Men det har hon inte! Du håller väl med mig?
Jag är så otroligt glad över att jag ska åka snart. Då slipper jag allt det här. Nu måste jag gå och packa, jag är inte riktigt klar med det ännu.

11 mars 1971
OJ! OJ oj oj, kära dagbok! Dagen har varit speciell. Väldigt speciell måste jag säga.
Jag steg upp klockan 04.00 (en väldigt okristlig tid måste jag säga) och började göra mig i ordning. Självklart bröt lilla mamma ihop och bad mig stanna. Men jag till henne att jag behövde resa bort ett tag, för att rensa alla tankar. Tro inte då att hon säger ”Men du kan väl åka till morbror Åke i Småland i stället?”
”Nej det kan jag inte. Jag måste lämna Sverige!”
Till slut kom jag och pappa iväg till flygplatsen i alla fall. Vi kom fram i tid, pappa vinkade adjö och jag satte mig på planet. Det var då jag märkte det. Flygplansföraren började tala i mikrofonen om vad vi skulle få för mat. När han var klar, så började han tala på engelska, och det var då jag insåg att jag är faktiskt riktigt dålig på engelska. Jag förstod knappt vad han sa, och hur ska jag då kunna klara mig i ett främmande land??
”Minst sagt problematiskt” sa karln bredvid mig när jag beklagade mig. Jo, minst sagt…
När vi ankommit till New York, så var min faster Berta där och mötte mig. Hon såg väldigt glamorös ut, eller om man ska vara hård, väldigt osvensk ut. Hon hade en söt röd klänning på sig, och en svart sjal om huvudet som ramade in fräknarna och de bruna ögonen. Hon drog dramatiskt av sig sjalen när jag kom närmare, och avslöjade det tjocka röda håret som jag själv fått ärva.
Jag skulle vilja färga det blont så att jag ser ut som de andra i min klass, men mamma säger hela tiden nej. Hon tycker att man ska vara ”äkta” och ”naturlig”.
Jag ska färga det när jag fyller 18, då kan hon inte hindra mig, för då är jag myndig. Fast, hon skulle ju kunna omyndigförklara mig, men det tror jag inte att hon gör, bara för att hindra mig från att färga håret.
Hur som helst, jag och Berta tog en GUL taxi för att åka till hennes lägenhet. Jag har aldrig sett gula taxibilar förut. Det kändes väldigt fränt kan jag säga.
Vi kom fram till lägenheten. Den låg i ett av de största husen jag någonsin sett. Men i New York finns det säkert högre… Vi åkte upp i en hiss, och kom fram till hennes våning, fyra. Eller ”flåår får” som de säger där.
Vi kom fram till hennes korridor, där det stod två personer som höll på att öppna dörren mitt emot vår dörr.
”Oh! Sarah! Long time no see. How are you?” sa min faster på klingande engelska och kramade om kvinnan. Kvinnan hade en rosa klänning på sig och en tjusig hatt. Först kunde jag inte riktigt se vem den andra var.
”Cameron, do you like your new school? This is my niece from Sweden, her name is Clara.” Och hon nickade uppmuntrade både mot honom och mot mig. Pojken tittade upp på mig och log snabbt. Han hade nästan svart halvlångt hår i snedlugg. Och bruna, fina ögon.
Vad jag förstod verkade det som att denne, inte alls pjåkige, pojke i min egen ålder hette Cameron av alla namn, och jag förstod även att han verkade smått trist, han såg väldigt uttråkad ut av att vara där. Jag log artigt, sa ett knakigt ”hello” och skakade hand.
Därefter gick jag och min kära faster in till oss. Vilket ställe! Jättestora fönster åt vilket håll man såg och moderna möbler i fina färger. Jag kände mig genast som hemma.
Nu har jag legat i min säng i gästrummet i snart en timme och bara skrivit, så nu tänker jag gå och lägga mig, god natt.

The 18’th of Mars 1971
Jag tänkte snitsa till rubriken lite bara. Man tar seden dit man kommer heter det väl?
Nu har jag varit i Amerika i knappt åtta dagar, och det känns helt otroligt! Jag har varit ute och ”shoppat” som kära faster kallar det, och jag har köpt en söt hatt och ett par väldigt fräna skor. Jag känner mig väldigt glamorös när jag har allt det där på mig, och jag älskar det! Och den här staden är så otroligt levande! I varje gathörn finns det en gatumusikant, och folk kan börja prata med främlingar hela tiden. Allting känns bara så härligt här.
Och jag känner mig säkrare på engelska nu. Jag kan säga till exempel ”tack för maten, det var väldigt gott” på nästan felfri engelska nu! Och ”behåll växeln” är också något jag har lärt mig, som kan vara bra att kunna.
Och igår när min kära faster var tvungen att springa iväg för att hälsa på någon så blev jag bjuden på ett party. Det var en flicka i min egen ålder som sa att jag kunde följa med på hennes party ikväll. Och eftersom faster ändå skulle bort på en egen liten tillställning, så varför inte? Vem vet? Där kanske jag träffar en frän pojke.

19 mars 1971
Usch! Igår gick jag på en fest som en nästan total främling bjudit mig med på. Och jag hade väntat mig att det kanske skulle förekomma sprit och kanske droger. Men jag hade aldrig väntat mig en fest av det här slaget! Folk låg i högar på golvet och spydde och hånglade om vartannat. Och jag kan svära på att flera inte brydde sig om sitt privatliv och hade sexuellt umgänge på golvet framför mig! Jag förstår inte varför någon skulle vilja bli ihågkommen från en fest på det sättet.
Jag gick därifrån tidigt, jag hade ingen lust att fortsätta med att vara en del av det.
Efter några kvarter i den stora staden, ”Big Apple” som den också kallas, så mötte jag Cameron. Han hade tydligen just varit på bio med några vänner, och nu var han på väg hem. Så vi följdes åt, och började prata. Vi pratade om lite allt möjligt faktisk, och jag tycker inte längre att han är tråkig. Han är bara blyg i början.
Nu måste jag gå och lägga mig, jag orkar inte vara uppe längre. God natt.

1 april 1971
Förlåt kära dagbok för att jag inte skrivit på så länge. Det är bara det att jag inte riktigt har tänkt på det. Ibland så känner man sig helt borta, och vet ingenting om ens omgivning.
Fast å andra sidan så fick jag testa en annorlunda cigarett av min faster, hon sa att det var ok. Och efter att jag hade rökt en liten stund, så kände jag mig lite borta, fast på ett bra sätt. Det är svårt att förklara, allting kändes bara som att det var lugnare. Att alla problem inte behövde tas itu med på direkten.
Självklart så misstänker jag att det var något skumt på gång med den där cigaretten, men jag vågar inte fråga faster om det. Hon skulle tro att jag var väldigt korkad som inte vet vad allt sådant där är, när jag borde veta, i och med att jag är en ung tjej, som för det mesta håller koll.
Det går nog inte att göra något åt för tillfället… Jag får fråga Cameron om det imorgon, han vet säkert.

PS. Vet du vad ”april, april din dumma sill!” heter här i Amerika? ”April fool!” Det uttalas ”äjprill fuol” tror jag. Väldigt konstigt tycker jag, för det betyder ”april fåne!” på ett ungefär. Fast på ett annat sätt så är det logiskt, för om man blir lurad av någon, då är man ju en fåne, eller hur?

10 april 1971
Kära dagbok. Jag känner mig glad. Jag har insett att jag och Cameron har börjat bli vänner. Inte bara ytliga vänner som jag och Annika var, utan riktiga vänner. Vi är ärliga mot varandra, och det är jag väldigt glad för. Faster rynkar på näsan varje gång hon ser oss tillsammans, hon tycker att vi spenderar för mycket tid tillsammans. Att vi påverkar varandra för mycket, vi börjar bli varandra till sättet tycker hon. Så självklart vill hon förhindra detta, så hon har skrivit in mig på en kurs. Ja, det stämmer en kurs, en dagskurs. Hon tycker att jag har för lite att göra på dagarna när hon jobbar. Och det kan jag hålla med om, men när Cameron kommer hem från skolan, då får jag något att göra. Men det tycker inte faster är tillräckligt.
Så, på måndag skall jag infinna mig på en vuxenskola, och lära mig hur man skriver. Till exempel om jag får för mig att skriva en bok, eller en artikel i en tidning. Och det bästa är:
Jag kommer att få lära mig allt detta på engelska! Jippi! (ironiskt menat…)
Hur tror min faster att jag ska kunna förstå någonting på den där kursen? Är hon galen? Jag tror nästan att hon är det.
Nu måste jag gå och lägga mig, god natt.

14 april 1971
Första kursdagen, den var inte kul. Jag förstod bara hälften av alla orden som läraren sa, och jag kände mig helt blåst. Dessutom så ringde Erik idag. Han sa att han var ledsen för allt som hade hänt, och att han vill att vi ska bli ett par igen. Tror du att jag vill ha tillbaka honom efter allt som har hänt? Nej! Då sa jag någonting till honom, som jag egentligen tvivlar på att han förstår, men min faster skulle bli otroligt arg om hon visste att jag sagt det till någon. Jag sa:
”Fuck you!” och det är tydligen en väldigt grov version av ”Fan ta dig!” Det lärde Cameron mig, i förrgår tror jag.
Visserligen förstod Erik inte, men det kändes otroligt skönt att skrika det i telefonluren till honom, och sen lägga på i örat på honom. Riktigt skönt kändes det.

20 april 1971
Kursen har fortsatt, men jag börjar känna mig säkrare, jag förstår bättre nu, och jag vågar prata med läraren om arbetet om jag behöver det. En positiv förändring skulle jag vilja säga.
Jag har just börjat med ett projekt som heter ”The English Project” och ska handla om ungefär vad vi vill. Min grupp arbetar med England, en annan grupp arbetar med amerikanska poeter, en tredje grupp arbetar med engelsk musik, och så vidare, och så vidare. Du förstår poängen.
Nej, nu måste jag gå, jag tänkte åka till biblioteket och kolla upp lite fakta. Jag tror att Cameron skulle följa med. Främst för att visa vägen, jag hittar inte riktigt dit på egen hand. Och jag tror att han hade skolarbete han också. Adjöken kära dagbok.

21 april 1971
Oj! Kära dagbok, oj är det enda jag kan säga. Jag förklarar mer i morgon.

22 april 1971
Ok, nu tänkte jag försöka mig på att förklara. När jag var på biblioteket med Cameron för några dagar sen, så kysste han mig! Och det var den mest underbara kyss jag någonsin varit med om! Efteråt blev det väldigt tyst och pinsamt, och vi gick hem.
Men nu vet jag varken ut eller in. För jag tror att jag kanske gillar Cameron, precis som han gillar mig. Men jag vet inte. Allting är så nytt här. Jag och Erik hade aldrig en sådan kyss.
Men hur smart är det att vilja kila stadigt med en som bor tusentals mil bort? Jag bor ju inte här egentligen, jag bor i Sverige, ett pyttigt land i norra Europa. Men när jag tänker på Cameron, så blir jag alldeles pirrig, och kan inte sitta still.
Som sagt, jag vet varken ut eller in.

3 maj 1971
Kära dagbok, jag är kär! Jag är så otroligt galet kär att det inte kan vara sant! Men det är sant, och inget kan ändra på det!
Det gick några dagar innan jag och Cameron sågs igen efter att han hade kysst mig. Så till slut bestämde jag mig för att även om vi kanske inte...