Fånge 42

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Äntligen kommer den dag då Simon Hansson, fånge 42, ska friges. Han står vid spegeln och granskar sig själv. Så mycket jag har förändrats på 35 år, tänker han. Det är Simons sista natt på anstalten. Simon tänker tillbaka på den första gången som han såg sig själv i den här spegeln. Han hade varit en självsäker grabb som precis hade blivit nedbruten i små smuliga bitar av det amerikanska rättsväsendet. Hans hår hade varit cendréfärgat och kortklippt med några få ljusare slingor. Hans ögon hade varit lysande gröna, och hans näsa hade varit rak med en potatis liknande avslutning. Simon har ändrats mycket på 35 år. Han tänker tillbaka på den dagliga misshandeln och de mord som begåtts på fängelset. Han tänker på de olika gängen som krigat mot varandra, och på rasismen. För att överleva har han varit tvungen att anpassa sig. Hans ansikte är hårt och han drar handen över sin mask. Han undrar om masken vuxit fast och om han faktiskt blivit en annan. Kommer han att hitta tillbaka till sitt eget jag? Hans hår är lite gråsprängt, han har fått lite rynkor på kinderna och hans ögon har blivit visare. Simon står framför spegeln och tänker i trekvart. Någon fumlar med låset på celldörren. Simon rycker till och vaknar ur sina dagdrömmar. En vakt skjuter upp dörren och kastar in en liten tygpåse som ska likna en väska eller bag.
Simon plockar upp tygbagen från golvet och börjar slänga ner sina saker i den. Han plockar ut två böcker från hyllan, maxantalet som man får äga. Ett foto av den man han kallade sin morfar och ett klassfoto, det sista fotot som togs på Simon innan han åkte in i fängelset. När han nästan är klar så drar han ut byrålådan och plockar ut mappen med allt som har med hans dom att göra. Någon gång, någon gång ska han hämnas på dem som gjort det här mot honom, tänker han.
Simon byter till pyjamas och lägger sig i sängen. Han somnar nästan direkt. Simon drömmer om hur han under åren arbetat i jordbruk, med grävarbete och med sophantering under hugg, slag, förnedring och hot till livet. Slaveriet är avskaffat men här finns det. För att överleva har han förtryckt andra och själv blivit förtryckt. De interna angivarsystemen var han också tvungen att lära sig för sin överlevnad.

Simon hade alltid varit en självständig grabb som tagit hand om sig själv och sin kriminelle och försupne pappa Claes. Simon tog hand om hemmet, den lilla lägenheten som de hyrde mot att Claes försedde hyresvärden med sprit. Simon sopade, skurade och sorterade pappans ölflaskor för återvinning. Simon fick i stort sett växa upp ensam och tog hand om sina läxor på ett bra sätt. Han var duktig i skolan men eftersom Simons pappa var en gangster och alkoholist blev Simon stämplad som problembarn. Lärarna trodde stenhårt att han var alkoholist och inte kunde sina läxor utan fuskade, fast de aldrig sett honom göra det.
Den enda som brydde sig om Simon var en man som han kallade sin morfar. Simons morfar hette Sheldon och var en omvänd kriminell som jobbade i Frälsningsarméns soppkök bland utslagna människor. Simon önskade att hans morfar skulle vilja ta över vårdnaden om honom, men han visste att han inte skulle kunna kräva det av honom, Sheldon var ju trots allt ganska skröplig. Han hade suttit i ett av Texas tuffaste fängelser. Sheldon sa alltid: ”Ta inte livet för givet. Jag såg inte månen och stjärnorna på tretton år.” Han sa att det var Herren han hade att tacka för att han överlevt fängelset. Det var Jesus som räddade honom.
En kväll när Simon var på väg hem efter ett besök hos Sheldon hamnade han mitt i en skottlossning. Han tog som vanligt genvägen in i en gränd där man ställt upp en massa sopcontainrar. Han hörde tre skott bakom sig. Simon tog snabbt skydd bakom en container. Därifrån kunde han se en man springa från platsen. En revolver kom svischande genom luften och träffade Simon i huvudet. Simon tuppade av och vaknade senare hos polisen. Han blev anhållen för mord. Det värsta hade hänt. I gränden hade en polis blivit skjuten och i USA ser man mycket allvarligt på polismord. Simon fick ett fängelsestraff på 35 år, trots att han var oskyldig.
Ett starkt irriterande ljud väcker Simon och han far upp med ett obehagligt ryck från sin djupa sömn. Han kliver upp från sängen och går fram till spegeln igen, och tänker: - Jag har verkligen förändrats mycket på 35 år! Han får bråttom att göra sig i ordning och tar de första kläderna han kan tänka på. Det blir en rutig skjorta med vita knappar och ett par svarta slitna jeans. Han hinner precis färdigt innan dörrarna slås upp och alla räknas för att sen gå vidare till frukosten. Simon äter den vanliga frukosten som är macka med ost och paprika eller gröt med äppelmos. När han är färdig så går han bevakad av vakter mot sitt rum. Han grabbar tag i sin tygbag och blir sedan eskorterad av en vakt till dörren. Vakten trycker en nyckel i handen på honom och säger:
– Det är en gåva från avdelningschefen eftersom du har visat gott uppförande alla år som du har varit här. Cykeln står där borta. Tack och adjö, avslutar han.
Vakten smäller igen dörren och Simon börjar vandra mot den begagnade militärcykeln. Han låser upp låset och stoppar nyckeln i fickan. Simon ska bo på fängelsets hotellby ett tag. Han sätter sig på sadeln, det är lite vingligt i början men tekniken sitter i. Simon svischar nedför backen. Vilken frihetskänsla! Höstvinden blåser mot hans kinder och solen bländar honom. Efter en stund vågar Simon släppa taget om styret och han skriker ut:
– Jag är fri!
I all sin frihetsyra missar han nästan infarten till fängelsets hotellby. När han kommer fram ställer han cykeln i cykelstället, låser noggrant och vandrar mot informationsluckan. Där sitter en lite kraftig medelålders man och läser tidningen. Simon är fortfarande lite ”frihetsyr” och får lov att ruska om huvudet lite för han vet inte vad han ska säga till mannen. Simon förklarar att han vill hyra ett rum i en vecka och han får rabatt eftersom att han suttit i fängelset. Mannen ger Simon en nyckel med en nummerbricka med numret 23 på. Han tar sin tygbag i handen och går mot de små längorna med rum. Simon låser upp dörren med nyckeln och kommer in i en liten hall. Innanför hallen till höger ligger det ett kök och om man går åt vänster i hallen så kommer man till ett vitt sovrum med en säng. Simon kikar i garderoben och hittar två uppsättningar med lakan. Han går till köket och ser en lapp med information till före detta fångar:
1. Döda inte på hotellets mark! Det är nära till fängelset.
2. Kissa i toaletten och fråga inte om lov innan!
3. Fixa din egen lunch! Kokbok står i skåpet ovanför diskbänken.
4. Väckarklocka finns på sängbordet.
5. Lakanen tvättas en gång i veckan. Lägg dem i korgen som står i hallen!
6. Vill du ha ett tillfälligt jobb? Kontakta informationen!

Under natten drömmer Simon om skottlossningen i gränden, uppvaknandet på polisstationen och om rättegången. Den här mardrömmen har hållit Simon fången i 35 år. Varje natt har han drömt samma dröm. När Simon suttit sex månader i fängelset kom det som en blixt in i hans huvud. Plötsligt förstod han hur allt hade gått till. Minnesbilderna ploppade upp i hans huvud. När han gick in i gränden hade hans undermedvetna uppfattat tre polismössor i mörkret. Gatlyktornas sken hade reflekterats i de blanka skärmarna Han hade också lyckats uppfatta mordoffrets utseende. Simon kände igen honom som en av kvarterets poliser. En gång hade han krävt hans pappa Claes på pengar. När han senare hade frågat sin pappa om polismannen hade han svarat att det var bra att känna sådana poliser som den mannen. Simon hade förstått att han var korrupt.
De tre poliserna visste att det var en uppgörelse i gränden och ingrep inte då den korrupte polismannen blev skjuten. De ogillade naturligtvis sin olaglige kollega och ville se honom död. Mördaren kastade den tunga revolvern i Simons huvud så att han svimmade. Sedan flydde han från platsen. Poliserna lyckades inte gripa mördaren, men vad spelade det för roll när de hade gangstern Claes son att binda till polismordet.
Simon funderade mycket över hur han skulle kunna bevisa det han kommit på. En äldre medfånge, som hade hand om biblioteket, hade en gång frågat honom om hans ursprung. Simon svarade att han var född i Boston, men att han var svensk medborgare eftersom hans föräldrar var svenskar. Medfången hade då rått honom till att försöka få avtjäna sitt straff i Sverige.
– I Sverige har de jättefina fängelser. De är som lyxhotell jämfört med våra kloaker till fängelser, berättade medfången.
Simon skrev till de svenska utrikesministrarna flera gånger. Det tog ganska lång tid innan de svarade. De ansåg att Simon inte hade tillräcklig anknytning till Sverige. Han var född i USA, hade aldrig lärt sig svenska, aldrig besökt Sverige under sin uppväxt och kunde inte namnge några släktingar i Sverige. Alla avslog de hans önskan att avtjäna sitt straff i Sverige. Men Simon hade ju inte mer anknytning till USA. Båda hans föräldrar var ju döda, och Sheldon var inte hans riktiga morfar. Sheldon och Simon träffades en dag i stadens bibliotek och båda kände att de ville ha någon att prata med. Sheldon bjöd hem Simon på fika. De lärde känna varandra som morfar och sonson.

Simon vaknar på morgonen av att det knackar på dörren. Det har gått tre dagar sedan han kom till hotellbyn. Simon drar på sig en skjorta och ett par jeans. Vid dörren står två poliser. Simons hjärta rusar iväg och slår i maxhastighet. Hela rummet börjar snurra och Simon känner att han vill fly.
– Vi kommer för att hämta dig. Du ska resa tillbaka till Sverige, säger den ene polismannen. Simon fattar ingenting. Han står alldeles tyst.
– Du är utvisad. Fattar du? frågar den andre polismannen.
– Utvisad till Sverige, säger Simon tyst.
– Ja, du ska åka tillbaka till Sverige och vi är här för att ta dig till flygplatsen, förklarar den förste mannen. Kommissarie Brown kommer att följa med på planet.
– Jaha, pustar Simon. Vänta jag ska bara hämta min väska.
Polismännen sätter på Simon handklovar. Simon förstår ingenting, han hade inte tänkt göra motstånd, smita eller vara till besvär på något sätt. De sätter sig i polisbilen som står på gården.
– Jag har en cykel stående vid min dörr, kan jag få packa den i bagageluckan?
– Nej, det gör jag, säger den ene polisen.
När Simon har hämtat sig lite undrar han om beslutet kring hans utvisning. Det kom så plötsligt för honom. Man brukar väl bli meddelad om utvisningen först och en tid senare bli utvisad så att man kan ställa in sig på en resa.
- Passa dig! Kritiserar du systemet kan vi alltid finna en anledning till att arrestera dig igen, säger en av poliserna bestämt.
Jag var för lite svensk för att få avtjäna mitt straff i Sverige men nu är jag utvisad från det land jag bott i hela mitt liv, tänker Simon.


Karriär i Sverige
Det första Simon satsade på när han kom till Sverige var att lära sig det svenska språket. Det var ett sätt att hålla igång hjärnan under dagarna. På nätterna drömde han att det liv han nu levde var en dröm. I mardrömmen vaknade han och var tillbaka i fängelset. Många nätter kunde han inte somna om. Ibland kunde han sitta mitt i natten och plugga svenska.
I fängelset var han tvungen att anpassa sig eller sjunka. Han visste som barn och tonåring vad som var rätt och vad som var fel. I fängelset var allt annorlunda. Om någon blev knivhuggen på gatan ringde man polisen. Om det hände i fängelset tänkte man bara: ”good it´s not me” och såg bort. Att kalla på vakt var ingen idé. Då blev det ens egen tur nästa gång.
Det är väldigt allvarligt att döda någon, men att en polis liv är mer värt än en annan människas liv har Simon svårt att ta till sig. När Simon dömdes i amerikansk domstol för överlagt mord på en polis yrkade åklagren på livstids fängelse. Domaren funderade i ungefär tjugo sekunder och så sade han att detta var Simons första förbrytelse, att han lidit av drogproblem vid tiden för brottet och att det sannolikt hade påverkat hans omdöme och därför ansåg han det tillräckligt med trettiofem år. Han slog klubban i bordet och så var det dags för nästa mål.
I fängelset läste Simon juridik och han kan det amerikanska rättssystemet. När en finansman gör allt för att hitta alla kryphål i lagstiftningen för att komma ifrån skatten, eller för att tvätta svarta pengar kan han klara sig och inte bli upptäckt. Han kan till och med köpa till sig advokater och domare för att komma undan fängelsestraff. Men en son till en alkoholiserad gangster kan åka dit fast han inte är skyldig.
En finansman har säkert en lång utbildning på universitet och vet vad som är rätt och vad som är fel.. Han tänjer bara lite på gränserna om han begår ett eko-brott.. En son till en gangster befinner sig redan på fel sida lagen fast han inte gjort något.
I fängelset tillhörde misshandel och mord vardagen, gängen styrde och för att överleva blev Simon medlem i ett gäng som kämpade om herraväldet mot de mexikanska och svarta gängen.
Simons morfar lyckades komma ut ur fängelset efter tretton år. Han sa att det var Herren som räddat honom. ”Ta inte livet för givet. Jag såg inte månen och stjärnorna på tretton år.” Han var glad för de tio år han fick i frihet och som laglydig. I Frälsningsarméns soppkök träffade han människor som levde i misär och på fel sida lagen. Han brukade berätta om att han ändå fått några att omvända sig. ”Bara jag räddar en är jag lycklig, brukade han säga.”
I Sverige har Simon uppmärksammat att man på svenska fängelser bland internerna bildat kloster. Det tycker han är ett jättebra initiativ. Fångarna har verkligen gjort något av sina liv i fängelset. Deras böner har betydelse för dem själva och för andra i fängelset och i samhället. ”Munkarnas” livsval och deras gemenskap sprider ett lugn på fängelset. Troligtvis blir det lättare för dem att leva laglydigt när de kommer ut.

Simons liv tog en helomvändning när han hamnade i fängelset. Han hade varit en snäll ung grabb och blev utpekad som den yngsta polismördaren i USA. Han hade erkänt i samma stund som han sagt att han inte mindes någonting. Att inte minnas är samma sak som att vara skyldig.
I början av Simons tid i fängelset försökte han leva som han hade levt utanför fängelsets murar. Han hade träffat en hygglig man i fängelsets bibliotek och fått tipset att han skulle kunna försöka bli förflyttad till Sverige. Efter ett misslyckat försök förstod han att allt var annorlunda. Han kunde inte gå runt och tänka att han var säker för att det fanns vakter överallt. Man var alltid utsatt av gäng i fängelset. Simon bildade sitt eget gäng när han var cirka 19 år. Med tiden växte hans gäng och blev starkare och starkare. De fick mera makt och kunde styra de andra fångarna i princip som de ville. För Simon fanns bara en nackdel, han var gängets ledare. Han skulle se till att gänget inte splittrades, att ingen gick bakom hanns rygg och att alla skötte sig enligt hans lagar och regler. Om detta inte följdes av alla medlemmar var det Simons jobb att misshandla eller döda den person som störde honom. Gänget var tvunget att vara starkt för att lyckas. Det blev många gängrelaterade mord med inblandning av Simons gäng. Hans gäng tog efter cirka 20 år över och styrde alla de andra gängen i fängelset. Vakterna var helt på det klara om vad som skedde, de brydde sig bara...