Vändpunkt, nationella

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kristina Holm, tretton år. Det var i början utav februari, det var då hon förstod att hon var med barn. Barn, hon kunde knappast ta hand om ett barn, inte nu, när livet just har börjat och när hon var ett barn själv, det gick bara inte.
Hon önskade att det var någon som frågade henne hur det var om hon verkligen var med barn, men hon ville inte att de skulle fråga henne på ett sätt som verkade nedlåtande eller nervärderande, hon ville bara att de skulle fråga. Hon visste att det var många som visste om det, men det var väl ingen som vågade fråga henne hur det var, de kanske till och med undrade varför inte Kristina berättade får någon, men hur skulle hon börja? Hur skulle hon säga det? Hon visste inte vad hon skulle säga, men hon förstof väl inte bätte, hon förstod ju ingenting. Alla undrade säkert också varför hon inte gjorde nånting åt saken, men hon visste inte vilka konsvekvenser det hade.
Det var en sen Juli kväll, Kristina skulle dricka lite vatten innan hon gick till sängs.Hon stod i köket vid diskbänken, då hennes pappa kom in och frågade henne om hon var med barn, Kristina vart alldeles stel, hon visste inte vad hon skulle svara, men hon förnekade det. Hennes pappa gick därifrån, och Kristina tänkte för sig själv, att hennes pappa måste ju förstå hur det ligger till eftersom han frågade, Kristina gick upp på sitt rum, och när hon hade lagt sig i sängen började tårarna rinna, hon grät och grät, och hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Efter ett par minuter kom hennes pappa upp på hennes rum, hans blick den sa allt, tyckte Kristina, nu kommer det snart tänkte hon, nu kommer han snart börja skrika på mig, men det gjorde han aldrig. Han satte sig på en stol som stod mitt i mot sängen, och till en början suckade han högt, men han talade med en lugn röst och berättade att han visste allt, han visste att Kristina var med barn, det hördes en besvikelse i hans röst, och Kristina förstod att hon hade handlat fel, Kristinas pappa sa inget mer om saken den kvällen. Den natten blev det inte mycket sömn, varken för Kristina eller för hennes pappa, de båda låg och funderade och grubblade över hur de skulle göra, och vad de skulle säga.
Dagen därpå när Kristina hade klivit upp, satt hennes pappa och hans sambo Linnea nere i köket, och Kristina hörde att de pratade om henne när hon var på väg ner för trappen. När Kristina kom in i köket frågade Linnea hur hon kände, hon sa att det var bra, fastän Kristina inte riktigt visste om det var bra eller inte bra med henne, men hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, så hon sa att det var bra.
Hennes pappa frågade om hon ville åka in på sjukhuset, så hon kunde åka in och titta hur det var, hur långt det hade gått, och om hon hon kunde göra abort, för hennes pappa antog att det var det hon ville, och det ville hon ju också. Hennes pappa och Linnea förklarade att om hon ville behövde hon inte göra abort, och vilket beslut Kristina än tog så skulle de stötta henne i det. Kristina hade redan bestämt sig, hon skulle göra abort.
Den dagen åkte Kristina och hennes pappa in till stan, för att kolla hur långt gravidideten hade gått, och för att beställa tid för abort, trodde Kristina. Det första Kristina fick göra var att hon fick göra ett graviditetstest, men hon visste redan att hon var med barn, så själv tyckte hon att det var onödigt. Efter det fick hon sitta i kö för att göra ett ultraljud. Det var många andra som satt där och väntade på samma sak som henne, och hon kände sig väldigt uttittad, men det kanske inte var så konstigt med tanke på hur gammal Kristina var och eftersom hon satte där var det ju självklart att hon var med barn, och de undrade säkert varför en tjej som som såg ut att vara i tretton, fjorton års åldern skulle ha barn.
När det var Kristinas tur, och hon kom in till rummet där en sköterska satt, möttes hon av en väldigt underlig blick. Kristina bestämde sig för att inte bry sig om henne, hon var säkert en sån där som bara tyckte att det hon själv gjorde var rätt, och det alla andra gjorde var fel.
Hon fick lägga sig på en säng, och dra upp tröjan, för att magen skulle vara fri från kläder, eftersom de skulle kleta ut nåt slags smet på hennes mage. På ultraljudet kunde de räkna ut hur lång tid det hade gått på gravidideten och hur lång tid det var kvar. När han, läkaren talade om för Kristina att det var försent för en abort, fick Kristina en chock, tårarna bara rann, nedför Kristinas kinder, det gick inte att stoppa. Det var så många tankar som började snurra i huvudet på henne, hon visste varken ut eller in. Barn, hon kunde inte ha barn, det gick bara inte.
På vägen hem, sa Kristina inte ett ljud, hon bara grät.
När hon kom hem ringde hon till barnets pappa Sebastian och berättade hur det låg till, han sa inte så mycket, han var varken ledsen eller glad, han hade förstått att det skulle bli som det blev, han sa också att han inte skulle lämna Kristina ensam med det här.
Den kvällen berättade Kristina och Sebastian allt för hans föräldrar och för Kristinas mamma hur det var, att Kristina var med barn och att det var försent för abort. De alla förstod att det var något sådant Kristina och Sebastian skulle berätta, men de alla fick en chock, de förstod inte riktigt, de reagerade på olika sätt, Sebastians pappa vart rent ut sagt galen, och skrek omkring sig, Sebastians mamma sa inte så mycket, och Kristinas mamma, sa bara att hon förstod det, men om hon förstod det varför ahde hon inte sagt någonting? Det tog ganska många dagar innan chocken hade lagt sig, och det blev lite lättare att prata med varandra.
Det var efter det här, som det hela började på riktigt, Kristina fick gå hos en barnpsykolog och titt som tätt fick och hon gå på olika kontroller för att försäkra sig om att allt stod rätt till. Skolan gick hon till ibland, men helst så ville hon inte vara där, alla tittade på henne med konstiga blickar, det var nästan aldrig någon som pratade med henne, och var det någon som gjorde det så var det bara frågor om skolan, det var ingen som vågade fråga om gravidideten, Kristina förstod aldrig, varför var det ingen som frågade henne hur hon ville? Varför var det ingen som frågade någonting om barnet. De kanske bara antog att det var det här hon ville, att hon hade blivit med barn med vilja och att hon ville behålla det. Men det var i alla fall inget snack om saken, det var som det var och det gick inte göra nånting åt. Hade hon varit så dum att ha sex utan skydd fick hon också stå sitt kast.
Dagen närmade sig då det lilla barnet skulle födas, men två tre veckor före utsatt datum, gick vattnet, men Kristina kände inga smärtor. De åkte iväg in till sjukhuset direkt, och när hon kom dit lades hon på ett rum först, men blev sedan flyttat till ett vanligt BB-rum. Kristina och Sebastian gick och lade sig. Dagen efter hände det inte heller något, på kvällen den dagen berättade en utav sköterskorna att ikväll, eller i morgon ,måste vi sätta dropp på Kristina för att värkarna skulle komma igång. Den kvällen gjorde de inte det, men på morgonen dan efter det gjorde de det.
Kristina kände till en början ingenting, men efter en stund, började Kristina känna smärta, och efter ungefär en timme efter de första värkarna, låg där en liten flicka, på Kristinas arm.
Sen den dagen, har ingenting varit sig likt i Kristinas liv. Kristina är idag arton år, och hennes lilla flicka är fem år.
Kristina bor nu mera ensam, i en lägenhet, och den lilla flickan bor hos henne varann vecka. Kristina gick aldrig i gymnasiet, hon tyckte att det var bättre att hon började arbeta i stället, så hon kunde bo någonstans på egen hand
Sen den dagen hennes barn föddes, vart allt annorlunda, hon kunde inte längre röra sig fritt bland kompisarna, hon var ju tvungen att vara med och passa upp barnet hela tiden. Hon var inte längre den där Kristina som gillade att hittade på saker med kompisarna varje dag, hon var inte längre den där Kristina som ville vara ute sent varje lördagkväll, nu var hon tråkiga Kristina som bara var hemma med ett barn.
Kristina trodde aldrig att hon skulle klara av att ta hand om ett barn, men hon fick mycket...