Det som aldrig glöms

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

-Nej , sluta! Jag vill inte! Snälla sluta! Jag grät och bad att han skulle låta mig vara. Men ingenting hjälpte. Han var hänsynslös. Han tryckte ner mig mot marken samtidigt som han drog av mig min tröja. Sen försvann allting och natten förvandlades till en enda stor dimma.

Jag vaknade kallsvettig i min säng. Jag hade vant mig vid det. Varje natt hade jag samma mardröm. Samma hemska upplevelse spelades upp för min syn om och om igen. Och varje natt vaknade jag gråtande i panik. Hela mitt liv var spolierat på grund av den person som jag trodde älskade mig över allt annat.

Han var mitt liv. Jag levde och andades enbart för honom. Han sa att han älskade mig. Och jag, naiv som jag var, litade på honom. Men en dag förändrades allt. Han stal det enda jag inte var redo att ge honom. Han lämnade mig förstörd och sårad. Han som gav mitt liv mening hade också förstört det.

Varje dag levde jag med skammen. Skammen att ha förlorat mitt innersta till någon som inte förstod dess innebörd. Hela skolan och de flesta min omgivning visste om det. Men ingen sa något. Istället ignorerade de mig. Jag tror inte att de stod ut med det faktum att de inte hade försvarat eller hjälpt mig. Jag berättade inte för någon hemma. Jag tänkte att någon dag borde mardrömmen och minnena försvinna för att aldrig återvända. Men jag hade fel. För varje dag som gick blev minnena allt starkare. Jag trodde alltid att han stod och väntade på mig när jag skulle gå till skolan. Det var min största skräck.

Jag minns fortfarande dagen då allting vände. Om jag anstränger mig kan jag till och med känna lukten av tulpanerna som växte utmed vägen. Jag gick som vanligt för mig själv. Även fast många av mina klasskamrater gick samma väg. Jag hörde hur de viskade om mig. Känslan var så stark att jag till och med kunde känna deras blickar på min rygg. Ju närmare jag kom skolan desto större blev ångesten. Anledningen till varför just den dagen var extra ångestfylld var att han skulle komma och göra reklam för sin gymnasieskola. Jag skulle behöva sitta mittemot den person som hade förstört allting. Jag steg in genom porten och började gå igenom korridoren utan att ha sett till honom. Jag kände hur min puls började gå ner till det normala igen.

Då plötsligt såg jag honom. Allting började snurra och jag kände mig spyfärdig. Jag satte mig omtumlad ner på en bänk och försökte tänka klart. En tjej kom och satte sig bredvid mig. Jag minns att jag undrade varför hon gjorde det. Vi hade bara setts några gånger. Hon böjde sig framåt och sa till mig:

- Hej! Jag är ny här. Men jag såg dig på engelskan och tyckte att du såg snäll ut. Jag undrade om du ville följa med mig och sitta bredvid mig på lunchen.



Just då kändes inte allt så hopplöst längre. Vad som än hände så hade jag i alla fall någon att prata med. Det kanske fanns någon som jag kunde dela mina innersta känslor och tankar med. Det kanske fanns någon som kunde hjälpa mig komma över ångesten och smärtan. Jag var i alla fall säker på att det fanns någon som inte ignorerare och var rädd för min smärta, utan tog kontakt och kunde hjälpa mig leva mitt liv igen.

Jag bestämde mig för att lämna mitt liv som offer och istället ta kontroll över det, och trots honom känn...