Barnens rätt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag ser det som en självklarhet. Men gör min granne det? Gör du det? Mina föräldrar gör det, det vet jag.
Inte bara genom att jag har växt upp i en otroligt trygg miljö, men jag ser ju också hur allvarligt mina föräldrar ser på det som nyligen hänt med 10-årige Bobby nere i Småland. Alla har vi väl hört talas om den lilla pojken som fick offra sitt liv för att stå ut med moderns och styvfaderns tortyrmakeri. Vi har nu under en längre tid kunnat följa polisens arbete i sökandet efter den skyldige. Nu pågår rättegången där Bobbys mamma och styvfar står åtalade för det grymma mordet på pojken. Båda förnekar, men i tidningarna har vi kunnat se bilder från gården när familjen bodde. Misär! Lortigt, en hink som toalett, en kallvattenslang och ett hål i källargolvet skulle tydligen fungera som dusch och ett pojkrum som mest såg ut som en vilsen tonårspojkes ostädade rum. På väggarna fanns affischer på lättklädda kvinnor, under sängen samlades dammråttor tillsammans med massvis av katt- och hundhår.
Vi har också läst om den 16-åriga Ida som var sin pappas flickvän. Som 13-åring födde hon hans barn.
Inom loppet av 2 år blev hon gravid två gånger, varav en slutade i en abort. Hon var då 14 år och tog tag i saken själv. Pappan har nu fått sitt straff, men har överklagat. Varför kan man fråga sig? Varför kan han inte stå för det han har gjort mot sin dotter?
Men någon som vi inte har läst om är Anna. Hon är 13 år och ensam barn. Anna bor utanför Skellefteå med sin styvmamma och med sin biologiska pappa. När styvmamman är på sitt arbete så har hon ingen aning om vad som händer hemma i den vita villan.
Hon vet inte att pappan ringer till Annas skola för att sjukanmäla sin dotter,
endast för att han ska kunna förgripa sig på henne utan att känna någon som helst press.
Niklas är 17 år och bor i Göteborg. Nu för tiden bor han på ett familjehem tillsammans med sin yngre syster. Sedan Niklas var tio år har han fått stå ut med tortyr i hemmet. Hur många läderskärp har inte piskats mot hans beniga ryggrad? Han har själv tappat räkningen på hur många gånger han
har tvingats stå naken utomhus så fort det regnade. Vid ett flertal tillfällen har han fått posera, även här naken, på foton som mamman tog med familjens polaroidkamera.
Varje dag polisanmäls nio fall av sexuella övergrepp mot barn. 1 av 5 leder till åtal,
ännu färre leder till fällande domar. Men då är det fortfarande många barn som
inte vågar berätta, dom skäms.

Den här uppsatsen kommer handla om barn som ingen ser.


Jag kände mig trygg under hela min uppväxt. Behövde aldrig oroa mig för äckliga händer som dök upp under täcket precis när jag somnat, inte för förnedring och inte för tortyr. Man kan vara naiv och tänka ”Men det är klart att alla har det som jag!”. Men nu sitter vi i Sverige faktiskt i en sits där det är dags att göra någonting åt saken! Varje dag påminns vi om det hemska öde som lilla Bobby gick till mötes.
Hur kunde ens myndigheterna undgå att se detta? Den lilla pojken torterades av sin egen mamma,
var är moderskänslorna frågar jag mig då. I förhör ska styvfadern ha sagt att Bobbys mamma inte hyste några moderskänslor gentemot sin son. Men om hon inte hade det då, så kan man väl tänka sig att hon i alla fall hade någon sorts civilkurage? Men nej, inte det heller.
För mig är det inte förståeligt hur en mamma ens kan tänka tanken på att försöka utrota sin egen avkomma. Vad driver dom att göra detta? Hatar dom sina barn kanske. Eller dom kanske försöker straffa barnet? Men vad har dom då gjort som är så fel att det enda straff som motsvarar det är döden? För mig finns inget så brutalt. Jag vet mycket väl att Bobbys mamma inte är ensam om att göra detta. Det försiggår världen över, och det är det som måste ändras!
Ett litet barn måste få känna sig tryggt inom husets fyra väggar, innanför dörren ska de stöttande pelarna finnas. Föräldrarna är ändå ett barns ideal. Jag minns själv när jag var mindre, jag gjorde som mamma gjorde. Jag lärde av att iaktta mamma plocka i diskmaskinen och att se pappa olja kedjan på cykeln, och nu så kan jag ju det. Nu har jag dragit nog med skräckexempel,
så varför inte visa hur vi kan hjälpa?

Misstänker man att ett barn far illa ska man ringa till socialtjänstkontoret där man bor. Anmäla ska man göra även fast man är rädd för vad som kan hända med barnen, föräldrarna eller en själv.
En anmälan ska göras även om det bara är en misstanke. Det är bättre att saken utreds och dom inte finner någonting, än att en misstänkt misshandel pågår år efter år utan att
någon eller något sätter stopp.
Aftonbladet kör i skrivande stund en kampanj, där man dagligen kan läsa om hur man kan skänka pengar till Rädda barnen. Pengarna kommer oavkortat att gå till hjälpprogram för
Sveriges utsatta barn och ungdomar.
Ett sms kan ge 50 kronor till deras arbete. Eller så kan man ge månadspeng till Röda korset, också det för att stödja arbetet med barn och ungdomar, och den kostnaden är 100 kronor i månaden.
Se och agera, något som vi alla måste göra!


Glömskans träd växer inte där blod spillts.


...