Alexander Fleming

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Alexander Fleming föddes på en skotsk farm nära Lochfield i Ayrshire den 6 augusti 1881. Hans far dog tidigt vilket resulterade i att Fleming hade en tuff uppväxt tillsammans med sina sju syskon och mor. Varje skoldag var Fleming tvungen att gå till skolan som låg sex kilometer bort. Han var en mycket begåvad pojke, studiemotiverad och lättlärd. När han var 14 år gammal började han studera på en teknisk skola i London. Men han insåg snart att det inte var teknik han ville studera utan medicin. Några år senare tog han arbete på kontor där han arbetade i fyra år och sparade så mycket som möjligt för att han skulle kunna betala den medicinska utbildning han ville gå. När han tjänat ihop tillräckligt mycket pengar fick han plats på St: Marys sjukhus i London. Han tog här sin examen med högsta betyg och efter detta blev han anställd som assistent på sjukhuset hos en man som forskade i bakterier, denne man hette Almroth Wright.
När första världskriget utbröt 1914 var det tusentals soldater som skadades och riskerade att dö i sårfeber. Fleming och Wright åkte därför till Frankrike för att hjälpa till. Här upptäckte Fleming att en av de vanligaste orsakerna till att soldaterna fick sårfeber var att kulorna som gått igenom uniformerna tagit med sig bakterier in i kroppen. Där blev det snabbt fler och fler bakterier vilket gjorde att även små sår kunde vara farliga.
Upptäckten av penicillinet skedde 1928 av en slump när Fleming varit på semester. Innan han åkte iväg hade han gjort i ordning några glasskålar med odlingar av stafylokockbakterier. Men Fleming var lite slarvig och glömde att ställa burkarna i det speciella skåp där de ska stå och glömde dem alltså framme på arbetsbänken. När Fleming kom tillbaka från sin semester blev han irriterad över sin slarvighet och skulle just börja diska ur skålarna när han upptäckte en klump mögel i en av dem. Detta var ju inget ovanligt men det som Fleming fick upp ögonen för var att stafylokockbakterier inte rådde på möglet. Runt om möglet var det alldeles fritt från bakterier. Detta var ett fantastisk sammanträffande, möglet hade landat på bakterierna i precis rätt ögonblick. Det här intresserade Fleming mycket mer än försöken med stafylokocker så han avslutade det genast och fortsatte istället med att göra undersökningar om dessa bakterier. Det visade sig att det som kommit ner i skålen var en spor (fortplantningskropp) från mögelsvampen penicillium notatum. Han fortsatte med sina försök och upptäckte att svampen var väldigt effektiv, man kunde spä ut den 500-800 gånger utan att den tappade sin funktion. Den var också bra eftersom den knappt gav några biverkningar och angrep många sjukdomar. Men sen fanns det ett problem. Att döda bakterier i en glasskål var ju inte svårt, men för att göra samma sak i en patients kropp behövdes det ett starkare penicillin. Fleming kunde inte framställa något starkare utan körde fast. Hans upptäckt glömdes därför bort till tio år senare när Ernst Boris Chain läste Flemings artikel.
Chain hade under lång tid arbetat med Walter Florey för att hitta något naturligt som kunde rå på bakterier. Men tyvärr hade resultaten varit dåliga och de båda hade vid detta laget planer på att syssla med något annat istället. Fram till att Chain läste denna artikel. Han fick tag i den här artikeln av en slump, ingen biokemist skulle någonsin komma på idén att läsa tidskrift i patologi (läran om sjukdomar) för att hjälpa sin kemiska forskning. Men i Oxford var dessa två ämnena under samma tak. Chain berättade för Florey om artikeln, och de bestämde sig för att undersöka penicillinet närmare.
När andra världskriget utbröt 1939 förstod forskarna vilken hjälp penicillinet hade varit för skadade soldater. Och i början på försommaren 1940 hade Florey tillsammans med sin medhjälpare Heatley framställt det första penicillinsaltet. Men detta bruna pulver innehöll endast 1 % penicillin och man undrade om det verkligen skulle räcka. Man gjorde därför ett experiment på åtta möss som fått en dödlig dos streptokockbakterier. Man gav fyra av dem penicillin och morgonen därpå var de möss som inte fått penicillin döda. Man hade lyckats.
Åtta veckor senare fick Alexander Fleming nyheten, han reste då raka vägen till Oxford.
Nu var man tvungen att få fram mycket mer penicillin för att det skulle kunna användas. Man anställde därför extra folk till universitetet, det var framförallt flickor. För att få ett bra resultat så skulle man arbeta i låg temperatur. Alltså, de sk penicillinflickorna arbetade i kylrum med att rulla flaskor med mögelsvamp, så att etern kunde dra ur penicillinet. När det blev vinter rullades flaskorna i snön på laboratoriets tak. Men trots full ansträngning så producerades penicillinet alldeles för långsamt.
Man gjorde det första experimentet på en människa 1941, detta var en polis som låg döende i blodförgiftning. Han blev märkbart bättre, men sen tog penicillinet slut, polisen blev åter sjuk och dog någon vecka senare. Detta misslyckande tog Florey hårt. Han bestämde att det inte fick göras fler försök förrän man var alldeles säker på att det fanns tillräckligt med penicillin.
Men bara några veckor senare fick läkarna en ny chans, denna gång lyckades man.
Florey och Heatley reste sedan till USA för att Storbritannien inte kunde satsa tillräckligt med resurser på detta projekt. Här togs det ut patent och därefter var Storbritannien tvungna att betala för att få använda framställningsmetoderna. Chain som hade stannat i Storbritannien kunde 1943 framställa ett helt rent penicillin, och bara några månader senare kunde han kartlägga dess kemiska sammansättning. Samma år kunde 500 personer i USA behandlas med penicillin.
När kriget tog slut hade redan flera tusen personer fått penicillin, som än idag är ett av världens läkemedel.
Alexander Fleming, Florey och Chain fick 1945 Nobelpriset i medicin efter sin fantastiska upptäckt. Fleming och Florey adlades i Storbritannien.
Fleming var gift två gånger i sitt liv och fick en son med sin första hustru. Även sonen började att studera medicin.
Under de sista åren av sitt liv var Fleming ambassadör för sitt land. I hela Europa reste han runt och höll föreläsningar på olika universitet. Trots att han inte var en lysande föreläsare enligt eleverna så var hans besök mycket populära.
Den 11 mars 1955 dog Alexander Fleming i hjärtattack. Han begravdes i S:t Paulskatedralen i London.

Penic...