Israel-Palestinakonflikten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Lite historia:

/Jag börjar med lite bakgrundshistoria, där årtalen är de jag bedömer ha innehållt de allra största händelserna, med mina egna kommentarer är kursiverade (här //). Därefter allmänna reflektioner, relaterade till tidigare nämnda frågeställningar./

1948: Staten Israel utropas.
/Det är här det börjar, för även om det senare blir mer och mer hätskt mellan Israel och Palestina så är det nu som judarna först tar palestiniernas land, och redan nu börjar motsättningarna växa. Och Israels krav på mer land än de tilldelats –49 (se nedan) lär knappast ha lett till en bättre syn på varandra./

1949: Israel kräver mer land än de först blev tilldelade av FN, Palestina ”utplånas” från kartan då Gazaremsan blir egyptisk och resten (som inte tillhör Israel) blir en del av Jordanien.
/Nu är det definitivt, Palestina finns inte längre och palestinierna är ett folk utan land. Judarna har tvingat ett annat folk i flykt, likt de själva flytt så många gånger. Kanske ska allt detta ses som (oändliga?) hämndaktioner? Om vi utgår från det innebär det att någon måste ge sig, medge den andres rät för att fred ska uppnås. Eller, så är den bästa lösningen att båda ger med sig, och då uppriktigt för att detta inte ska blossa upp igen./

1967: 5/6 inleds ”sexdagarskriget”. Israels flygvapen anföll egyptiska militärflygfält och förstörde stora delar av deras flygvapen. Egypten hade dock agerat aggressivt innan; FN-soldater hade blivit bortkörda från Sinai, och president Nasser undertecknade en militärpakt med Syrien som senare kom att omfatta flera länder i Mellanöstern.
När striderna upphörde hade Israel erövrat Sinai och Gazaremsan från Egypten, men också Västbanken som tidigare tillhört Jordanien.
/Vad då Egypten? Det här är väl mellan Palestina och Israel? Nej, det är det inte, eftersom palestinierna är ett folk utan land behövs något som stödjer dem, och forna grannlandet Egypten är väl bra? Dessutom var det inte bara palestinier som blev uppretade av judarnas beslagtagande av landet, då även omkringliggande länder är Islamiska och de också ser det som att judarna har tagit deras heliga land./

1969: Yasser Arafat, al-Fatahs ledare utses till PLO:s* ordförande. Här blir han med andra ord den ledare och bild utåt för det palestinska folket som han var fram till sin död.
/Arafat är, vad jag förstått, en av de mest omstridda personerna som varit aktiv i denna strid. En del beskriver honom som en palestiniernas välgörare som endast strävade efter ett eget land åt palestinierna, medan andra ser honom som en korrumperad terrorist. Personligen tror jag inte, efter det jag läst att han var varken bäst eller värst – helt enkelt en politiker som ville få igenom något, och hade tur nog att få uppmärksamheten riktad mot just denna fråga. Huruvida det var tur eller terroristattackers förtjänst kan i och för sig spekuleras i – antagligen det sistnämnda./

1970: Palestinska extremistorganisationer börjar med terrorattacker för att dra uppmärksamhet till sig -> och därmed palestinska folket, som vill få tillbaka sitt land, eller åtminstone delar av det (de flesta av dessa organisationer erkänner dock inte staten Israel, och därmed anser de att hela landet tillhör palestinierna).
/Snabbt tillbaka till ovanstående – kan detta skyllas på PLO, eller rent av Arafat? Hade Arafat någon skuld i dessa terrorattacker, eller använde sig helt enkelt terroristerna av PLO:s namn för att legitimera sitt agerande? Troligen finns det, som i det mesta gällande det här, inget rakt svar. Visserligen var Arafat kanske inte personligen inblandad i attackerna, men å andra sidan verkade han inte se dem som ett alltför stort problem heller./

Egyptens president Nasser dör av en hjärtattack, en följd av den stress som sexdagarskriget medförde. Efter honom tog en vicepresident, Sadat, över styret.

17/9 anfaller den jordanska armén palestinska gerillagrupper, som sökt skydd i Jordanien utan att bry sig om dess lagar. Detta ledde till att en ännu extremare utbrytargrupp uppstod, kallad Svarta September och ansvarig för morden på 11 israeliska idrottsmän under OS i München -72.

1973: 6/10 går egyptiska styrkor över Suezkanalen och inleder därmed det s.k. oktoberkriget. Efter att striderna upphört drog Israel tillbaka med ca 30 km. Sadat hade länge hotat att just detta skulle ske, men så länge och med sådan övertydlighet att det troligen bara var ett spel, avsett att få alla att tro det bara vara tomma hot.

1978: Camp David-avtalet undertecknas, vilket lade en grund för vidare fredsförhandlingar mellan Egypten och Israel. Där står också att egyptiska, israeliska, jordanska och palestinska representanter ska samarbeta för självstyre i Gaza och på Västbanken.

1979: Fredsavtal mellan Israel och Egypten undertecknas.

1981: President Sadat (Egypten) mördas av en fundamentalistisk grupp p.g.a. samarbetet med Israel, den nära kontakten med USA och den förändring i samhället som denna förde med sig, vilka alla tre var förräderi i deras ögon.

1988: Arafat erkänner staten Israel vid ett FN-möte i Genevé och tar i samband med detta avstånd från våld. Trots detta blev PLO inte hårdare mot de mer militanta grupperna, troligen för att hålla kvar folkets stöd.
/Antagligen en nödvändig medgift, ungefär som att Hamas säger att de p.g.a. de ändrade förutsättningarna kan gå med på en delning av landet, ändrade förhållanden innebär att båda sidor måste anpassa sig. Detta syns bl.a. i Israels evakuering av Gazaremsan (se nedan)./

2002: Bygget av muren runt de ockuperade områden påbörjas. Enligt Israel byggs den av säkerhetsskäl, medan palestinierna kallar det för apartheidmur och säger att den endast byggs för att skilja dem från sitt rättmätiga land.

2004-2005: Israelerna som bor på Gazaremsan lämnar området på initiativ av premiärminister Ariel Sharon, de skulle vara ute ur området innan 17/8 -05. Ca hälften av bosättarna gjorde detta frivilligt, resten ska köras iväg av israelisk militär och polis.

USA har under denna utveckling varit mer eller mindre inblandade, dels genom FN, men säkerligen även för egen vinning. T.ex. kan det tolkas som en girighet efter olja, dels (under 1900-talet) som ett försök att motarbeta kommunismen. Egypten, som samarbetade med Sovjet, och som även lade sig i konflikten mellan Palestina och Israel på Palestinas sida, gav genom detta samarbete USA en anledning att hjälpa Israel. Och, som alltid när USA gör något, hakar andra delar av västvärlden på, och risken för protester i väst från håll som i USA tas på allvar är knappast överhängande.

Om man ska se till fredsprocessen tycker jag att omvärlden har gjort, och fortfarande sköter, sin del (med tanke på egna intressen och prioriteringar), och ska nog inte utöka inblandningen i konflikten. Man har ju trots allt strävat mot fred i många sammanhang, och mycket mer kan väl inte begäras. USA:s sätt att försöka styra vad de gör där nere har kanske varit lite storebror-som-barnvaktar-för-att-få-beröm, för att det är synd om judarna efter århundraden av antisemitism, speciellt under andra världskriget då FN kom som en räddande ängel och tog land från ett av många arabiska länder. Det var väl just det som legitimerade det hela, det fanns många arabiska länder men inte ett enda judiskt. Så vad passar då bättre än en lagom osynlig nation, där man inte behöver känna sig alltför skyldig över att ha tagit något alltför unikt? Dessvärre blev palestinierna, som vilket folk som helst skulle blivit, upprörda över att ett vilt främmande folk kom och tog deras land, för efter alla dessa år tycker jag inte att man kunde det judarnas land. Dessutom är faktiskt Jerusalem en viktig stad även för muslimer, då det var där som profeten Muhammed upphöjdes till sjunde himlen och mottog sitt gudomliga budskap. Staden finns också med i Islams skapelseberättelse, och räknas som den viktigaste staden för de troende, näst efter Mekka och Medina.

Religionens roll
Men ändå, ska ett (troende eller inte!) folk få ett land, endast med anledningen att de/deras tro härstammar därifrån? Jerusalem är för övrigt viktigt även inom islam, innan brytningen med judarna var det mot Jerusalem, inte Mekka, som muslimerna vände sig i sin bön. Det finns även likheter mellan de olika religionerna, som de båda trosföreställningarnas ursprung; båda är abrahamitistiska, d.v.s. båda folken härstammar från den bibliska personen Abraham (Ibrahim för muslimerna), och är därmed besläktade. Dock hade Abraham två olika söner, varav den ena är judarnas stamfader och den andre muslimernas. Problematiken ligger däri att båda grupperna hävdar att de är Guds utvalda folk och att landet tillhör dem. Det finns fler exempel på motsättningar; i koranen, muslimernas heliga skrift som även kan ses som lagbok, framställs judarna som de som Allah (Gud), är arg på. När Abraham bodde i Kaanans land styrdes det av de grymma filistéerna, och vad är då inte det arabiska namnet på Palestina om inte just Filistin?

Ovan nämnda fråga kvarstår, i alla fall för mig, som bor i ett hobbykristet land och personligen inte tror på något speciellt och som levt hela livet i en skyddad landsort. För judar och muslimer är det på ett helt annat sätt, religionen är den gällande livsstilen och bryter man mot den trotsar man så mycket mer än bara en bok, som för länge sedan skrevs om rätt och fel, man bryter mot hur man ska vara (vilket inte är lika accepterat som här!).

Dessutom måste det väl finnas något mer som driver dem, något som vi inte förstår. Är det deras tro, att själva tron blir så stark att man offrar livet för den, eller är det något bakom tron, finns det någon sorts gudomlig makt som driver dem till att spränga sig själva och många andra i luften? Kan denna Gud då vara god? Kan vår Gud vara god, med tanke på allt ont som gjorts i hans namn? Tro kan lätt övergå i manisk beslutsamhet, och om denna uppmuntras krävs det knappast en gud som driver på. Därmed är inte sagt att denne inte finns, men man kan använda någons namn utan att denne i själva verket står för det man vill att den ska representera. Om det finns något där ute, som på något sätt styr över våra liv, har denna all rätt att vara arg. Men å andra sidan, Gud ska väl vara god, förlåtande?
Det handlar inte om att någon högre makt ska förlåta dem. De ska förlåta varandra, för terror och skräck som varat alltför länge. Och de ska förtjäna sin andra chans. Självklart, det kan bli Abbas övermäktigt att få slut på terroristattacker när organisationerna som utför dem inte lyssnar. Det är som med de flesta problem gällande en större folkmassa - de måste alla själva inse att det bästa är fred, istället för ändlösa hämndaktioner, och att freden inte kommer när man envisas med att kriga.

Vad händer?
Israel har stängt gränsen till Gazaremsan p.g.a. säkerhetsskäl. Dessa säkerhetsskäl utgörs främst av hotet från hämndlystna självmordsbombare. Detta innebär att transporter med mat och andra nödvändigheter i många fall inte når fram, och folket svälter. Vilket är väldigt användbart för Hamas, som ser det som ett av många exempel på hur omänskligt Israel, och hur deras religion inte kan vara god när folket gör så. Frågan är om Palestina och Islam är bättre? Deras självmordsbombare, som hoppar på bussar och spränger sig själva och många oskyldiga i luften, är ju en av de viktigaste orsakerna till att Israel stänger gränsen.
Det har ganska nyligen hållits val i både Palestina och Israel, och båda står framför förändringar.

I dagsläget har det fundamentalistiska partiet Hamas vunnit det palestinska valet och ensamt bildat regering, p.g.a. andra partiers ogillande av deras syn på Israel och deras sätt att visa denna. Hamas vägrar nämligen erkänna Israel, trots hot om att bidrag till Palestinska myndigheten dras in om de inte tar avstånd från våld och erkänner Israel. Tidigare var al-Fatah den styrande gruppen med Yasser Arafat som ledare, men sedan hans död har deras popularitet sjunkit. Detta kan bero på att palestinierna efter alla oroligheter känner starkare än någonsin att det är judarna som inkräktar på deras område och vill bli av med dem, och ser valet som en möjlighet att få fram ledare som är lika hämndlystna som de själva.

I Israels val 28/3 -06 röstade endast 63 % av de röstberättigade. Detta antogs innebära försprång för Sharons parti Kadima, och mycket riktigt vann de valet, om än inte så stort som väntat då de fick 28 av knessets (= ungefär som vår riksdag) 120 platser. Den nya premiärministern heter Ehud Olmert, och hans största sysselsättning under den närmsta tiden kommer p.g.a. föra koalitionsförhandlingar. En ganska självklar samarbetspartner är arbetarpartiet (tvåa med 20 platser), men även det ultraortodoxa Shas och pensionärspartiet, lett av en f.d. spionchef (!), är tänkbara kandidater. För det tidigare dominerande högerpartiet Likud var detta ett katastrofval, med endast elva mandat är de numera ett av mindre representerade partierna. Till följd av detta övervägde deras partiledare att avgå, men har nu bestämt sig för att sitta kvar i alla fall.
Olmert planerar att fortsätta på den inslagna vägen vad gäller Västbanken, d.v.s. behålla områden med större bosättningar och ge upp de mindre och mer isolerade delarna. Olmert sade efter vinsten att Palestina måste stoppa terrorn för att han ska vara villig att förhandla, och framförde även att ”om de inte agerar tar Israel sitt öde i sina egna händer”, vilket kan tolkas som ett eventuellt hot.

Abbas har annars visat sig villig att förhandla, nu gäller det bara att någon vågar ta ett större kliv mot fred istället för att som innan trippa fram med små försiktiga steg, vilket i och för sig är klokt när man befinner sig på minerad mark. Och det om något kan man säga om dessa politiker; varenda ett av dessa små myrsteg granskas noga, och bör tas med stor försiktighet. Men jag tycker i alla fall att stoltheten har lite för stor makt i deras agerande. De vill ju inte bli ihågkomna som mesarna som gick med på vadhelst krav de andra ställde, utan som den som genom tålamod och smart agerande fick det bästa möjliga för sitt folk. Personligen tycker jag ändå att desperationen vid det här laget borde synas lite mer, eller kanske har de helt enkelt passerat den gränsen och kan vänta ut varandra i oändlighet, för att deras folk har lidit så länge och då ska de också få lön för mödan.


29/3 –06 hölls ett möte i Sudan, där Arabförbundets ledare erbjöd fred mot att Israel övergav de områden som ockuperades under –67, främst Västbanken. Antagligen kommer det avslås då Olmert som sagt planerar att behålla de större bosättningarna.

Viktiga palestinska partier/frihetsorganisationer:
Nedan finns en kortare förklaring av de största, idag dominerande palestinska partierna och även sådana som spelat en viktig roll historiskt sett.

• PLO (Palestine Liberation Organization): Samlingsorganisation för de palestinska befrielsegrupperna, leddes av Yasser Arafat till hans död.
• Hamas: fundamentalistiskt parti, klassat som terroristorganisation av FN. Har nyligen bildat regering ensamma (p.g.a. att inget annat parti ville samarbeta med dem). Ledare är Ismael Haniyeh.
• al-Fatah: Förut ledd av Arafat, som numera ersatts av Mahmoud Abbas (sittande president). Har fram till förra valet haft styret, nu har istället Hamas tagit över.

Israeliska politiska partier
• Kadim: Ganska nystartat ”mittemellanparti”, varken höger eller vänster. Startades av Ariel Sharon när han hade lämnat sitt tidigare parti Likud.
• Likud: Högerparti som är en sammanslagning av fyra olika partier: högernationalistiska Herut och liberalerna gick ihop -65, -73 gick två mindre partier med. Har varit det ledande partiet större delen av tiden sedan -77.
• Arbetarpartiet: Socialistiskt parti, som ofta varit med i koalitionsregeringar men sällan fått bilda regering själva....