Palestinakonflikten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Jag tror att konflikten började redan för 4000 år sedan.
Då levde Abraham och enligt bibeln hed Gud lovat Abraham ett land.
Abraham fick två söner Ismael och Isak. Ismael var den äldre och Isak den yngre och de var alltså judar. Men de här bröderna delade på sig, Ismael gick sin väg och Isak blev Kristen.
P.g.a. hungersnöd flyttade Abraham och sitt folk till Egypten. 1500 000 judar återvänder.


Bakgrund

Under Romarriket var romarna där och ockuperade och Jesus föddes.
78 ef.kr protesterade judarna, de gjorde alltså uppror. Det ledde till att romarna invaderade Jerusalem, dessutom slog de sönder allt framförallt judarnas tempel, det som finns kvar av templet är klagomuren. P.g.a. det här kastades judarna ut ur Palestina. Där börjar deras vandring (Diasporan), till hela Europa och man bosatte sig överallt, men till Sverige fick de inte komma.

Judarna har alltid varit förföljda, ända sen tidig medeltid. Detta för att ha anklagats av den kristna kyrkan, för att ha mördat Jesus. Det här är anklagelser som har gjort judarnas situation värre. De har även anklagats för att ha förorsakat Digerdöden.


Innan kriget

Innan kriget och nazisterna så levde judarna i nästan varje land i Europa. De hade frihet och med den kunde de delta i moderniseringen av det europeiska samhället.

I Väst- och Centraleuropa ingick judarna som en del av det dagliga samhället. Trotts att antisemitismen varade kände judarna sig trygga. De judiska männen deltog även i första världskriget där man krigade för sitt land, och judarna deltog också i att bygga upp landet igen.
Men i Öst levde judarna så som de hade gjort i hundratals år, i Getton. I jordbruksdistrikten, i småbyar eller småstäder. Man lät judarna bo samlat i kvarter so man kallade getton.
Många judar flyttade även till USA före andra världskriget.


Förintelsen

Adolf Hitler kommer till makten 1935. Hans mission var dels att utrota judarna, Men man vet inte varför. Kanske för att judarna var ett hatat folk och på så sätt var det lättare att få folk på sin sida. Samma år infördes regeln om att judarnas tyska medborgarskap skulle tas ifrån dem de.
Första september utbröt andra världskriget. Men innan dess, ca. 1936 samlade man ihop judarna i kvarter, alltså getton. Detta var ett sätt att lättare samla ihop de. Detta var början på insamlingsprocessen som skulle underlätta förintelsen. Man tvingade även de att bära en gul Davidsstjärna på bröstet

I Europa fanns då många förintelseläger, främst i Polen. Man skulle döda varenda jude man fick tag i, ett sätt var att gasa ihjäl de ett annat var att låta de arbeta tills de dog.
Auschwitz-Birkenau blev i juni 1942 ett centrum för utrotningen av judarna. Via ett välorganiserat tågnät transporterades judarna till lägren, som hade stora gaskammare där man kunde döda 1200st judar/dygn.


Efter kriget

En sak som jag tycker är dåligt är alla ”åskådare” alltså de andra länderna som inte var med i förintelsen gjorde inte något. Antingen för att hindra processen eller försökte underlätta det för judarna. De här länderna har fått kritik för sitt agerande.

Efter kriget protesterade judarna vilt, vem skulle inte göra det om ens folk nästan blivit utrotad. Man vände sig till FN som längre inte kunde vända bort ansiktet den här gången, man hade blivit förföljda. Först lovade FN att judarna skulle få en bit mark i Afrika men det ville man inte. Man ville ha tillbaka sitt gamla land och jo, det fick man. Judarna fick bosätta sig i Palestina. Men det bodde redan människor där, palestinierna.

När den siste brittiske guvernören lämnat Israel anfölls den av arabstaterna. Man ville inte att Oisrael skulle existera, man skulle helt enkelt förstöra det. Styrkor från Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon anföll Israel tillsammans. Men judarna lyckades hålla emot och vann kriget som varade i drygt ett år. Men arabstaterna vägrade acceptera detta så man fortsatte att kriga. Men nu var det inte militärt. Man lät inte israeliska fartyg passera Suezkanalen som Egypten kontrollerade och man fick inte passera Tiransundet. Trotts att det var internationella vattenvägar som skulle vara öppna för alla länder.

1956 då Egyptens ledare hette Gamal Abdel Nassar ville förena arabvärlden. Han ville ha bort Frankrikes och Storbritanniens inflytande i Mellanöstern. Han lyckades få Jordanien och Syrien på sin sida, därefter hotade han Israel genom att låta egyptiska trupper samlas vid gränsen. Men den 29 oktober 1956 gick Israel till anfall mot Egypten. De israeliska trupperna trängde sig långt in på Sinaihalvön, 1957 drog de sig tillbaka därifrån. Detta var Suezkriget 1956.

Ännu en gång planerade Egypten en attack mot Israel, men den 25 juni 1967 gick det israeliska flygvapnet till attack och utplånade flygstyrkor i Egypten, Jordanbien och Syrien. Man förstörde flygplan som ens hade hunnit starta. Detta krig varade i sex dagar och kallades därför för sexdagarskriget 1967.
Segern ledde till att Israel kontrollerade hela Palestina och delar av Egypten och Syrien. Detta gjorde de även till härskare över det arabiska befolkningen på Västbanken och Gazaremsan.

Många i de ockuperade områdena var araber som flytt från Israel. De levde i flyktingläger.
Hundratusentals araber flydde undan krigen eller blev bortdrivna från de områden Israel kontrollerade. Många tog sig över till Libanon eller till områden som hölls av egyptiska och jordanska trupper.
I dessa läger bildades små rörelser som ville motarbeta Israel. Den största rörelsen hette Al-Fatah med Yasser Arafat som ledare. Man attackerade Israel vid ett flertal tillfällen. Man blev mer och mer militanta och detta ville inte Egypten och Syrien tillåta så man flyttade sina basläger till Libanon och Jordanien. Därifrån genomförde man ett flertal attacker. 1968 lyckades palestinierna slå tillbaka ett motanfall av Israel vid Karameh. Detta gjorde Al-Fatahs ledare Arafat till hjälte för araber.

Kort därefter lyckades Arafat ta kontrollen över PLO. som nu är den viktigaste palestinska organisationen. Under 1970- talet fortsatte attacker mot Israel. 1974 erkändes PLO som företrädare för palestinierna av arabstaterna.
1993 i Osloavtalen erkände PLO staten Israels existens. De tog avstånd från terrorism och tog ansvar för alla PLO`s handlingar. PLO blev även erkänts som palestiniernas representant av Israel.
De båda sidorna kom överens om att de israeliska trupperna skulle dra sig tillbaka och de kom också överens om hur det palestinska självstyret skulle genomföras.

1995 mördades Israels premiärminister Yitzhak Rabin, inte av en palestinier utan av en jude.
Efterträdaren blev Shimon Peres som hade lett fredsförhandlingarna med PLO.
Men 1996 vann Likuds ledare Benjamin Netanyahu en knapp seger över Peres.
Nu skulle Israel ledas av en person som ”bromsade” upp fredsförhandlingarna. Men 1999 valdes Ehud Barack som premiärminister. Han var Arbetarpartiets ledare som var för en fredlig lösning vilket Likud inte var.

I februari i år valdes Ariel Sharon till premiärminister. Han vann valet med ett löfte om att med hjälp av politik garantera det israeliska folket säkerhet. Men så blev inte fallet, i takt med att konflikten förvärrats har osäkerheten ökat. Man använder mer stridsvagnar och
attackhelikoptrar. Efter att samtalet den 26 september mellan Peres och Arafat inletts har antalet terrordåd minskat. Men situationen på Västbanken och Gaza blivit allt värre dag för dag utan ordentliga förhandlingar.


Avslut

Självmordsbombare, upplopp och demonstrationer är vad man ser på tv varje dag. Man hör på tv att en palestinier gått in i ett israeliskt kafé och sprängt sig själv i bitar och tagit med sig massor med människor i graven. Bilar exploderar på västbanken och man ser på tv när unga palestinska demonstranter kastar sten mot israeliska stridsvagnar dag in och dag ut.
Hur ska man lösa d...