Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Victor Marie Hugo föddes i Besançon, Frankrike, den 26 februari 1802, son till Count Léopold-Sigisbert Hugo och Sophie Hugo. Vid två års ålder skilde sig hans föräldrar, och han uppfostrades av sin mor i Paris. Fadern var officer, och deltog i Napoleons krig. Som ung fick Victor följa med fadern på fälttågen i Italien och Spanien, som lärde honom att beundra Napoleon, och att se honom som en hjälte. Redan vid 15 års ålder fick han Franska akademiens pris för en dikt. Hugos första bok publicerades 1822 och hans första novell året därpå. Någon gång under 1820-talet gifte sig Hugo med Adèle Foucher, dotter till en officer i det Franska krigs-ministeriet. Hugo blev 1841 invald i Franska akademien, och utnämndes 1845 till pär av Frankrike (medlem av parlamentets övre kammare). 1843 drunknade hans dotter Léopoldine tillsammans med hans fru. Efter denna händelse slutade Hugo skriva totalt, och återvände först efter flera år till samhället, till en början bara i det politiska livet.

Sedan Napoleon III tagit makten i en statskupp, levde Hugo i landsflykt. Han bosatte sig först i Bryssel, varifrån han förvisades (sedan han skyddat revolutionärer) till Isle of Jersey. Till sist spenderade han en tid på ön Guernsey. 1870 förlorade Napoleon makten, och Hugo återvände till Paris, efter nära 20 år i exil. Hugo skrev några av sina bästa verk (b.l.a. Samhällets olycksbarn) under sin tid i exil. Han valdes in i diverse fina sällskap, samt till senator 1876. Hugo dog i sitt hemlands huvudstad Paris den 22 maj 1885. Vid hans begravning närvarade två miljoner människor. Han begravdes, som han önskat, i Panthéon, begravnings-platsen för många av de mer berömda människorna i Frankrike.

Hugo anses som den störste författaren inom fransk romantik. Hugo skrev inte bara enligt romantiken, utan även enligt realismen, som kom under 1830-talet. Hans mest kända verk anses vara Ringaren i Notre Dame (Notre Dame de Paris, 1831) och den historisk-romantiska samtidsskildringen Samhällets olycksbarn (Les Misérables, 1862).

Jag läste Samhällets olycksbarn översatt av Hugo Gyllander 1911, utgiven av Nordiska Förlaget, Stockholm.
Samhällets olycksbarn handlar om Jean Valjean som, efter att ha stulit en limpa bröd döms till fängelse. Han försöker fly flertalet gånger, och döms då till ytterligare tid i fängelset. Han kommer ut efter sammanlagt 19 år bakom lås och bom. Sedan frigivningen utspelar sig romanen i mindre städer och byar. Jean Valjean begår några små-brott efter frigivningen, varför han därefter ideligen förföljs av polisinspektör Javert. Jean Valjean ångrar sina brott, och blir under det falska namnet Madeleine en framgångsrik fabriksägare. Genom sin lönsamma tillverkning av svart glas räddar han en hel by och dess invånare. Alla tackar honom, och han utnämns ofrivilligt, efter att ha tackat nej flertalet gånger, till borgmästare. Han tar hand om de fattiga i staden, och fäster sig framför allt vid den fattiga mamman Fantine, som lämnat sitt barn på ett värdshus i en by tio mil bort. Efter diverse äventyr hamnar huvudpersonen i Paris, där även Javert råkar befinna sig. I ständig rädsla för polisen lever Valjean under fattiga förhållanden i den mörka stadens nedre skick. Detta trots sin numera stora förmögenhet, för att inte väcka uppmärksamhet, och dra polisen till sig.

Romanen väver samman ett flertal personligheter, väl beskrivna, på ett listigt och överraskande sätt. Hugo använder liknelser boken igenom, så vackra att den mest trötta läsaren väcks till liv! Citat: ”Insurgenterna mottogo dem med en våldsam eld. Hela barrikaden tycktes stå i lågor. Anfallet var så våldsamt, att den för ett ögonblick blev alldeles översvämmad av fiender. Men den skakade av sig soldaterna som lejonet skakar av hundarna, och i nästa ögonblick drog sig anfallsvågen undan som havsskummet från en klippa.”
Jag tyckte att boken var bra. Den var lätt i språket, men ändå så varierande och vackert beskrivande. Miljöerna var dramatiska, ofta mörka i kroppen men ändå ljusa i själen, atmosfären. Hugo beskriver karaktärerna på ett sparsmakat, men tillräckligt sätt. Med några få rader, lite då och då, lär man känna varje karaktär mer och mer ju längre man läst. Det fanns stunder då jag fastnade, som t.ex. i de utdragna kapitlen rörande slaget vid Waterloo. Men jag lyckades komma upp ur leran… Boken överraskar egentligen inte på något ställe, det mesta kan man sedan länge räkna ut ska hända. Kanske mötena mellan de olika karaktärerna ändå ger en liten spänning. Trådarna vävs ibland ihop med de mest besynnerliga knutar!

Hugo skev både poesi, dramer, noveller och romaner. Att han skrev poesi, märks ofta i boken, som i citatet på förra sidan. I Samhällets olycksbarn väver han in historiska fakta från Napoleons slag vid Waterloo, och bygger stora delar av boken på politiska drabbningar. Det märks att han levt med en far och svärfar vid armèn. Men Hugo skriver inte speciellt glatt om Napoleon - tvärtom. Vänstern lockar Hugo och han tar avstånd från kejsaren. Vid den Franska revolutionen 1848 var Hugo republikan.
Själv tog Hugo glatt emot mängder med utmärkelser och tackade inte nej till diverse inbjudningar till föreningar. Men Jean Valjean gör i boken tvärt om. Kanske var det så Hugo egentligen velat agera – som en hjälte som inte anser sig värd sina utmärkelser. Kanske var det en dröm-själ han gav huvudpersonen i sin bok… ett sätt att agera som han själv också velat ha?

Samhällets olycksbarn finns i flera svenska översättningar. Denna var förkortad från de tio volymer originalet består av, till tre (enligt bokens förord). Kanske var det delar liknande den om slaget vid Waterloo som man rensade bort, och då ser jag inget fel med det. Men att korta av böcker tycker jag mig ändå vara lite tråkigt, att aldrig kunna få hela den bild som författaren skapat. Handlingen fungerade, liksom förordet ”lovade”, utan de borttagna delarna, men kanske blev känslan inte densamma. Vem vet?

Boken har även filmatiserats mängder med gånger, och blev 1980 musikal i Paris. Den har till och med sats upp som teaterpjäs i ett tält i Ensked...