Segregation

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ett samhälle liknande det man som modern människa lever i, kommer att assimileras till ett genomsnitt av de en gång olika och unika etniciteterna. Den enda möjliga kulturella och genetiska mångfalden är den globala, d.v.s. nationer/folk når en naturlig kontrast i förhållande till varandra. Att ignorera människoartens påtagliga särdrag, vore inte värdigt en intelligent varelse. Att frånta världens folk deras särart och påtvinga dem utomstående element, vore att frånta dem deras respektive oberoende, något som alla folk kommer att förlora på.

Den rasism vi ser idag, som ibland kan ta sig våldsamma uttryck, kan tolkas som en sista utväg – en reflexmässig reaktion – från ett folk i färd att gå under. För att undvika dessa onödiga sammandrabbningar, hoppas vi i stället att man genom kunskap och diskussion skall kunna nå en lösning som bidrar till att alla folkslag behåller sitt oberoende, sin kultur och sin genetiska expertis.

Varför är segregation av nöden? Varför kan vi inte bara ”komma överens”, som det brukar heta? Svaret är kort sammanfattat att ingen människa (och därmed också större människosamhällen, som i sin tur påverkar övriga världen) på längre sikt mår bra av den utveckling som tillåter att den egna, unika kulturen och dess folk luckras upp i isolerade individuella enheter, något som är förödande för en kollektiv varelse som människan. För att ett kollektiv skall överleva, kan inte "alla få vara med".

Två kulturella eller genetiska enheter som specialiserat sig kring två olika levnadsformer, blir, som sagt, vid assimilering ett genomsnitt av de båda tidigare expertiserna, de erhåller stympade former av sina ursprung och är alltså inte särskilt kompetenta inom något av områdena. Rotlöshet blir resultatet, och där sådant förekommer blir kommersialism den enda återstående kulturen och pengar är Gud. Rasismen är därför en reaktion ur en ovilja att inte förlora den specialiserade överlevnadsväsentliga kompetens som tagit ett otal generationer att utveckla. Utveckling kräver evolution, inte assimilering, vare sig det är kulturellt eller genetiskt.

Raser inom hela världens fauna har utvecklats långsamt genom anpassning till olika omgivning och existerar lika självklart som den datorskärm du nu tittar på. Anledningen till att segregation, eugenik o.s.v. i någon form alltid tidigare varit så väsentlig hos människan (i naturen i övrigt pågår den fortfarande hela tiden för att livsformerna över huvud taget skall kunna utvecklas och för att kretsloppet och ekosystemet skall hållas igång) är för att ett samhälle eller civilisation i annat fall kollapsar inifrån.

De olika raserna och folkgrupperna har olika mål anpassade efter sina omgivningar, och för att en sådan anpassning skall få utrymme så vore involverande av fullständigt främmande kultur och etnicitet förödande. De mänskliga raserna är grupper som redan har anpassat sig, men också är i färd att anpassa sig till sina respektive omgivningar i strävan efter perfektion. Varför förstöra detta som varje varelse kräver för överlevnad och naturligt leverne?

Människan genomgår inte längre samma strikta evolution som övriga djurarter p.g.a. vårt raffinerade medvetande, vår förmåga att skapa själva och vår flexibla vilja. Ju simplare en livsform är, desto lättare har den att forma sig efter sin omgivning, vad gäller de mer grundläggande fysiska attributen.

(Insekter, exempelvis, är så pass simpla att de över förhållandevis få generationer (som också är betydligt kortare än t.ex. människans) kan utveckla nya arter, och därför finns dessa i en sådan otroligt stor mängd på vår planet.)

Vad som dock utvecklas mest hos människan, eftersom hon i större utsträckning utvecklas efter egen vilja, är hennes medvetande. Därför har exempelvis de ariskeuropeiska folken en mental förmåga att bilda komplexa kulturer efter sina behov, och har också sitt säregna temperament i förhållande till övriga folk. Andra folk har helt enkelt inte haft just det behovet eller intresset, då de formats annorlunda och därför besuttit en annorlunda kompetens.

Rasskillnader ingick inte i Carl von Linnés indelning av livsformer, troligen för att definitionen av begreppet ras alltid varit ganska flytande, eller snarare, attributet för ett igenkännande av en separat ras hade ingen definitiv avgränsning. (Linné hade dock en uppfattning om raser och ansåg att det existerar fyra sorter.) En underart och ras är ett slags utskott från en art, och strävar ständigt efter att anpassa sig till aningen nya omgivningar och därigenom bilda en ny art. Linnés sju hierarkiska indelningar slutade helt enkelt med begreppet "art". En art definieras vanligtvis sålunda: Om två livsformer har förmåga att producera avkomma, som i sin tur också har denna kapacitet, så består de två varelserna av samma art. Människor och schimpanser kan t.ex. inte producera livsdugliga barn tillsammans, och består därför av två olika arter. (Denna definition är aningen simplistisk och har fått hjälp av det fylogenetiska artbegreppet.)

Konceptet ras däremot är annorlunda. Skillnaden mellan olika raser består i olika förmågor inom en och samma art. Vi indoeuropéer har exempelvis vår unika kulturella skaparkraft och faustianska sinne. Stammar i djungler har bevisligen inte samma sofistikerat utvecklade mentala förmågor som vi. Det är inget "dåligt" i sig; de är anpassade efter sin omgivning, precis som vi, men troligtvis i betydligt större utsträckning. Deras eventuella evolution går mer per automatik och "instinkt", medan "högre stående" folk (vad gäller mental förmåga; negroider är ju exempelvis oss överlägsna inom idrott och fysisk ansträngning) får lita till sin vilja och skaparkraft. Just därför kan det argumenteras för att eugenik är helt nödvändigt, särskilt nu.

Människans hjärna kan liknas vid ett träd. De mer basala förmågorna ligger i stammen. Sedan delas de mentala färdigheterna ut i grenar, smalare grenar, ännu smalare grenar, kvistar, smalare kvistar, ännu smalare kvistar o.s.v. Detta bildar ett komplext nätverk av färdigheter, där de yttersta bladen är extremt sofistikerade sådana. Men de är också betydligt mer ömtåliga än stammens basala natur.

Skulle då ett av våra "träd" och dess fantastiskt sammansatta krona krocka (beblandas) med ett grövre träd av mer grundläggande natur, så förlorar vi per degeneration många av våra dittills nedärvda sofistikerade förmågor, som är absolut nödvändiga för att vi skall överleva i den miljö vi anpassats för. Det är alltså en absolut nödvändighet att systematiskt hålla sig enhetliga, dels för att behålla unika särdrag, och dels för att vidareutveckla detsamma.

Man brukar som politiskt korrekt argument framhålla att rasbegreppet är en modern konstruktion och vill därigenom mena på att biologisk verklighet är helt beroende av semantik, något som är en uppenbart felaktig uppfattning, men ett argument som ändå fungerar i ett modernt klimat. Att ras och etniska olikheter inte varit föremål för större diskussion förrän under de senaste seklen, beror inte helt förvånande på att folk dessförinnan i stort levde i naturligt homogena samhällen. Det är först med upptäckter genom utomeuropeisk kolonisation som olika raser kommit i direktkontakt, och därmed har studier kring olikheterna uppstått. (Under ett fåtal tillfällen har det genom mindre expansioner under antiken dock uppstått möten mellan två raser, där man gjort en tydlig distinktion mellan sig själva och "dem".)

Ras är helt och hållet genetiskt, det biologiska arvet påverkas aldrig av miljö i direkt mening. Detta kan ses i exempel som Amerika, där olika raser trots miljöbyte har behållit sina etniska särdrag. Precis vad gäller arter, så finns ingen enskild gen som bestämmer av vilken ras man kommer att tillhöra, utan det hela hänger på att en återkommande kombination av gener bidrar till en karaktäristik speglad i en ras, som sedan människan började delas upp i rasliga divisioner för flera hundra tusen år sedan, har erhållit gener som vissa andra raser inte har, och samtidigt saknar man gener som andra raser däremot har.

Endast i multietniska samhällen innebär ras föremål för konflikter och problem. Etniska intressen krockar oundvikligen med varandra eftersom varje ras dels vill bevara sitt etniska särdrag, och dels dominera samhället i fråga. Alternativet är en kulturlös, meningslös och själsdödande assimilation. Att ett folk gradvis förändras genom exempelvis successiv folkvandring under tidsperioder om millennier eller ännu längre tid, är inget konstigt. Men att tvångsassimilera (vilket torde vara det korrekta begreppet i sammanhanget) olika folk och försöka få dessa att fungera under så kort period som ett sekel eller ett par decennier, är kontraevolutionärt och bidrar till konflikt och ohälsa.

Vänskap och respekt mellan olika raser eller enskilda individer av olika etnicitet, bör däremot inte demoniseras. Man kan ha en förståelse för varandra i det gemensamt mänskliga, men en respekt för de rasliga och kulturella skillnaderna, och bidrar just därför gärna inte till någon assimilering mellan sina folk.

Det finns två krafter i samhället som förhindrar att göra en bredare segregation möjlig:

Å ena sidan har vi den breda mängd av ”politiskt korrekta”, som absolut inte vill befatta sig med biologiska eller kulturella olikheter. Det ligger i en djupt rotad uppfattning om våra ”kristna själars” lika värde, skapta av och förärade oss av den allsmäktige guden från fjärran öknar, som via ett antal omvägar trängde sig in i vår spirituella krets. Vi har blivit ateister med tiden, naturligtvis, men läran finns ännu kvar i sekulär form, heligare än någonsin. Detta är läran om att vi som jämlikar är kapabla till jämlika uppgifter och handlingar. En behaglig berättelse för dem som föredrar just sagor framför verkligheten och dess faktiska olikheter. Oavsett vad ett tekniskt avancerat samhälle säger om de lokala olikheterna även hos den heliga människan, så är ovannämnda likhetstänkande något som prioriteras allt mer inom alla områden i vardagen.

När det får rasliga dimensioner, så brukar man som regel reagera genom att som kompensation för en utomståendes egentliga olikhet ge denna förmåner i vissa former, även om det inte alltid är konsekvent utövat (vilket brukar resultera i att båda parter martyriserar över sin situation). Samma individer brukar också lägga fokus på begreppet ”rädsla” – ett ord som vanligtvis brukar provocera en motståndare oavsett var man står i frågan – och hur detta är grunden till varför vissa räds olikheterna hos inkommande immigranter. Men det skall framhållas att det så länge man inte har en kunskap om en utomstående, alltid kommer att känna ett slags rädsla inför densamme, oavsett hur välvillig man ämnar vara. Om jag inte ”vill” skrämmas av det okända, så kommer min vilja inte att påverka min naturliga reaktion; även den politiskt korrekta kommer att känna samma ”rädsla”. Hur vi hanterar vår känsla eller reaktion är en helt annan fråga. Denna ”rädsla” är en känsla som kan sägas vara en reaktion på att något står i onaturlig konstrast i förhållande till det normala och naturliga. Det man ofta gör idag, är att man ämnar assimilera immigranter och andra av olika etnicitet, kultur eller åsikt med sig själva, just eftersom man räds olikheten; man vill radera det obehagliga. Sålunda ignorerar man varningssignalen, inte för att man inte räds den, utan för att annat vore inkorrekt enligt social standard och skulle stå i opposition till den i Europa ungefärligen blott tusenåriga läran om alla själars lika värde.

Samtidigt ligger i västvärlden ett brinnande intresse att exportera, eller snarare påtvinga den övriga världen dessa idéer. I väst anser man sig ha en skyldighet att ägna sig åt liberal kulturimperialism och värna och sprida de demokratiska institutioner och värderingar som man anser har visat sig vara ”historiskt lyckobringande”. Och återigen går detta tillbaka på mentaliteten om rädslan för att kritiseras, för att omvärlden skall upptäcka individens eventuella inkompetens och olikhet.

Även "vetenskapen" blir politisk, särskilt inom ett tabubelagt ämne som detta. De rasbaserade undersökningar man gjorde i Brasilien för ett par år sedan är helt korrekta, men slutsatsen man drog är helt och hållet politiskt färgad. Kortfattat så såg man att ett flertal olika raser hade assimilerats i landet under en längre tid, och ibland upptäckte man att de människor som ansågs mer "vita" än "svarta" ändock hade större genetiskt ursprung i negroida folkstammar. Den slutsats man drog, från det egentliga faktum att assimilering innebär att genpoolen luckras upp, var den att "raser inte existerar". Absurditeten i detta är uppenbar, men ändå tog många till sig slutsatsen för att rättfärdiga sin livsstil, även om slutsatsen varken var logisk, rimlig eller ens vetenskaplig. Det här handlar helt sonika endast om politik, inte vetenskap. Det går dessutom att simplifiera diskussionen genom att utesluta koncentrationen kring huruvida rasindelning inom den mänskliga arten existerar eller ej; det finns helt enkelt "något" som gör att människor från olika delar av världen ser annorlunda ut, beter sig annorlunda och har olika mål, och vi bör värna om dessa olikheter och den mekanism som gör dem möjliga om vi vill uppnå global mångfald.

Ett annat sätt att behandla situationen är att helt enkelt utesluta främmande från den inhemska gemenskapen, både för det egna och för andra folks skull. Detta kan dock göras på olika sätt, och tyvärr har de hittillsvarande varit irrationella, destruktiva och något som motarbetat sitt syfte. Den stora majoriteten av de rasbetonade organisationer eller hemsidor som står att finna idag är milt uttryckt fullkomligt idiotiska. Deras grund står i det välkända hatet för andra folkgrupper, inte kärleken för sin egen; deras passion ligger i våldet gentemot immigranter, inte pedagogisk spridning av upplysning kring vår och andra folks situation. Den imperialistiska girigheten från tidigare århundraden har dessutom bidragit till att man har utökat sina teorier med att den ariskeuropeiska rasen skall härska på ett globalt plan, inte att de folkgrupper som redan besitter expert...