Toner av Lycka.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Marianna stod på scenen och blickade ut över de ivrigt applåderande åskådarna. Hon hade just sjungit den sista tonen i operans sista scen och bara någon sekund senare hade hela publiken ställt sig upp och hyllat henne för den fantastiska insatsen hon gjort. Hennes röst hade fått dem rörda till tårar så att de nästan smält på sina stolar.
Mariannas långa, mörka, lockiga hår hängde löst över axlarna och i kontrast till det bar hon en vit klänning av siden. Hennes mörkblåa ögon glittrade i ljuset av den stora takkronan i salens mitt och då hon neg djupt mötte hon dirigentens blick nedanför scenen. Han log brett och gav henne en slängkyss.

Hon hade inte alltid varit älskad för sin fantastiska röst, snarare tvärtom, ingen hade velat lyssna till henne i början. Det var innan hon hade träffat den musikaliska mästaren som gjorde henne till den hon sedan blev…

Ett år tidigare:
Marianna lyfte upp en apelsin ur sin flätade korg och höll upp den mot skyn. Hennes fingrar var vita av kyla och hade svårt att greppa tag om frukten.
”Apelsiner till ett billigt pris!” ropade hon högt, då hon stod utanför operahuset i Wien just innan en kvällsföreställning skulle äga rum. Hon bar en tjock blå ylleklänning och en brun kappa med luva över sig. Året var 1775.
Kylan var bitande men trots det var hennes röst stark och ren. ”Apelsiner för en Kreuzer styck!”
Hon sålde inte mycket, det var inte många som ville ha apelsiner just innan operan men hon hade inget annat att sälja. Trots bristen på köpare, lyckades hon ändå skrapa ihop till bröd och ibland en bägare med mjölk.
Ännu en gång ropade hon ut sitt pris och viftade med handen hon höll apelsinen i. Det strömmade in finklädda människor med silkesklänningar, peruker, hattar och broderade rockar in till operan men ingen verkade vare sig se eller höra den fattiga flickan då hon ropade.
Marianna märkte inte att en ung man, ganska kort och med blont hår och blåa ögon, hade stannat upp en bit ifrån henne och granskat henne. Han lyssnade när hon ropade, om och om igen, och bestämde sig för att kliva fram till henne.

”Ursäkta mig, Fräulein,” sade han då han ställt sig framför henne. Hon tystnade och lade tillbaka apelsinen i den fulla korgen. ”Jag kunde inte undgå att höra er. Jag vill ta tillfället i akt och säga vilken fantastisk röst ni har, varför står inte ni inne på operan och sjunger?”
”Ni har ännu inte hört mig sjunga.” påpekade Marianna med ett skratt.
”Det behövs inte. Jag kan höra tydligt i er röst att ni har förmågan. Visa mig er talang! Sjung något så att jag får höra.”
Marianna kollade först åt höger, sedan åt vänster, och såg bara människor.
”Inte kan jag sjunga här! Inte med alla dessa människor omkring mig.”
Mannen, som bar en röd rock, ett par guldfärgade knäbyxor samt vita knästrumpor, satte handen vid hakan och såg fundersam ut. Hans ögonbryn drogs ihop och ögonen kollade från höger till vänster ned i marken. Efter en stund rätade han på ryggen och blickade upp mot Marianna med sina runda blåa ögon.
”Kom hit imorgon klockan tolv, jag väntar här på er. Kom i tid!”
Med de orden försvann mannen in bland folkmängden som alla klev in i operahuset, och var inom några minuter helt borta. Ensam och frusen stod Marianna kvar utanför med en hel korg nedkylda apelsiner, utan att ha sålt en enda.

Nästa morgon vaknade hon med en sprängande huvudvärk. Gårdagens kyla hade satt sig ett spår och nu värkte hela hon. Beslutsamt reste hon sig ur sängen och sträckte på sig. Solen sken in genom det fyrkantiga fönstret och hon kände sig genast på gott humör. Hon skulle få sjunga inför någon som verkligen ville höra på henne. Det hände mycket sällan att någon var intresserad, speciellt inte någon av hennes mindre syskon. De brukade skrika och hålla för öronen när Marianna tog en ton. Inte heller kunde hon lämna sina syskon eftersom de då skulle vara helt ensamma. Modern hade dött tre år tidigare och fadern var okänd. Därför hade Marianna fått tagit hand om sina syskon sedan hon var fjorton. Hon kunde inte lämna dem, men idag hade hon bett sin vän Maria se efter dem medan hon begav sig till Operan.

Vädret hade inte ändrats sedan gårdagen, men nu sken solen och värmde litet. Marianna hade tagit på sig sin blåa ylleklänning samt den bruna kappan med luva. Några mörka lockar hängde nedför halsen och skimrade i rött.
Det var med besvikelse hon nådde operan utan att se till mannen från gårdagen. Han hade säkert aldrig tänkt komma. Sakta klev hon upp på trappan och gnuggade ärmen mot dörrarnas glasruta för att kika in. Det var helt tomt där inne.

”Trodde ni inte att jag skulle komma?” sade en röst bakom henne och fick henne att hoppa till av överraskning. Hastigt vände hon sig om och fick till sin lättnad se mannen från gårdagen. Han bar samma kläder men det blonda, vågiga håret hängde ned till axlarna och var inte lika prydligt friserat som dagen innan. Först då märkte hon att den okände mannen var ganska vacker.
”Ska vi gå in?” tillade han när Marianna bara log. Hon nickade och mannen drog fram en stor rostig nyckel ur bakfickan som han vred om i låset på dörren.
”Är det ni som äger operahuset?” frågade en förbryllad Marianna. Hon tyckte mannen såg så ung ut. Kanske var han bara några år äldre än hon.
”Åh, nej,” skrattade han. ”Inte alls, men jag fick nyckeln för att kunna vara med vid repetitionerna som äger rum väldigt ofta.”
”Jag förstår. Ni är alltså operasångare?”
Mannen skrattade ännu högre, vilket fick Marianna att fnissa till.
”Vilka frågor ni ställer! Nej, jag är inte operasångare, jag är kompositör och dirigerar mina egna operor.”
Marianna blinkade förvånat mot den korte, unge mannen. Hans stora blåa ögon glittrade av entusiasm och den välformade munnen log brett.

De klev in genom dörrarna och slogs av värmen från foajén. Någon hade varit uppe under natten och eldat i kaminerna. Det började stickas i fingrarna när de snabbt tinade upp.
Den blonde mannen tog hennes hand och ledde henne upp för en bred trappa med en röd sammetsmatta. De gick igenom ännu en dörr och en till för att slutligen nå målet: scenen. Den var tom och syntes spöklik i den enorma salen. Takkronan sken ännu efter gårdagens föreställning och den lyste upp scenen där Marianna stod bredvid kompositören.
”Det är här ni hör hemma.” sade han och släppte hennes hand. Därefter tog han några steg bort från henne och ställde sig för att granska henne. ”Sjung något för mig.” tillade han.
Marianna tvekade och började svettas. Hon tog av sig sin bruna kappa och stod nu i den blåa klänningen, fortfarande tyst. Några gånger harklade hon sig innan hon började sjunga på en visa hennes mor brukade sjunga för henne när hon var liten. Det ekade i hela den stora, runda salen och utan att vända blicken mot mannen vid hennes sida, sjöng hon klart hela sången.

Det var tyst några sekunder och det var med rädsla hon kollade mot kompositören. Hon visste inte alls om hon hade sjungit så vackert som han hade trott.
Till sin oerhörda glädje mötte han hennes blick med ett strålande leende. Han klappade händerna och sträckte fram ena benet i en bugning.
”Min sköna, ni är till och med bättre än jag hade trott! Det enda ni behöver träna på är att hålla ut tonerna lite längre och sjunga en aning starkare. När operan är full av åskådare kommer du att behöva sjunga allt vad du har för att höras ordentligt.”
”Vad!?” utbrast Marianna. ”Jag kan inte sjunga inför publik. Jag har aldrig sjungit inför någon tidigare. Hur ska jag klara av en hel operapublik?”
Mannen klev sakta fram till henne, fattade hennes hand och lyfte upp hennes haka med två fingrar.
”Jag ska hjälpa er. Jag ska göra er till en stjärna som är älskad av alla, överallt. Vi ska resa runtom i Europa och bli rika. Ni ska sjunga i mina operor…” han tystnade och lös upp, som om han fått en idé. ”Ni ska sjunga i min nästa opera!”
Marianna flämtade till och blev kritvit i ansiktet.
”Det ska jag inte alls!”
”Det ska ni visst, den kommer att vara klar inom kort och då ska ni spela huvudrollen!”

Två hela timmar senare lämnade de operan, helt utmattade. Marianna hade sjungit hela tiden under kompositörens begäran, och han hade hjälpt henne med att använda rätt tekniker för en bättre sång. Hon kände att hon redan blivit otroligt mycket bättre. Trots att de två hade umgåtts i mer än två timmar, hade de ingen aning om varandras namn. De hade haft så fullt upp att de glömt fråga.

Månaderna flög fram och Marianna hade fullt upp hela tiden. Hon hade fått en tjock bunt med operatext som hon var tvungen att lära sig. Operan hette ”La finta giardiniera” och handlade om en trädgårdsmästarflicka. Texten var utsökt och musiken ännu vackrare. Vem var denne man som hon träffat nästan varje dag i flera månader? De hade repeterat operan tillsammans, och han visade sig vara en mycket skicklig pianist. Trots det var det bara han som nu hade fått reda på hennes namn.

Den dagen då operan hade premiär var Marianna den som var mest nervös. De andra sångarna var erfarna och hade stått på scenen i flera år. De såg denna föreställning som en vanlig arbetsdag. För Marianna var det hennes sångdebut och hon bad att hennes röst skulle hålla för de svåra partierna i operan. Då hon klev upp på scenen darrade hon i benen, men behöll huvudet högt och agerade med hela sitt hjärta i sången. Hon sneglade ned mot kompositören, som stod framför orkesterdiket och dirigerade, och då han log varmt mot henne försvann all hennes nervositet.

”Ni är en stjärna!” utbrast kompositören då han stormat in genom dörren till Mariannas privata sminkloge. Den hade hon tilldelats på mannens begäran, då han påpekat att hon faktiskt hade huvudrollen, trots att hon var den med minst erfarenhet. De andra sångerskorna fick dela på en loge.
Marianna höll just på att torka bort det vita pudret och läppstiftet när den blonde musikern äntrade rummet. Hon satt vid ett bord framför en spegel, upplyst av två ljusstakar. Leende vände hon sig mot mannen och såg att han också var glad. Rummet var ganska mörkt, det var sent på kvällen och de två ljusstakarna kämpade med att lysa upp dem. De såg på varandra en stund innan Marianna sade:
”Det är allt tack vare er.” Hon suckade. ”Hur ska jag kunna tacka er nog för allt ni har gjort för mig? Det måste ha varit en stor risk at...