Finns där det behövs

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag kan inte förstå hur jag kunde våldta min egen tjej. Hon som alltid stött mig och ja som stödjer vita bandet. F*n. Undrar hur hon upplevde situationen eller hur hon vågade berätta om händelsen hos polisen.

Jag minns väldigt väl den dagen då våldtäkten inträffade, det var en fredagskväll, dagen innan hennes födelsedag och jag var hemma hos henne för att göra fint till dagen efter. Hon bad mig om hjälp för att hennes föräldrar var bortresta. Hon var lycklig i högsta grad för att hon skulle fylla 18 inom kort. Men all lycklighet förvandlades till smärta för henne.

Nu sitter jag i cellen och försöker att inse att det inte var mitt fel fastän jag vet att det var det. För mig känns det oerhört besvärligt när ja ser bilder framför mig av våldtäkten.

Hon försökte skrika flera gånger men jag tog i mer och mer för varje gång hon försökte. Hon kanske inte ville att grannarna skulle få höra men hon ville få mig att begripa att det gjorde ont. Men för mig spelade det ingen roll alls om det kändes bra för henne eller inte, det enda jag kände var att ondskan forsade i min kropp.

Numera duschar jag ett flertal gånger om dagen, med tanke på att jag kan skölja bort synderna, trots att jag vet att det fortfarande handlar om heder. Inte bara heder utan även respekt, det enda sättet att man kan få respekt på är att visa sig vara mogen och det var jag inte vid det tillfället.
Åren i fängelset känts som evighet däremot är det imorgon dags att bli fri. Fri som förr.
Plötsligt hör jag en röst som väcker mig från alla tankar. Det är vakten han säger att jag har ett besök. Jag ser ut som ett frågetecken känns det som, när jag hör om besöket, jag kan inte begripa det för att ingen har brytt sig om mig sedan den bekymrade dagen.

Jag följer med vakten ut, varenda steg jag tar känns otäckt, men snart är jag framme. Jag andas in mina sista andetag innan jag kliver in i besöksalongen. Jag drar ner det silvriga handtaget för första gången i fängelset, jag kikar in i salongen och får syn på en pojke på femtonårsåldern (skulle jag gissa) och en högklassig dam. Tryggheten rasar så fort jag ser damen, det är Sarah, jag kan beskriva alla detaljer i hennes ansikte även om hon nu börjat få några nästan osynliga rynkor vid ögkanten. Jag kan räkna vartenda guldhårstrå hon har på skallen. Dock slår jag mig ned vid det findukade bordet. Mina förväntningar är att Sarah ska inleda konversationen men så är det inte alls utan pojken börjar med att...