Berättarperspektiv- Kuratorn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vill du själv göra en liten övning inom litterär gestaltning kan du försöka att använda denna texten och byta berättarperspektiv, så att du skilldrar flickan Sara.

Ett nytt berättarperspektiv
(Skrud)

Hon tittade ner på sin kalender där hon hafsigt antecknat Saras namn klockan 15.00.
Gud, så gärna hon skulle vilja gå hem. Hon var så förbaskat trött på att lyssna på alla ungdomar som bara klagade över hur stränga föräldrar de hade, eller vad pinsamt det var att ha mens, eller hur otroligt förälskade de var i någon kille i nian, och oftast så var de kära i samma kille allihopa. Ibland kom de i och försäg med några smaskiga detaljer om hur deras föräldrar vänster prasslade med grannen, den typen av information fann hon roande då ungdomarnas föräldrar ofta var folk hon kände till. Men den här Sara hon jävlades med att boka tider på fredagseftermiddagarna då alla andra slutat. Hon kände irritationen och längtan hem växa inom henne. Det knackade försiktigt på dörren.

Kom in eller stå kvar, mig kvittar det…

- Stig på, sade hon med en falsk men trevlig stämma.
Varsågod, du kan sätta dig i stolen här.

Där du alltid sitter och stirrar och ser allmänt patetisk ut, precis som om det vore synd om dig eller något. Tänk på barnen i Somalia du, oj.oj,oj dom har det inte lätt dom. Så sitter du och klagar.

- Ska du inte fråga mig hur det är? Sade flickan med ögonen så uppspärrade att de såg ut att ploppa ur skallen på henne.
- Jo, ursäkta mig Sara, Hur är det med dig lila vän?


Sara blev alldeles tyst och henne ögonfylldes av tårar.
- Ingenting är bra, Linda vill inte hänga med mig, Anton tittar inte ens på mig och jag hatar den där jäv……..

Fy, fan så skrattretande hon är, sitter där med krokodiltårar, och pladdrar på, hon skulle höra sitt ständiga klagande och knorr…

- Stackars dig Sara, jag förstår att du finner detta jobbigt och förvirrande. Det kan inte vara roligt att ha så många tonårshormoner i kroppen, mensvärk som spränger, fett hår och finnigt ansikte.
- Va? Vem har sagt något om några hormoner, finnar eller fett hår? Är du helt jävla rubbad?
- Du låter upprörd Sara? Jag försöker bara säga att jag förstår att det är jobbigt i din ålder.
- Då kan du väl för fan bara säga det.

Nu hade hon satt hon här med denna fjortis som stortjöt och klockan var nästan fyra.
Undra om jag skulle hinna hem till Beverly Hills om jag fick henne att dra nu, hon kanske skulle säga något alldeles förskräckligt så att hon drar. Hon lider ju faktiskt av flatsskräck…hm…

– Sara, Jag kan se att du är väldigt ledsen. Att bli vuxen är tufft, och kan ibland kännas förvirrande. Det som jag kommer att säga till dig nu kommer säkert också att kännas förvirrande. Men jag är väldigt kär idig.

Hon såg hur paniken snabbt spreds i Saras kropp innan den trängde ut i form av svettblänk i hennes tinningar.

Nej, nu har jag gått för långt. Hur ska jag kunna fixa till det här?

Men hin behövde inte fundera länge för Sara ställde sig lite vimmelkantigt upp och sprang sedan där ifrån.

Vad händer? Skrattar hon? Hade hon blivet glad? Phhhuu, nej, nu var det nog dags att skicka in en ansökan till en annan skola kanske…. Kri...