Den sista gången

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon hade stått vid dörren och vinkade farväl precis som varje morgon…

Jag tittar mig omkring, hjärtat bultar och jag känner skräcken krypa längst ryggraden. Paranoian har växt på vägen till affären precis som vanligt… Men den här gången är det annorlunda, alla dagar innan hade mitt syfte i affären bara varit till någon annans nödsituationer. Min mor har alltid sagt och säger fortfarande ”Den enes bröd den andres död” det var förmodligen i största dels rätt, men inte så att någon dör av min obemärkta lilla gärning. Med lätta steg fortsätter jag att gå ner för den allra minsta gången markerad med en stor skyllt: ”Allt som glittrar” Det är en dum och korkad kategorisering enligt mig. Det finns så mycket mer som glittrar än ringar och halsband. På bordet ligger det ungefär femton olika halsband och bara tre av dem var gjorda av guld och en ända som var silvrig. Jag tvivlar dessutom på att det är äkta och satsar på de avsevärt billigare halsbanden, läderband med avbilder på olika sorters gudar, mestadels afrikanska och om jag inte misstog mig några indiska också. Mor har alltid varit troende jag försöker se på beskrivningarna vilka sorters gudar de är bland dem som jag inte känner igen. Längst ner fanns en symbol som stack ut från resterande med stor detaljrikedom på den väldigt suddiga gamla bit toalettpapper stod det Nana Buluku ”Modern och skaparen av Dahomey, skydda skall med moderns berömda instinkter” Jag struntar i att ens titta på priset, gnuggade av prislappen med hjälp av min tröja. Den är sliten och har en hel del hål som har bildats efter sina många år av användning. Efter ett tag släpper klistret och jag tar snabbt halsbandet mot min kropp för att inte dra till mig uppmärksamhet. Plötsligt hör jag ett skrik: ”Unge! Vad i satans helvete tror du håller på med?! Våga inte röra dig ett ända steg till!”
Mannen bakom disken har upptäckt mig, han har antagligen undrat vad jag höll på med bakom hyllan, han har förmodligen kikat mellan brädorna och sätt mig stoppa in halsbandet i fickan. Han kollar på mig utan att släppa blicken från mina ögon i väntan på den minsta rörelse. Nu gällde det springa och försvinna, annars var det illa ute. Jag tog ett stort språng mot utgången, som tur hade jag den närmre mig än den arge butiksarbetaren. Jag springer ut, jag vet inte vad jag förväntade mig egentligen. Jag har aldrig blivit påkommen och personalen har de flesta varit utrustade med stora lår och benmuskler, den här killen var det ingen skillnad på. Jag springer av full kraft medan jag vrider på huvudet för att se hur nära han är. Jag försöker att springa snabbare men han håller jämn takt, han är tillräckligt nära för att jag ska kunna se hans personalbricka, Ahmed och han ser galen ut, vidöppna ögon och eftersom han inte skriker och har sin mun öppen intalar han sig förmodligen vad han ska göra med mig när han väll tar fast mig. Det skrämmer mig ännu mer och jag känner benen gasa på i snabbare fart än innan. Min blick möter en förares och jag inser att det är kö längre fram. Jag springer mot korsningen och ser att ljuset håller på att ändras. Medan Ahmeds ben börjar svika springer jag över vägen samtidigt som ljuset ändras till grönt och en fors av bilar glider över korsningen som samtidigt hindrar Ahmed att springa efter mig. Han sparkar i marken med besvikelse och jag känner tyngden jag lagt över på hans axlar samtidigt som en annan tyngd lyfts från mina. Jag lunkar in mellan de högre byggnaderna.

Eftersom jag inte har transport hem sen min cykel har blivit stulen några veckor innan blir jag tvungen att hitta ett annat sätt att komma hem på. Vägen är en lång resa hem, den är cirka fyra mil enligt min mor. Mor kommer nog att bli väldigt orolig om jag inte kom hem snart och skulle börjar söka efter mig så jag blir tvungen att komma på ett sett att ta mig hem snabbt. Den första tanken är ironiskt nog att stjäla en cykel men sen kom jag på känslan jag har fått när någon tagit min pålitliga cykel och hur ledsen och hur frihetsberövad jag hade känt mig. Dagen efter hade jag satt upp lappar runtom i staden. På dessa hade jag skrivit ned: Min rätt som medborgare att kunna ställa mina tillgångar vart jag önskar (med vissa undantag) har blivit berövat. Igår stals min cykel om den personen som är skyldig till detta brott lämnar tillbaka MIN ÄGODEL kommer inte att bli ställd inför rätta. Dock utan framgång, Jag bestämmer mig tillslut att gå längst vägen i väntan på en skjuts hem. Stegen känns tunga och energin börjar försvinna. Nu har adrenalinet försvunnit helt och hållet efter min lilla kupp, jag börjar tvivla på om jag kommer komma hem idag. Klockan måste vara runt nio, morfar har lärt mig att med hjälp av solen notera tiden på dagen. Samtidigt som jag flyter bort i mina egna tankar och drömmar åker en grön väldigt sliten lastbil förbi. Jag reagerar inte i början men efter jag dragit mig ur mina tankar rycker jag upp handen och börjar tjuta. Ena hjulet är snett och färgen börjar flagna, när jag tittar närmre ser jag nätt och jämnt att det är en SAAB. Föraren åker förbi mig. Jag oroar mig inte då bromsljusen lyser och som förutspått stannar fordonet tio meter framför mig. Jag springer fram till bilen och hoppar upp på flaket och knackar på förarens axel då bakrutan är total krossad. Föraren gasar igång med ett vrål. Den svarta röken lämnar ett tjockt långt spår av smog. Jag lägger mig ner och vilar på de kartonger som har blivit tömda på förarens förmodligen säljgods. Ännu en gång försvinner jag i mina djupa tankar och känner samtidigt en skam dagens illdåd…

Ett bländande ljus lyser rakt i mina ögon, jag försöker se vem det är. Mina ögon anpassar sig till ljuset och jag kan se att det är lastbilschauffören som står framför mig med sin lilla ficklampa även den väldigt gammal. Jag argumenterar inte emot och rycker upp mig. Det tar lite tid att organisera sig vart jag är men snart upptäcker jag att jag befinner mig väldigt nära mitt hus. Solen har precis gått ner och de sista strimmorna av ljuset hjälper mig när jag söker min gata. Med den allra sista kraften pallrar jag mig till dörren, den öppnas med ett vasst skrik. Det är helt mörkt inne och antagligen sover mor. Jag rusar in i sovrummet för att överlämna presenten jag skaffat just till hennes födelsedag. Det är så mörkt att jag springer in i dörrkarmen med en stor smäll. En brännande smärta kommer fram i foten och jag gör mitt bästa för att inte skrika. Till min förvåning har jag inte väckt min mor och jag går fram till sängen. Det ända som syns till på halmsängen är en lapp;

”Min käre son, det finns få ord som kan förklara den här onda handlingen mot dig… min son. Inga ord kan beskriva denna händelse ordentligt och jag tänker göra det lätt. Jag har lämnat dig. Ddu kanske kommer ihåg han Herr Ali Oni-okpaku ägare till slakteriet. Han har sålt det nu och vi ska söka liv på annat håll. Jag tänkte att det ändå är bäst så, då slipper du ta hand om din mor. Jag börjar ändå bli så gammal nu. Det finns lite pengar under sängen. Jag har uppfostrat dig väl och jag vet att du kommer klara dig bra. Det gör mig sorgsen att ...