Tusen gånger starkare

*BEEP – BEEP – BEEP – BEEP*
Signalen ekade i mitt huvud, jag orkade inte öppna mina ögon. Lakanet hade klibbat sig fast runt min
bara kropp, fläkten hade gått sönder, igen. Maniskt sträckte jag upp handen och letade efter snooze
knappen, min bästa vän. Jag slöt mina ögon och somnade om.
*5 minuter senare ringde klockan.*
Mest av allt vill jag bara ligga kvar, skita i alla måsten och bara ligga kvar. Samtidigt som jag vänder
mig om så ser jag kortet. Det bruna lockiga håret och de glittrande blå ögonen lyser upp hela
rummet. En tår letar sig ner från min kind. Det var två år sen du dog, men det känns som igår. Varje
dag utan dig är som en enda lång mardröm, en mardröm som jag önskar att jag kan vakna upp ur, jag
nyper mig ständigt i armen, sluter mina ögon, och hoppas på att jag ska vakna. Men jag vaknar inte,
tomheten och ensamheten etsar sig fast i allt jag gör. Min sorg böljar sig likt sanden i öknen, krossar
allt motstånd som står i dess väg. Under de senaste två åren så har sorgen tagit över större delen av
mitt liv, sorgen har förändrat mig, jag brukade inte alltid vara så här. Det känns som jag spelar ett
spel, ett spel där de inte finns några vinnare eller regler. Vem är jag? Vad håller jag på med?
Sakta reser jag mig upp från sängen. Jag lunkar fram till de marinblåa gardinerna och släpper in ljuset,
solens strålar letar sig in genom rummet. Jag öppnar min garderob, tar ut ett par jeans, t-shirt,
skinnjackan och min sjal. Jag lägger kläderna på stolen framför mig och traskar ut genom dörren. Den
distinkta doften av svett träffar min näsa, jag borde duscha. Badrumsdörren står på glänt, smidigt
kliver jag in och tänder lampan. Ingen vacker syn. De blommiga tapeterna stirrar kallt på mig. Jag
suckar och kliver in i duschen. Det varma vattnet rinner ner för mina bara axlar. Jag greppar tag i
duschkrämen, häller slarvigt ut en rejäl klick i handen och börjar tvätta mig. När jag duschar så
släpper jag allt, alla tankar flyger iväg, i duschen kan jag vara mig själv, det är bara jag och vattnet,
ingen annan. Kylan piskar mot mina ben när jag stänger av det heta vattnet, kvickt går jag ut ur
duschen och greppar tag om närmsta handduk. Imman ligger som ett täcke på spegeln, sakta torkar
jag av spegeln. Det blöta krulliga håret möter mina klarblåa ögon. Jag får fram ett litet leende, jag är i
alla fall lik henne. Jag knyter handduken slarvigt runt min höft och går mot mitt rum. Väl inne på
rummet så slänger jag på lite deodorant och sprutar två gånger med min One Million parfym, doften
som får alla tjejer att smälta. Jag tar på mig mina kläder och greppar tag om min skolväska, innan jag
går ut så ger jag kortet en lätt kyss.


Asfalten brer ut sig över skolgården, det dova ljudet av studsande basketbollar, lekande barn,
skvallrande fjortisar och nervösa elever tränger sig in igenom mina öron.
När jag går in på skolgården så är det något som händer med mig, jag blir någon eller någonting. Folk
hälsar på mig, vill vara i min närhet, skrattar åt mina skämt och ger mig komplimanger. Skolan är mitt
tempel och jag är Buddha. Det känns som att skolan är det enda stället där jag inte befinner mig i min
mardröm, där jag kan känna kärlek och bli omtyckt, mitt nirvana. Men så fort klockan ringer och
skolan är slut så hinner verkligheten ikapp mig, mardrömmen börjar. Allt ont jag gjort under dagen,
folk jag sårat, sagt elaka kommentarer till eller till och med slagit, kommer tillbaka mot mig som en
evig käftsmäll. En käftsmäll som inte slutar, en käftsmäll som inte stoppar när den ser blod eller tårar.