Ett olyckligt slut

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ett olyckligt slut

Detta är en berättelse om en mamma, denna berättelse är inte en lycklig
saga, utan tvärt om, den är olycklig. Den började med att Elias tror att Ronja är förälskad igen, men när han säger god natt kära vän så står hon redan där, i hallen med kläderna på. Ronja har bestämt sig. Hon har velat att någon annan skulle se mer än bara en fåfäng gitarr. Så Ronja öppnar den gråa slitna dörren och kliver ut i det bittra mörkret så att hon gråter och skrattar med ruset. Det är någon som kommer fram och säger att det kommer att ljusna igen, men Ronja sitter redan och skriver i den mörka bittra natten och hon tror honom inte. Det är någonting under ytan, det är någon som hittar ruset, hon vet att det finns där men hon skrattar så att det nästan blir kaos.

Ronja blir älskad utan gränser, men nu är hon älskad med tvång. När Ronja ligger där undrar hon om det är en god själv på väg, eller är det hon, ruset och en främling mitt på den långa ödsliga vägen? Men det kommer ingen och ruset har börjat att slockna. Det är bara tretton trappor sen är det klart, sen är hon och ruset ensamma där i den bittra kalla natten. Nu är det dags, ruset helt borta och hon beger sig hemåt, med sin fåfänga gitarr hängande på sidan. Men Ronja har inte duschat idag, eller var det igår som hon inte det inte blev av? Ruset gör henne glömsk, hon glömmer sina barn, men hon tror att barnen mår bra. Men snart så är hon fylld och glad igen så ingen kommer att få veta. Ronja glömmer sakta allt som hände från den natten då allt var bittert. Det är ingen som kommer tro på henne, så många undanflykter. Idag är igår och igår är idag.

Det är du som ska ta henne här ifrån, men inte förens Ronja är nykter utav
vin. Men det sker bara i den drömdas sago värld.
Men det blev för sent, vingarna klipptes och det blev mörkt, ruset, det var
länge sedan nu det fanns, men hon blir inte lycklig utan sitt rus. Det är en
sak Ronja saknar och det är sitt rus, att vara nykter med ett glas vin i sin hand.

Ronja fortsätter att leva på att barnen mår bra och att allt är som det ska.
Men hon ljuger. Hon ljuger för alla och sig själv, men hon kommer att välkomnas av alla andra som är på samma ställe som hon. Alla de andra som känner och har känt lika som hon. Men hon känner sig vackrare, hon har mer
band i sitt hår och på sina armar. Men det gick inte för henne att glömma den lyckliga känslan av ruset, Ronja kunde inte glömma det.

Hon trodde att de skulle förstå när hon flög upp dit igen. Men det var ingen
som förstod. Ingen som kommer att göra det.

Barnen de repar sig, men de saknar en sak. Det är hon som de behövde, hon
med sin fåfänga gitarr och nykter utav vin med butiken stängd. De visste
inte om det då, men de gör det nu. Nu när det är för sent, för alltid. Med
tårarna som rinner och hoppet som försvinner så står de där ensamma kvar, men ett minne har de kvar. Det är den där tavlan som är hängandes i rummet där barnen alltid är, det är en fläck med färgglad ram. Stunden i fläcken kommer aldrig mer tillbaka, den stunden då ruset inte fanns.



Barnen har börjat falla och de ser inte det som finns, utan det som fanns.
De har stängt dörren, stängt fönstren, stängt allt. De ser ingen plats där
de kan vara, men det finns en plats, och dit kommer de aldrig. Om inte, om