Blodsband

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det kommer vissa tillfällen i livet då självreflektion och begrundan blir nödvändiga ting, för att man överhuvudtaget ska kunna gå vidare med sig själv. Dessa stunder är inte sällan obekväma, då de alltid faller tillbaka på hur liten människan är i jämförelse med världen runtomkring henne. Vi kan inte låta bli att känna oss smått underlägsna då höstvindarna sliter tag i vårt hår, regnskyarna hårt smattrat mot våra rosenröda kinder, och det sakta smygande nattmörkret breder ut sig över dal och by. Men så kommer det en ny dag, och således även en ny chans till solsken, hägring och lycka. Först då går den tidlösa paradoxen i att leva i denna värld upp för oss: naturen är oss överlägsen, men då vi är en del av den, blir det automatiskt både en lycka och sorg att vara människa.

Våra svenska förfäder var därför kloka, då de placerade den enskilda individen i en större mänsklig släkt, vars band utgjordes av biologisk och kulturell sammanhållning. Det vi i dag refererar till som blodsband var förr i tiden en förlängd linje av människor från far och mor, deras föräldrar, farföräldrar o.s.v. Detta innebar att man skapade en form av folklig kontinuitet, där individen blev en manifestation och förlängning av den "ursprungliga släkten", så långt bakåt man kunde minnas i tiden. De flesta av oss känner till de traditionellt svenska efternamnen som Svensson, Karlsson och Persson; dessa var ett av de externt påtagliga bevisen på att man tillhörde en tidigare släkt i bysamhället, till vilken man var oskiljbar från. Arvid Svensson kunde i byn pekas ut som Svens son, medan Anna Gudmundsdotter var Gudmunds dotter.

Detta fyllde utifrån en mer övergripande kontext en rad olika praktiska och kulturella, såväl som andliga och samhälleliga funktioner. Först och främst blev man automatiskt en del av en större bygemenskap, där individen kunde liknas vid en cell i en större organism: ingen människa var en personlig ö. Detta var både på gott och ont: om du skötte ditt arbete väl, bidrog till den lokala kulturen och visade ärlighet och rakhet inför andra människor, gjorde du dig ett namn i byn, som en person att lita på och tycka om. Om du däremot hittade på sattyg, inte skötte ditt arbete och ljög och bedrog andra medmänniskor, blev du automatiskt utstött och illa omtyckt i byn - i värsta fall kunde dina föräldrar tvinga dig att lämna gården och söka husrum någon annanstans.

Som individ var man därmed ansvarig, inte bara för sig själv och sina egna handlingar, utan även för sin familjs och sina förfäders ära och rykte. En av anledningarna till att svenskarna tillhör en av de folkgrupper som ser mest ner på själviskhet och egoism, är just på grund av våra djupa rötter i denna tradition av respekt och vördnad inför sina förfäders handlingar och dygder. Att handla och tänka själviskt var nämligen detsamma som att bryta sig fri från sina blodsband och spela herre över sin egen uppkomst. Att ställa sig över eller på något sätt försumma sina förfäders handlingar, var detsamma som att visa otacksamhet och oförståelse för sin egen person: utan din far och mor hade du inte ens kommit till världen - samma sak gällde dem.

Den kulturella delen av denna naturalistiska syn på människor, utgjordes av en existentiell medvetenhet om sin plats i en större mänsklig tillvaro. Identiteten var både knuten till det förgångna och en naturlig del av den osäkra framtiden. Samtidigt som du var oskiljbar från dina föräldrar och farföräldrar, var du ensam ansvarig för din släkts framtida existens. Om du skötte dina kort rätt, gifte dig med rätt fru och tog väl hand om familjegården, kunde du med stolthet konstatera att du gjort samma sak för dina barn, som dina förfäder gjort för dig. Du hade inte bara möjlighet att skapa en trygg och lycklig tillvaro för din familj, utan även för kommande familjer bortom din egen omedelbara existens som individ. Detta ingav styrka och hopp, för du var aldrig ensam och heller aldrig fängslad i sociala påtryckningar: du föddes med en identitet, som ständigt byggdes vidare på och formades efter varje ny generation.

Samhället i sig blev ett tryggare och stabilare sådant, då samma generation människor stod för samma arbetsuppgift. Om Linda Johansson skötte en utmärkt syaffär i byn, och hennes dotter i sin tur ärvde den efter henne, kunde man ganska säkert lita på att släkten skulle fortsätta följa samma strävan. Om däremot slaktare Bengt Karlsson var en slarvig man med dålig kvalitet på sina varor, följde det dåliga ryktet ofta med även sonen, som kunde tänkas ärva samma egenskaper. Med andra ord var det viktigt att inse sitt individuella bidrag till samhällets välmående som helhet. Om du inte kunde hantera säden på rätt sätt, kunde det under vintertid bidra till svält för din grannfamilj. Om du lyckades uppbringa en god potatisskörd samma år, kunde byn leva gott och fråga om råd hur du arbetade. Utbytet mellan arbetena blev uppenbart, samtidigt som en mer realistisk syn på skilda yrkesval blev etablerad: alla yrken var lika viktiga för samhället (det var därmed inte fråga om ett modernt klassamhälle där människor värderades efter ekonomisk inkomst, utan efter inre förmåga).

Den rent andliga aspekten av att vara en självständig individ inom en kollektivistisk samvaro, utgjordes således av relationerna till dåtid och nutid. Genom religion, kultur och muntligt eller skriftligt traderad visdom, kunde du närma dig dina förfäders förvärvade livserfarenheter och upplevelser. Deras skrifter fanns ofta bevarade i dagboksanteckningar och byupptäckningar, deras handlingar kunde exempelvis demonstreras genom gården, eller en viss bestående sak som levt vidare i bysamhället, och genom religiösa kontakter med de dödas värld ("Helvete", "Hel"), var det möjligt att få klarhet och vägledning i hur du skulle fortsätta med ditt liv, kanske under en period då du stod inför viktiga vägval, som skulle kunna förändra din framtid för gott.

I dagens moderna samhälle har vi svenskar nästan helt förträngt denna samhällssyn, och i stället skapat en total motbild av hur våra förfäder en gång levde. Våra efternamn spelar numera ingen större roll, då över hälften av äktenskapen i dag slutar i skilsmässa. Det är därmed snarare ett dilemma att hålla reda på alla för- och efternamn, halv- och helsyskon, än att på ett praktiskt sätt göra sig medveten om vilka människor som lever i huset intill dig. Den tidigare självuppoffringen och holistiska världsbilden är nu utbytt med en hop egoister, som mer tänker på hur de ska lura pengarna av sin granne, klättra upp på samhällsstegen genom att ställa upp i kommunvalet, eller sälja undermåliga varor till högt pris genom import från u-länder, än att se samhället som en organisk kontinuitet att nära och vårda. Medan man för 100 år sedan sällan ens behövde låsa dörren om sig då man cyklade till byhandeln för att köpa mjölk och bröd (om någon skulle få för sig att stjäla, skulle det sannolikt bli uppdagat samma dag som brottet tog plats), behöver man i dag tända lampor på strategiska platser i huset, aktivera dyra larm och låsa dörren med två olika sorters lås, för att ens våga hämta tidningen ute i brevlådan.

Det är en illusion att inbilla sig att någon människa i denna värld är en ensam ö. Vi är en direkt produkt av våra föräldrar, och de i sin tur är ett resultat av sina föräldrar, vilket gör dagens individualister till något av vilsna tonårsrebeller, vars insikt om livet befinner sig på ungefär samma nivå som spädbarnets. Inte ens så långt behöver vi gå, då de flesta barn är medvetna om att de inte kan leva utan sin modersmjölk, medan dagens moderna svenskar verkar tro att de landade här på jorden, komplett med genetisk struktur och jordligt anpassade livserfarenheter. Så är givetvis icke fallet. Den rent biologiska sidan kan vi aldrig fly från: vi har ärvt våra föräldrars egenskaper och erfarenheter, vilka är lagrade i våra gener. Ju längre vi kommer i den vetenskapliga forskningen om genetik, desto mer börjar vi inse hur vår nuvarande samhällsbild är ett desperat försök att fly från oss själva och vilka vi är.

I traditionella svenska samhällen hade människor inte detta problem: deras identitet var medfödd. Medan vi småler åt vilsna tonåringar då de försöker skapa sig en uppfattning om vilka dem är, faller vi automatiskt i samma fälla: du kan inte "skapa" dig en identitet, utan endast bygga vidare på den som du fötts med. Ingen människa "skapar" sig själv, precis som en monoteistisk gud omöjligen kan ha skapat sig själv, och därför är all jakt och sökande efter oss själva förgäves: vi har alltid varit "oss själva", genom att blott finnas till. Om vi önskar bygga upp en stark och stabil identitet och förståelse för oss själva, så måste vi gå tillbaka till fundamentet bakom hur vi kom till och vem som skapade oss. Vi måste förstå våra föräldrar och syna deras egenskaper och karaktärsdrag. Vi måste forska i hur våra förfäder levde och vilka de var, hur de såg på saker och ting och vilken kunskap de kunde uppvisa innan de gick bort.

Detta är en av de saker som vårt moderna samhälle vill förvägra oss, bland annat genom att se ner på vår kultur, förlöjliga den och påstå att den aldrig har existerat. Dagens ungdomar växer upp med "kunskapen" om att det inte finns någonting "svenskt", att svensk kultur egentlig alltid har varit en mångkultur, att svensk identitet är en social konstruktion, och att det inte finns några biologiska skillnader mellan en svensk och en afrikan. Detta lär våra skolor i dag ut till våra barn, eftersom vårt samhälle vet att ingen expansiv ekonomi varar särskilt länge, om ingen ständigt arbetar och konsumerar varor. Genom att "beröva" oss vår kulturella och biologiska identitet, vill samhället i stället att vi ska köpa oss till en identitet, baserad på kändisar, TV-program, musikstilar, kläder, mat, politiska åsikter - vad som helst. Därmed avlas en ny generation svenskar fram, totalt omedvetna om hur de kom till och vem som skapade det här samhället, en generation vars "identitet" är direkt beroende av den rådande samhällssituationen. Vi har därför en mängd unga svenskar som inte vet vem Gustaf Fröding var, men som kan beställa hem CD-skivor från Internet på 10 minuter, räkna upp de fem populäraste datorspelen i varuhandeln, och begrava sig i smink, alkohol och popularitet.

Detta är en ytterst ignorant syn på sig själv och sin omvärld, då man helt utesluter de tidigare svenskar, utan vars arbetsinsatser och kulturella gärningar detta samhälle aldrig ens hade sett dagens ljus. Våra vilsna konsumenter kan i dag hålla till godo med giriga företagsledare, lågkvalitativa varor och usla yrkesmänniskor som inte ens kan utföra de mest simpla arbetsuppgifter. Hur många gånger har du inte läst i tidningen om den nya företagsskandalen, där ledarna har utnyttjat sina maktpositioner för att betala privata räkningar med dina skattepengar? Hur många gånger har du fått betala överpris för plasthandtag som ständigt går sönder, skrivare som slutar skriva ut efter fem ark papper, eller elektriska apparater som slagit ut strömmen i huset? Hur många rörmokare, snickare eller elektriker har tagit dyrt betalt för att lämna sin uppgift halvfärdig? Vem ska du skylla på? Deras drivkraft är pengar och därför agerar de därefter. De som ser förbi sin egen ekonomiska situation, tillhör den skara av svenskar som fortfarande tar sitt arbete på allvar. Detta är minst sagt beundransvärt, med tanke på att de egentligen inte är skyldiga detta samhälle ett endaste dugg: de har ingen att stå till svars för och kan när som helst hänvisa till grannen som lever sitt liv på samma vis - "jag gör bara mitt jobb".

Då byar i dag är storstäder och de flesta människor är anonyma inför varandra, försvinner även tryggheten och den inre stabiliteten i samhället. Du kan inte längre lita på din nya granne eller arbetschef. Du kan installera hur många inbrottslarm och låsmekanismer som helst på huset; brottsligheten och våldet ökar ständigt, och det är snarare en tidsfråga innan även du får besök av tjuven eller misshandlaren. Larmet ringer - men vem kommer att bry sig? Din granne vet inte ens vem du är och polisen är upptagen med ett inbrott på andra sidan staden. Kvar är att vänta ut brottet och hålla tummarna för att du ska få ut din försäkring (om företaget inte redan har gjort konkurs p.g.a. osäker arbetsmarknad).

Om du står inför ett svårt vägval i livet, kan du inte längre räkna med en hållbar och långsiktig kunskap om hur du ska gå vidare. Dina föräldrar kan kort förklara för dig att du måste ta för dig i det nya samhället, som baseras på samma gamla jakt efter karriär, pengar och framgång. Du blir en utelämnad individ, du får klara dig bäst du vill, och om du inte kan ta hand om dig själv, får snälla farbror staten göra det och sätta dig på diverse socialbidrag. Eftersom ditt yrke inte längre är en del av din identitet, utan du måste förvärva dig ett arbete på egen hand, förlorar du även den tryggheten om du råkar bli arbetslös. Medan dina förfäder föddes till att bli snickare, bönder eller politiska ledare, och därmed alltid hade en beständig och permanent identifiering med sitt yrke vad som än hände, tvingas du att finna ett lämpligt sådant och hålla dig fast vid det så gott du kan. Mister du det tar någon annan det och då blir du illa tvungen att finna en annan väg, oavsett om du är lämpad för den eller inte.

Någon djupare relation till dina förfäder har du inte, utan är nu en modern och "klokare" människa, som vet att religion och andlighet är för barnsliga personer som ännu inte har inrättat sig i det nya samhället. Du tror inte på några gudar som aldrig visar sig på TV, och skulle aldrig få för dig att försökta knyta någon kontakt till de som levde före dig: de är nu döda och döden är det sista du vill tänka på just nu (eftersom en acceptans av döden innebär att du måste gå förbi den materiella sidan av livet och se till något mer långsiktigt).

Detta är kanske det mest förödande resultatet av den moderna individualismen: enligt denna står vi alla endast till svars för oss själva. Detta innebär att vi kan rättfärdiga vilka handlingar som helst på vilka grunder som helst, oavsett vilken effekt detta har på vår omgivning. Plötsligt kan vi placera våra barn framför TV:n och hävda att vi inte "orkar" uppfostra dem, jämna en vacker skog med marken och bygga upp en snabbmatsrestaurang då "vi behöver en ekonomisk inkomst precis som alla andra", eller öppna upp vårt land inför en våg av massinvandring eftersom "vi måste dela med oss av vår välfärd". Vilken inverkan detta har på vårt samhälle och på vår natur tar ingen hänsyn till, då vi nu alla är privata öar som flyter ute på havet. Vart är vi på väg?

Så fort vi avlägsnar oss från vår kontinuitet i denna värld, förlorar vi den holistiska uppf...