Miljöbeskrivning - Inte stilla, men fridfullt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Nu sitter jag här igen, som varje dag efter sommarjobbet. Jag är trött efter dagens ansträngning och det känns som om jag skulle kunna gå och lägga mig trots att klockan bara är sju. Men det kanske inte är så konstigt eftersom jag jobbat sen klockan åtta i morse.
Som varje annan dag kommer jag hit för att jag måste samla tankarna, och alla nya intryck och händelser måste tänkas igenom innan de kan virvla runt som löv i vinden inne i huvudet.
Detta är den lugnast och vackraste platsen för detta och det passar mig perfekt.
Jag sitter vid ena hörnet av en vik. Dess form är något likt en trekant där de övriga hörnen är utlopp mot havet.
Det är en vacker sommardag i juli 2oo5 och den lilla ö jag sitter på heter Käringön och ligger mycket vackert utanför Orust på Sveriges västkust. Jag sitter just nu på öns västra sida och om jag går upp på klippan som reser sig bakom mig och tittar mot väster finns det ingenting förutom vatten mellan mig och Storbritannien. Men jag är nöjd där jag sitter nu och kan inte slita blicken från de små vågorna som skvalpar lätt när de slår emot den mjukt avrundade klippkanten längst ner på den sluttande delen av berget som jag sitter på.
När jag äntligen lyckas beror det på att en av de många, fridlysta tretåiga måsarna som häckar på ön intill, med ett högt skri sveper över mitt huvud och landar i vattnet framför mig med ett litet plums. Det är som att vakna ur en trance och alla intryck når mig ännu an gång.
Jag ser hur solen sakta börjar sänka sig mot horisonten och känner dess gassande, klara strålar mot min hud och inser att även berget jag sitter på är värmt av solens strålar. Men blick når himlen och jag ser dess klarblå bakgrund och de små, vita, fluffiga moln som sakta korsar den.
Blicken sänker sig åter lite och jag tittar nu på de holmar som omger viken. Deras berg är mjukt avrundade av alla år som vatten och vind nått på dem. Det lilla gräs som växer där vaggar stilla i skuggan av bergens kullar som skyddar mot vinden.
Luften är salt och fuktig men överraskande frisk och ren eftersom det inte finns så mycket avgaser. Den vind som nu blåser som nu blåser från väst är stark och sval. Solen hade utan den varit näst intill outhärdligt varm, men vindens svalka gör denna dag perfekt.
Efter kanske en halvtimma ser jag ett vitt segel stiga upp bakom den närmaste holmen. Jag reser mig upp för att se vem det är som kommer.
När den stolta, vita segelbåten kommer närmare kan jag inte hindra mina mungipor från att söka sig mot öronen. Det känns som om jag svävar av glädje och det pirrar i magen när den praktfulla båten kommer närmare. Vid det stora rodret på den ankommande båten står en kraftig man. Han är ganska lång och närmare fyrtio år gammal. Han har beiga kortbyxor över sina muskulösa ben och under den blåa seglarvästen har han en enkel, vit kortärmad tröja.
När den ståtliga farkosten är halvvägs in i viken kan jag se de tydliga dragen som präglar mannens utseende. Jag uppfattar hans fyrkantiga ansiktsform och hakan som nu är täckt med skäggstubb. Hans korta svarta hår virvlar i vinden. Han ler och vinkar när han ser mig. Han säger någonting, men han pratar inte med mig, utan med någon som befinner sig nere i båten, under däck. Några sekunder passerar och sedan visar sig ett huvud som tillhör en man, något yngre än den man som står vid rodret. Han lyser upp i ett strålande leende och vinkar, men försvinner sedan under däck igen utan ...