På Västfronten intet nytt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Paul är bara nitton år när han tvingas ut i kriget. Han måste lämna alla sina vänner och sin familj för att istället bara finnas till för att kämpa för sitt land.
Han är så ung, men ändå inom sig så gammal.
Han glömmer bort sitt eget liv, glömmer bort att leva medan han ligger i skyttegravarna.
Han minns inte längre hur det var att bara sitta stilla och läsa en bok, vara ute och gå eller bara
sitta och fundera över sig själv och livet. Han blir ett levande vapen.
Men han finner ändå vänner bland de andra som svurit sig till krigets liv. Med dem klarar han sig igenom dagar av ständig marsch på väg mot en ny front och de är de som han delar den lilla glädje som man kan finna i krig. Som att stjäla en gås och steka över öppen eld.
När han senare återvänder till sin forna familj, sitt forna hem, så inser han hur förändrad han har blivit. Han har blivit adopterad av krigets fasor och hans vapen har blivit hans nya familj. Hans mor är sjuk och han kan inte hjälpa henne. Han känner sig alldeles förtvivlad då han går på sin hemorts gator, där han lekt som oskyldigt barn. Han känner igen ansikten från forna vänner men som inte kan väcka några glada minnen, för allt sånt har utplånats ur hans hjärna.
Även om han nu är hemma så kan han känna hur livet dras ur honom.
Han har blivit Ett med Kriget.


Den här boken är inget som jag själv skulle ta ut ur en bokhylla och läsa. Den är inte en sådan
berättelse som skulle intressera mig i vanliga fall.
Jag har fortfarande inte hunnit bestämma mig om jag tyckte om den här boken eller om den bara var
bortkastad tid. Men då och då så var den väldigt gripande och kunde dra med mig utan att jag
märkte det, för att sedan vakna upp ur boken och förvånat erkänna för mig själv att jag tyckte
den delen var bra.

Man får inte en riktigt klar bild om hur Paul är som person. Men det känns som om det är det
som är meningen. Man skall inte uppfatta honom som en person, utom mer som en resurs för
kriget. Han skall vara så opersonlig som man blev efter många, långa år i krig.
Men ibland finns det ändå gripande avsnitt om sådant som betydde så mycket för dem som var ute i krig men som vi bara skulle höja på ena ögonbrynet åt. Som när de blev alldeles överlyckliga för att de fick mer mat än som var vanligt;
”- Och jag som har kokat till hundrafemtio man! sade kocken
Kropp knuffade honom i bröstet
- Då får vi äntligen äta oss mätta. Sätt i gång.
Plötsligt gick det upp en ljus för Tjaden. Hans
spetsiga råttansikte började skimra, ögonen blev små av
slughet, kinderna skälvde och han kom närmare:
- Människa, då har du väl också fått bröd för hundrafemtio man, va?”
Jag tycker det är en väldigt bra beskrivning om hur man hade det. Att aldrig få äta sig mätt och att sedan när det kommer lite extra mat bli helt exalterad över det. Hade de levat ett vanligt liv ute på landet eller inne i en stad så hade de lärt sig att uppskatta andra saker i livet, sådant som du och jag kanske uppskattar. Att bli så väldigt glad över att få äta en död mans mat är inte något som jag skulle tycka var särskilt roligt. Eller att bara gå och vänta på ett ens vän ska dö så man kan få tag i hans nya, sköna stövlar. Jag ryser när jag tänker på hur kallhjärtad och självisk kriget kan få en människa att bli. En människa som förut brydde sig om sin sjuka mamma och hjälpte
sin pappa att tjäna ihop pengar så att familjen skulle få mat på bordet. En människa som förut var snäll och hjälpsam men nu bara bryr sig om att få det som är bäst för honom själv och det som kan göra så att han får det bra.
När dom är ute på fältet så får man en väldigt bra bild av hur allt kan ha sett ut. Vackra saker, så som ängar och parker, ägnas inte så mycket uppmärksamhet och bleknar helt i beskrivningar av döda människor och slagfält. Det är hemskt när man verkligen kan se en bild i huvudet av en man som springer utan ben. Den bilden som jag skapade mig av det kommer att sitta kvar i mitt bakhuvud väldigt länge. Jag kommer även att kunna höra ropen från den man som en natt blev av med sina båda ben. Den viljan han hade att fortsätta leva kan jag inte förstå när man har sett så mycket sjukdom och död. Men han fortsatte ropa i hela två dagar innan det blev tyst;
”Nu kan man tydligt höra vad han ropar. Till att börja
med skrek han bara på hjälp - under andra natten tycks
han ha fått feber, han talar om sin hustru och sina barn,
vi kan urskilja namnet Elise. I dag gråter han
bara. Mot aftonen slocknar stämman till ett kraxande.”
De letar men kan inte finna honom eftersom han troligen ligger med ansiktet neråt och inte kan vända sig så är det svårt att höra från vilken riktning ropen kommer. Alla letar efter honom och det utses till och med en belöning i form av tre extra lediga dagar till den som hittar honom. Men det är lönlöst. Det sista de hör från den mannen är en gurglande rosling på den tredje dagens morgon.
När detta helt kallt är förklarat så glömmer dom bara och går vidare. Jag kan inte för mitt liv
förstå hur man kan glömma en man som legat och pratat om sina barn i två nätter. Det förklaras som om det var en fluga som dog under en flugsmälla. Den enda anledningen till att dom vill finna den sårade mannen är att dom inte kan stå ut med att höra hans rop för att det stör i deras sömn. Jag skulle aldrig klara av att leva så som dom i boken gör. Det blir bara ännu värre när jag tänker på att sådana saker verkligen har hänt, händer hela tiden och att det förmodligen kommer att hända om och om igen.

Men det hemskaste i hela boken är när hästarna dör;
”Jag har aldrig förut hört hästar skrika och har svårt
för att tro det. Det är världens jämmer, det är kreaturens
suckan, en vild, fasansfull smärta, som stönar där borta.
Vi är bleka. Detering reser sig.
- Djurplågare, djurplågare! Skjut dem då!”
Detering var bonde och brydde sig om djur och hästar. Jag tycker att det är hemskt att hästarna måste dö! Jag kan nästan börja gråta nu när jag tänker på det.
Det är människorna som har startat kriget och då är det människor som ska dö i det!
Inte de oskyldiga djur som människorna har släpat dit. Hästar som springer för livet och snubblar över sina egna tarmar som hänger ut ur magsäcken. Hästar som skriar tills ljudet blir outhärdligt för att halva deras skalle är bortsprängd.
Sådant ska inte behöva hända djur som inte har gjort något ont i hela sitt liv. Fridfulla, snälla
djur som blivit infångade som slavar bara för att uthärda hemska liv i människans tjänst.
Människan är egentligen en ras som förtjänar att ta livet av sig själv och göra det med mycket
smärta.






Det finns en hemsk och kall humor i den här boken som säkert behövdes för att kunna leva mitt i ett krig. Det är fruktansvärt när soldaterna skämtar om sina egna kamrater som ligger döda vid deras fötter:
”... Till följd därav förlorar vi en dag elva man,
däribland fem sjukvårdare. Två blir så söndertrasade att
Tjaden anser att man borde kunna skrapa upp dem med
sked från skyttegravsväggen och begrava dem i kokkärl.”
Det är Fruktansvärt hur en människa kan bli när hon sett för mycket.

Boken skulle nog ha blivit lite bättre om författaren hade kostat på sig att göra fler målande beskrivningar. Jag älskar att läsa böcker då man inte behöver anstränga sig för att förstå bilderna som författaren förmedlar. Fast i den här boken så är det annorlunda eftersom det är en ganska annorlunda bok. Det känns nästan som om den miljöbeskrivning som jag skulle önska skulle förstöra det kalla omänskliga temat i boken. Så jag får vara nöjd med vad jag får läsa och göra mina alldeles egna bilder av krigets förfärlighet.

Det var till en början svårt att kunna jämföra den här boken med andra som jag läst eftersom det mest rör sig om fantasy, men sen kom jag på att det jag läste om i den här boken var i princip samma sak fast utvecklad i tusen år. De böcker som jag älskar att läsa handlar om hjältar med stora skinande svärd som slåss i olika sorters krig mot det onda, för det goda.
På västfronten Intet nytt skiljer sig från dessa böcker på miljoner olika sätt, men en sak är
oförändrad. Kriget gör samma sak med en människa nu som det gjorde för tusen år sedan:
Ur Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst, Vindarnas skål:
”Rands ansikte var härjat, förvridet; en man som ville skrika, eller kanske gråta, och som
kämpade emot med varje uns av hela sin varelse. Trots att det torra gräset knastrade högljutt
under Perrins steg vände sig Rand inte om, men han tog till orda med sträv röst, fortfarande
gungande av och an. ”Etthundrafemtioen, Perrin. Etthundrafemtioen spjutjungfrur dog för
mig idag. För mig. Trots hettan genomfors Rand av en rysning”

Ur På västfronten Intet nytt:
”Det är den första människa jag dödat med mina egna händer, som jag kunnat se på nära
håll, vars död är mitt verk. För varje andetag han tar blottas mitt hjärta. Denne döende
behärskar timmarna, han har en osynlig kniv med vilken han sticker mig: tiden och mina
tankar. Mitt tillstånd blir allt sämre, jag kan inte längre hålla mina tankar i styr.
- Kamrat, jag ville inte döda dig. säger jag till den nu döde. Du var för mig tidigare bara en
tan...