Mammas lilla flicka

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon hade alltid varit den där fina flickan. Hon som skötte skolan, som aldrig bråkade, aldrig gjorde en fluga förnär. Mammas lilla flicka.
Jag vet inte riktigt när allt förändrades, men förändrades gjorde det.
Plötsligt var hon som en helt annan person. Jag säger plötsligt men det hela skedde väl inte över en natt. Men det var precis så det kändes. När jag tänker tillbaka på den där tiden förstår jag inte hur jag kunde missa det som höll på att hända. De små tecknen var egentligen hur tydliga som helst. Jag antar att man blundar för det man inte vill se.
Jag var mest orolig för hur det skulle bli när hon började högstadiet. Det är en stor omställning. De flesta hamnar mer eller mindre i identitetskriser och man vet inte riktigt hur det kommer att bli. Mia gick det bra för. Jag märkte hur hon mognade, men det var på ett bra sätt. Ett sätt som bara visade att hon tagit ett steg på vägen till vuxenvärlden. Hon var fortfarande bara en flicka, men den flickan började lära sig att vara självständig.
Jag måste erkänna att jag fortfarande var rädd. Jag ville inte att hon skulle växa upp, jag ville ha kvar den lilla Mia som kom och kröp upp i knäet med en bok och sa ”Mamma, läs!”. Samtidigt visste jag hur lyckligt lottad jag var. Vi hade alltid haft en väldigt öppen relation. Jag tror att det faktum att Mias pappa dog när hon var liten förde oss närmare varandra. Det, och att jag var relativt ung när jag fick henne.
Men tillbaka till saken. Några veckor in på höstterminen, när Mia hade börjat nian, började bråken. Det är inte så att vi aldrig bråkat, det gör ju alla. Men aldrig på det här sättet. Det gick inte längre att föra en alldaglig konversation med henne utan att det blev bråk. Jag pratade med min väninna om det, men hon lugnade mig och sa att det var helt naturligt. Att det var likadant med alla ungdomar i den åldern. Och visst, innan jag fick Mia hade jag jobbat som vikarie på en högstadieskola i närheten av Stockholm så jag hade sett en hel del. Jag försökte att ta åt mig av vad min väninna sa, att inte låta mig provoceras så lätt och sätta tydliga gränser men ändå försöka visa Mia att jag var på hennes sida. Jag hoppades att det skulle bli bättre snart.
Ett tag blev det också det. Jag tror att vi båda kände att det inte gick att leva på det där viset längre och ansträngde oss för att få det att fungera. Mia verkade ha återgått till sitt gamla, lugna jag och bråken kom allt mer sällan. Jag verkligen njöt av husfriden. Vi hade återigen den öppna relation vi alltid haft och Mia berättade saker för mig som jag vet att de flesta föräldrar får dra ur sina barn. Livet utvecklade sig bra både för henne och mig. Skolan var jobbig men Mia gjorde så gott hon kunde. Jag begärde aldrig något mer. Var hon nöjd så var jag nöjd. Jag ville bara att hon skulle vara lycklig. Kanske var det där jag gjorde fel. Kanske borde jag ha ställt högre krav på henne. Hur många nätter har jag inte legat sömnlös och vridit och vänt på saken, sett den ur alla möjliga synvinklar och försökt komma på vad det var som hände. Därför att en dag var det som om de här fridfulla veckorna aldrig funnits. Bråken, som jag sa kom allt mer sällan, började igen. Den här gången var de dessutom kraftigare. Än en gång beklagade jag mig för min väninna, men hon sa i princip samma sak. Jag skulle vänta ut Mia, snart skulle hon tröttna. Jag försökte att tro henne, men någonstans inom mig gnagde ett tvivel. Jag kände att det inte skulle gå lika lätt den här gången. Det låg någonting mer bakom. Och så rätt jag hade.
Det var snart jullov och jag hade mycket att göra inför julen. Det var svårt att hinna med både jobbet och sysslorna hemma men vi brukade ha fina jular och det skulle det bli i år också, om inte bättre. På något sätt trodde jag att julen skulle göra allting bättre. Jag hoppades på det där miraklet man ser i alla julfilmer. Knappast anade jag att det skulle bli precis tvärtom.
Två dagar före jul var Mia, om möjligt, ännu mer retlig. Vi hade vårt dittills största bråk, vilket inte ville säga lite, och det slutade med att Mia rusade ut ur lägenheten. I farten hade hon dragit omkull granen som jag hade klätt på eftermiddagen. Det låg splitter från kulorna överallt på golvet och ängeln som satt i toppen hade tappat sitt huvud. Jag bara stod och tittade en bra stund innan jag hämtade dammsugaren och började städa upp. Mia hade rusat ut på liknande sätt tidigare men hon hade alltid kommit hem igen.
Jag gick ut för att ta en promenad och lugna nerverna lite. Jag var helt säker på att Mia skulle vara tillbaka när jag kom hem igen. Men det var hon inte.
Den natten fick jag inte mycket sömn. Jag ringde runt till alla som kunde veta var hon befann sig. Hennes egen mobil var avstängd. Vad skulle jag göra? En av hennes kompisar sa att Mia hade betett sig lite annorlunda på sistone och att hon antytt något om en kille. Det var i sig inte något konstigt med det. Alla tonårstjejer pratar om killar. Det var bara det att ingen som kände Mia visste vem killen var. Det fanns ingenting att göra. Än kunde jag inte anmäla henne försvunnen, jag visste precis vad polisen skulle säga. ”Hon har väl bara dragit till någon kompis, eller rymt. Ungar i den åldern gör det. Hon är snart hemma igen”. Sedan skulle de kolla på mig som om jag bara var en hysterisk kvinna som inte ens kunde hålla koll på sitt enda barn. Det var något jag helst slapp uppleva. Även om det egentligen var sant.
Den 23 december var den längsta dagen i mitt liv. Det låter som en klyscha, jag vet, men det finns inget annat sätt att säga det på. Jag kände mig så otroligt hjälplös, och att det var en lördag gjorde inte saken bättre. Jag hade redan hunnit med de flesta förberedelserna inför julen och jag kunde ändå inte koncentrera mig på någonting längre än någon minut. Min mamma och pappa kom förbi på dagen och höll mig sällskap. De var båda lika oroliga för Mia som jag var och stämningen var minst sagt tryckt. Jag kände på mig att mamma tyckte att det var mitt fel att Mia var borta. Och det kanske det var, jag vet inte.
Julaftonen kom… och gick. Utan minsta tecken på var min älskade dotter var. Klockan 1 på natten ringde telefonen. Jag sprang ut i hallen för att svara, men så hejdade jag mig. Tänk om det var polisen som ringde. Tänk om det var dåliga nyheter. I så fall ville jag inte svara. Det gick fem signaler till, sedan slog telefonsvararen på. Jag visste fortfarande inte om jag skulle svara. Då hörde jag en välbekant röst. Det var min Mia. Jag stod som förlamad och lyssnade på vad hon sa. ”Hej, det är Mia. Jag är lessen för vad jag gjort, men jag tänker inte komma hem än. Ville bara att du ska veta att jag lever och mår bra.” Jag kastade mig på luren men det var för sent. Hon hade redan lagt på.
Jag hade ingen aning om varifrån hon hade ringt, det var dolt nummer. Hur skulle jag få reda på var hon fanns och kunna hämta hem henne? Det var det enda som fyllde upp mitt huvud. Jag kunde inte tänka på något annat. Några veckor gick men jag kunde inte ens koncentrera mig på jobbet längre. Ingen av mina arbetskamrater visste någonting om vad som hänt men en dag kallade chefen in mig på sitt kontor.
- Det märks att det är någonting som trycker dig Ebba. Du brukar inte göra så här dåligt ifrån dig.
- Jag vet och jag är ledsen. Jag ska skärpa mig.
Jag kollade ner i papperen jag hade i famnen och låtsades leta någonting. Allt för att inte möta hans ögon. Jag visste att om han fick mig att prata så skulle jag inte kunna sluta. Han var bra på sådant, min chef.
- Jag är orolig för dig. Du ser ut som om du inte sovit på 3 veckor.
- Du anar inte hur rätt du har.
- Men snälla Ebba, berätta för mig.
Så kom det sig att jag satt där på chefens kontor och hävde ur mig hela historien.
Han sa åt mig att gå hem och vila. Ta några dagar tjänstledigt.
När jag kom hem den eftermiddagen var dörren inte låst. Först fick jag för mig att det varit inbrott, men när jag kollade närmare syntes det att dörren inte var uppbruten. Det betydde att endera så hade jag varit så disträ den morgonen att jag glömt att låsa eller så hade den som tagit sig in haft en nyckel. De enda som hade nyckel till lägenheten, förutom jag, var Mia och vår granne Britta, en mycket rar gammal dam som brukade vattna våra blommor när vi reste bort. Åh vad jag hoppades att det skulle vara Mia.
Jag gick in och slängde väskan på golvet i hallen. Mitt i gången såg jag en liten röd fläck. Jag böjde mig ner för att se vad det var. Men nej, det kunde väl inte vara..? Eller kunde det?
En blodfläck. Jag kollade inåt lägenheten och såg små spår på golvet. De ledde fram till mitt sovrum. Vid det här laget hade jag hunnit bli väldigt rädd. Jag hade ingen aning om vem som tagit sig in eller vad den ville. För säkerhets skull tog jag ett av bokstöden som stod i bokhyllan inne i vardagsrummet. Det kändes som om jag medverkade i någon dålig thriller men samtidigt gav bokstödet mig trygghet. Vad jag hade tänkt göra med det visste jag väl inte riktigt men det kändes bra att ha någonting som försvar.
När jag petade upp dörren till sovrummet var det första jag såg en mans rygg. Han stod böjd över någonting på sängen. Jag höjde bokstödet och gick närmare. Precis när jag ska till att slå honom ser jag att det är Mia som ligger där på sängen. Överkastet är alldeles blodigt. Jag glömmer allting annat och faller ner på knä bredvid henne.
- Vad är det som hänt?, utbrister jag förskräckt.
- Hon började bara blöda. Vi visste inte vart vi skulle vända oss.
- Mia, älskade vän, hör du mig?
Mia låg alldeles stilla, men hon öppnade ögonen och pekade på magen. Jag behövde bara kasta en blick på hennes pojkvän så förstod jag hur allt låg till.
- Hon är med barn, eller hur?
Han nickade och sänkte ner blicken. Okej, nu gällde det att handla fort.
- Hur länge har hon bl...