Dödlig utflykt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

-Hanna kommer du?! Vi missar ju bussen!
Hela klassen väntade på vårt efterlängtade läger ute i skogen.
Det hade planerats hit och dit i flera månader och nu äntligen blir det av.
Både Hanna och jag hade hört en massa läskiga rykten om att folk hade
försvunnit i just den skogen som vi skulle åka till.
Inte för att vi trodde på det,men det var ju en rolig sak att skrämma upp de
andra med.
Bussen kom och alla hoppade på.
Under bussresan diskuterade alla livligt vad de skulle göra under lägrets gång
och vem de skulle sova med.

Bussen bromsade in och svängde hårt mot den slingriga grusvägen som ledde
oss in i skogen och bort mot stugan vi skulle övernatta i.
Träden var mycket stora och mörka och nästan inget solljus nådde in genom bladverket.
Till och med svamparna såg ovanligt stora ut där de växte mellan trädstammar,
buskar och blad.
Det såg så lungt och rofullt ut därute.
Plötsligt tvärbromsade chauffören och alla vände sig mot honom med frågande
miner.

Chauffören hade en blåvit färg i ansiktet och såg livrädd ut.
För ett ögonblick fick jag en illamående känsla och jag kunde inte låta bli att
undra vad som fanns därute.
Några sekunder senare återfick han sin normala ansiktsfärg och förklarade
med darrig röst att det var inget att oroa sig för.
Det var bara ett
rådjur som sprungit över vägen.
Alla såg lättade ut och fortsatte sina diskussioner.
Jag ville också återgå till samtalet om utrotningshotade däggdjur som jag
och Hanna hade,men något inom mig ville inte släppa synen av chaufförens
likbleka ansikte och darriga röst.
Det kändes på något sätt som att det inte varit ett rådjur som sprungit över vägen
några ögonblick tidigare och fått chauffören att bli så rädd.

När vi väl var framme vid stugan hade det redan börjat mörkna och man såg
knappt trädkronorna.
Alla började genast packa upp sig vid sina sovplatser i det lilla sovrummet
i stugan.
Hela kvällen låg jag och hade en konstig känsla i magen,det pirrade på ett
varnande sätt,som om något hemskt skulle hända.
Men jag slog bort tanken,jag var ju här för att ha kul med mina klass-
kamrater,inte för att ligga och oroa mig för saker som inte ens kommer
att hända.
Till slut somnade jag med armarna hårt pressade runt kudden.

Jag hann inte sova länge förän jag blev väckt av Hanna.
Hon såg bekymrad ut och jag fick genast tillbaka den varnande känslan i
magen igen.
Hanna mumlade något om försvunna klasskamrater.
Jag reste mig upp och såg mej omkring i det lilla mörka rummet.
Jag upptäckte med fasa att fyra av sovsäckarna var tomma.
Hanna och jag klädde snabbt på oss och försåg oss med ficklampor.
Halvvägs ut genom dörren stannade jag upp och tittade allvarligt på
Hanna.
Jag vände tillbaka in och gick mot köket.
Jag fumlade runt i en av lådorna,fiskade upp något vasst,gick tillbaka
ut och räckte Hanna en av knivarna som jag hämtat.
Hon tittade skrämt på mig.
-Sara?!
Var det enda hon lyckades viska fram.

Vi gick ut i den mörka natten med endast fullmånens sken och våra fick-
lampor till hjälp att hitta vår väg genom skogen.
Träden var ännu större och hemskare då på kvällen än vad de hade varit
tidigare när vi kommit dit.
Plötsligt hörde vi båda ett skrik och kort därefter ett långt isande yl,som
fick det att krypa längs ryggraden på mig.
Hanna och jag sprang motvilligt mot skjulet,där ljuden kommit ifrån.
Vi båda möttes av en hemsk syn när vi kom till porten.
Där framför oss på det hårda stengolvet låg våra klasskamrater stela och
blodiga och ovanför dem stod något förfärligt,onaturligt...
Den tittade på oss och jag såg djupt in i dess svarta ögon.
Känslan jag hade var obeskrivlig,det var det hemskaste jag någonsin varit
med om.
Vi stod orörliga och den fortsatte att stirra på oss.

Några långa och hemska sekunder senare återgick den till att slita våra
vänner i stycken.
Jag mådde illa,kände hur min mage krampade,men jag höll emot.
Hanna såg på mig och som i ett mirakel fick vi båda våra krafter tillbaka
och började springa för allt vad vi var värda mot stugan för att varna de andra.
Vi hann inte långt förränn vi kände något tungt ovanpå oss och vi trycktes
ner mot marken.
Den var ovanpå oss.

Hanna förlorade medvetandet när hon träffade marken och jag fann bara en utväg...
Jag drog fram kniven och stack den snabbt och hårt i bröstet på odjuret.
Den föll ner död och jag låg kvar för att få tillbaka andan.
Jag visste inte vad jag skulle göra,tankarna snurrade runt i huvudet på mig.
Jag kunde inte förstå vad som p...