Min resa mot det okända

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Min resa mot det okända

Det var fullt av folk på tåget. Jag lyckades tränga mig ner på min plats med ryggsäcken i knä. Mitt emot mig satt en storväxt karl och sov. Jag hade all möda i världen att få plats med mina fötter utan att trampa honom....


Plötsligt kände jag att han stirrade på mig. Jag tittade tillbaka och såg till min förvåning att han somnat igen.
– pust, skönt tänkte jag, jag visste inte vad jag skulle ha svarat han om han var vaken.

Jag blundade och började tänka på min långa resa uti världen, med enbart en väska som bagage. Min resa hade varit bestämd länge och äntligen fick jag råd till den, efter jobbat som servitris under 7 månader.
Såg över den småländska slätten, solen sken och människor fanns utefter vägarna, kånkande på tunga väskor, ledande av kor och andra kreatur. Människor i vagn, med söndagskläderna på utflykt.
Världen omkring verkar konstig och börjar kännas underligt, var finns alla bilar? Varför luktar tåget kol? Känner mig yr..

Runt omkring mig i kupén, mina ögon vandrar runt och jag upptäcker till min fasa att alla människor bär gamla kläder. Mannen som sov, har en fin svart hög hatt, svart rock och under skymtade en vit skjorta med grå väst och schackrutiga långbyxor. I västens lilla ficka synes ett gammalt fickur.
Till höger om mig sitter en gammal dam som var klädd i en klänning, midjan var hög och ärmarna var långa, på huvudet bar hon en mössa och runt halsen en röd sjal.

Utanför tåget ser jag byar passera förbi, och genom min nyfikenhet reser jag på mig för att utforska de bakre vagnarna, men har svårt att ta mig fram, kjolen
Kjolen? är i vägen, ( hade ingen kjol på mig) känner då kjoltyget frasa mot min kropp och för små kängor av hårt läder. Hur har jag fått på dessa kläder?

Känns som jag inte kan andas då jag rör mig bakåt i tåget. Kliver över människor som ligger i gångarna och sover, alla med udda kläder. Ser en kvinna som sitter i en enkel kupé, mycket vacker med långt blont lockigt hår, hon tittar på mig och säger med en mjuk röst: välkommen att komma och sitta med mig,
-du ser lite vilsen ut?
Jag kliver in och sätter mig mittemot henne och hon presenterar sig som Magdalena, jag räcker fram handen och säger
-Eva.
Magdalena berättar att hon är på väg till Malmö, där hennes fästman Jan skulle möta henne.

-Han var redan där för att förbereda resan över Atlanten med ett segelfartyg, berättade hon vidare,
Jan hade kommit hem till byn en dag, han hade varit på möte i en bylada,
det ryktades om stora förändringar i samhället som husförhörstvånget, då kyrkans män tvångsmässigt kom in i deras hem och undersökte om deras kristendoms kunskap var acceptabel, så tretton andra familjer beslutade att emigrera till Amerika.,
Magdalena berättar vidare, att kyrkan inte var som förr, nu fanns bara översittare där, som ville veta allt om en.

-Nej, vi skall åka om tio dagar med en linje Malmö-Köpenhamn och sedan Thingvalla Linjen som går direkt till New York.

Jag frågade om hon inte var rädd att lämna Sverige, men hon svarade att allt går bra bara hon och Jan var tillsammans.
Hon log så lugnt och hennes ögonlock började falla ner, smög jag mig sakta ur kupén och fortsatte längre bak i tåget.

Längst bak i tåget satt en grupp gråklädda män, med polisonger. Jag iakttog de en stund och lyssnade på vad de pratade om.
Dom spelade kort på golvet, skinande stövlar lyste under knäna, Den frackliknande jackan hade 10 knappar framtill och en hög krage. Västen hade ärmar och 9 knappar framtill. Långbyxorna var högt skurna så att byxliningen inte syntes nedanför jackan och försedd med ett brett skärp bestående av tre gula och två mörkblå ränder. Vidare ett par stövletter (stibletter) av svart halvkläde som slutade strax nedanför knäleden.
– Måste vara militärer trodde jag och vände mig om för att återgå till min plats, då jag kände en hand på min arm.

– vill du inte vara med och titta på, då vi inte sett en så sött fruntimmer på länge.
Jag sa jag ville gå, men han log bedjande och frågade var jag kom ifrån.
-Norrköping svarade jag med blicken fäst i marken.
Vi kommer från Västernorrlands regemente (I29). Vi har åkt länge och vi skall till Malmö, för att sedan, viskade han tyst, desertera och emigrera till Amerika och leta efter guld.

Kalle, presenterade han sig som, puttade undan en kompis från en bänk så jag kunde sätta mig. Han berättade vidare att dom var trötta på exercis (=värnplikten) och skjutning. Disciplinen var sträng. Kroppsstraff hörde till vanligheterna, och även värnplikten som hade utökas från 12 dagar till 42. Många tyckte exercisen var outhärdlig och rymde.
– men det var jobbigt att lämna frun och barna därhemma, men jag skall skicka efter dom så snart jag hittat guld.

Jag frågade om han visste att det var stor dödlighet på fartyget och de flesta inte hittade något alls utan mötte på urbefolkningen Indianerna, och blev dödade. (där skulle min historia lärare Britt blivit stolt då hon trodde jag bara sov under lektionerna, log jag för mig själv).
Kalle sa:
– det visste han inget om, tittade på mig med stora gråblå ögon och undrade hur jag visste om sådana saker.
Jag blev lite nervös och tittade mig omkring. Kalle frågade igen med en hårdare ton. Jag svarade att, mer hann jag inte förrän han tagit tag i min arm och började ruska mig och sa att han minsann inte var rädd för något.
Han slog till mig över kinden och jag kände jag föll, in i en grå dimma. Någon ruskade i min arm och jag började slå..-nej, nej slå mig inte rop...