Ett eko från de dödas värld

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag sitter på botten av avgrunden, det är kallt och mörkt. Min tidsuppfattning är som bortblåst. Hur länge har jag varit här, på botten av allt? en timme? en dag? två dagar? Jag ser ett ljus tändas långt borta, utom räckhåll för mig. Det fladdrar till och försvinner. Åter är jag begravd i mörker och tystnad. Hur hamnade jag här? Kommer jag någonsin upp igen? Till ytan där skratt, ljus och prat finns överallt, var jag än går. Ett ljus tänds igen, närmare denna gången, och ett till, och ytterligare ett. Ljusen har bildat en triangel runt mig. De är ännu utom räckhåll för mig, men jag ser. Jag ser blodet som omringat mig, rött. Det lyser emot mig, hånskrattar från sin plats från golvet. Jag försöker skrika men inga ord kommer över mina läppar. Tömmer mina lungor på luft men inte ett ljud. Blinkar, hårt, försöker få det fula at försvinna, men blodet har etsat sig fast på min näthinna och det är där för att stanna. Gnissel och sen en hård smäll, metall mot metall. En varm vind sveper förbi mig och får lågorna att fladdra till och sedan försvinna helt. Åter är jag begraven i mörker, men inte i tystnad. Ett isande skratt som skickar ilningar genom kroppen, ett men inte mer än ett. Steg kommer närmare, hotfullt gående emot mig. Jag försöker förflytta mig, på något sätt, vilket som helst, bara bort. Men min tid i mörker har gjort min kropp svag, den orkar inte röra sig fort nog. Stegen är snart ifatt mig, jag försöker allt mer desperat komma iväg. En kall hand mot min strupe och andas blir svårt. Jag försöker slita mg loss men det är lönlöst, handen runt min hals klämmer alltför hårt. Någon väser något i mitt öra, en mans röst men det är allt jag kan urskilja när jag kippar efter luft och samtidigt försöker få handen att släppa. Jag vet att det är lönlöst att ens försöka komma undan, detta är dagen när även jag ska ge vika, det är idag jag har ett möte inplanerat med döden. Tårarna rinner så fridfullt ner för mina kinder och droppar ner mot golvet, det röda, färgat av blod. Handen släpper och av ren utmattning faller jag ner mot golvet, ner i det blöta. Äntligen kan jag andas fritt. Men ögonblicket av frihet är snart över. Handen är tillbaka men denna gången på min axel, den tvingar mig upp i sittande ställning. Tårarna rinner inte längre fridfullt ner för mina kinder, de rusar ner för mina kinder. Jag skakar av rädsla, köld eller för att jag inte längre kan hindra mina muskler från att röra sig som de vill. Återigen ett skratt men bara ett, nästan som en fnysning. Något kallt dras nerför min rygg, flera gånger och alltid uppifrån och ner. En kniv, ett rakblad eller kanske en vass glasbit? Smärtan är olidligt stark och jag försöker än en gång skrika, ingen framgång nu heller, bara ett svagt väsande. Handen släpper mig och jag faller igen. Ett hårt fall mot en redan så skadad kropp. Stegen som skyndar bort, upp och ut är det sista jag hör innan jag lämnas ensam i mörkret för att dö i min ensamhet. Jag lämnar min kropp på väg till nya världar eller bara en ny evighet av mörker.
Det var inte när väckarklockan ringde som Mira vaknade, hon vaknade inte förrän telefonen bredvid hennes säng gav ifrån sig sin gälla signal.
”Hallå?” Sade en mörk mansröst. ”Är det Mira Wilkinson som jag talar med?”
”Ja”, svarade jag mitti en gäspning. ”Det är jag”
”Vi har hittat henne”, sade han, nästan lite avvaktande.
”Henne” svarade jag och försökte låta oförstående. Onödigt, jag visste precis vem han talade om. Sara, min lillasyster, femton år och försvunnen sedan den tionde september. Det var nu början av oktober och höstlöven hade redan börja falla.
”Du vet mycket väl vem jag talar om” svarade mannen och lät aningen irriterad på rösten. ”Sara.”
”Jasså, Sara” Svarade jag. Jag befann mig i ett drömmande tillstånd och ville få slut på samtalet så fort som möjligt. Jag fick en adress och ett löfte om att två polisbilar snart skulle stå utanför vår vita villa i utkanten av Trelleborg för att ta oss till Sara. Därför stod snart hela vår familj utanför huset sömniga, rufsiga i håren och i ett drömmande, förvirrat tillstånd. Detta var ju vad vi längtat efter ända sedan Sara försvann, men ändå inte. Vem vill egentligen ha en död syster eller dotter? Vem vill egentligen möta de frågande, undrande och medlidsamma blickarna vart man än går?
Just precis, Ingen!
Det var en stor grå byggnad som polisbilarna stannade utanför. Fönstren var smutsiga och den vidöppna dörren hängde löst på sina gångjärn. En trappa ner och in i ett källarrum, mycket starkt upplyst med polisernas lampor. Och där låg hon, Sara, min syster. Så fridfullt vilande, med ryggen nerblodad och med djupa skärsår längs ryggraden. Jag insåg nästan genast att detta var ett minne som jag kommer att få bära på för resten av mitt liv. Min syster liggande på ett nerblodat golv, men hon själv är alldeles vit. Död. Förevigt borta ur våra liv, men ändå kommer hon att leva vidare i våra hjärtan.
Jag sjönk ner på knä bredvid henne och lade min hand på hennes huvud, klappade. Försökte trösta, även om det var jag som behövde tröstas och inte hon. Viskade ord som än idag är inristade i mitt hjärta.
”Vi ses väl i himlen, men gör det bästa av vår tid. Glöm m...