Mötet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Lätta moln täckte stjärnorna i den mörka himlen. Vinden var stilla, men kylan trängde sig fram. Det var oktober månad och månen sken som starkast. Klockan var vid nio tiden och jag befann mig på bussen, på väg till Centralsjukhuset. Där satt jag i mina mörka jeans och svart tjocktröja. Mitt lockiga hår var ihopsatt till en häst svans och jag kände hur jag andades tungt. Min äldre syster satt bredvid mig. Under färden kunde jag upprepa vad jag hade hört tidigare under dagen, i mitt huvud.
Vi måste till sjukhuset nu! Sade min syster.
Varför, har det hänt något? Sade jag som om jag inte förstod vad hon menade.
– Men det är pappa… han har blivit sämre. Han ligger i dödsbädden. Sade min syster.
Alla mina sinnen stängdes av. Mina ögon svartnade, ljudet av min mor gråtande och vår tv som var på, försvann. Det jag kunde höra var mitt hjärta som dunkade och den tickande klockan.

Jag befann mig utanför Centralsjukhuset. Jag kände mig så liten. Min syster Leila tar min hand och säger,
- Kom vi går in.
Dörrarna öppnades och jag kände hur denna dag skulle förändra hela mitt liv. Sjukhus lukten trängde sig in i min näsa som ringande klockor. Jag fick en klump i halsen. Jag saktade ner farten. För det man inget vet, Fruktar man inte. Desto närmare jag kom desto jobbigare blev det att hålla tillbaka tårarna. Vi fortsatte att gå framåt tills vi kom till hallens slut. Vi gick till höger och ser att min kusin sitter och väntar på oss. Han ställde sig upp och tittade mig i ögonen och kramade mig. Nej! Tårarna rinner. Tre steg till, vi står utanför pappas rum. Läkaren kommer fram till mig och Leila och säger att pappa inte är sig lik. Dom var tvungna att ge honom morfin på grund av att smärtan var för stor. Jag förstod inte riktigt vad hon menade så jag tittar in genom fönstret och ser att alla mina morbröder var där med min mor och min andra syster Nadja. Jag bestämmer mig för att gå in, men stannar upp. Mina ben darrade och mina fingrar blev frusna. Min högra arm höll om min mage medan min vänstra hand höll för min mun. Jag ville inte att någon skulle höra mig gråta. Jag trodde att man var en stark person om man inte grät. Vad fel man kunde ha. Leila öppnade dörren och tittade på mig. Den blicken sa mig allt. Det var som om hon försökte säga att hon förstår att det är jobbig men att jag var tvungen att säga farväl till min enda fader. Jag gick in, ställde mig vid hans fötter och ser hur han påverkades av morfinen. Jag blev rädd. Hur ska jag kunna säga hejdå till någon som inte är min pappa. Min pappa såg alltid snäll ut och han var lugn som person. Jag sprang ut ur rummet för att få gråta ut mig. Sedan kom jag tillbaka. Jag satte mig vid hans högra sida och tog hans hand. Ingen reaktion. Tog ett lite hårdare tag och sa,
- Pappa det är jag, Majda. Känner du igen mig? Sade jag med ledsam röst.
Han reagerar inte över huvudtaget. Jag blir jätte ledsen och gråter. Klumpen i halsen blir större. Huvudverken tränger fram på grund av alla tårar jag försökte hålla in. Min morbror ropar fram Leila. Hon går fram till pappa och säger,
- pappa det är jag…
Pappa avbryter henne och hör på rösten att det var Leila. Sådan energi han får! Han sätter sig upp och letar efter henne som om han vore blind.
- Åh min dotter! Säger han och gråter.
Där sjönk jag så lågt att ingen märkte av mig. Jag hatar att komma ihåg den dagen som dagen min egen fader inte visste vem jag var. Det var en händelse som lämnade ett ärr i mitt hjärta.

Helt plötsligt kommer en imam in. Han tar en stol och sätter sig vid pappas huvud. Imamen tar fram koranen och läser ur den. Jag som inte överhuvudtaget är religiös gillar inte det jag ser. Jag står där och ser hur han bekräftar för mig att min fader kommer att dö. Det enda som skilde mig från min pappa var den religiösa delen och det kändes för jävligt när imamen tog upp så mycket dyrbar tid åt att rabbla upp något som jag och pappa inte hade gemensamt. Klumpen i halsen blev gigantisk och det började göra ont i mig när jag grät. Detta var bara början. Det började bli sent så vi bestämde oss för att åka hem och sova lite. Mamma och Nadja skulle komma tillbaka till sjukhuset på morgonen. Jag och Leila skulle komma på kvällen. Sju på morgonen åker mamma och Nadja till sjukhuset. Hemma var stämningen dyster. Vi pratade inte med varandra. Inte för att man var så arg eller irriterad utan för att man var helt slut och vi hade inget att säga. Jag och Leila satt hemma och åt mikromat. Det var ingen som hade ork eller lust att laga mat.

Telefonen ringer och Leila svara. Hon säger att det är Nadja som ringer från sjukhuset. Leila blir tyst och vänder ryggen mot mig. Jag sitter kvar på fåtöljen och väntar på att hon ska lägga på och berätta vad Nadja sade i telefonen. Leila verkade så lugn, så jag trodde att pappa hade blivit bättre. Jag hörde hur klockorna tickade och nyfikenheten växte. Helt plötsligt blev det tyst. Leila lade på luren försiktigt och vände sig om.
– Pappa är borta. Sade hon och började gråta. Hon berättade hur hon kunde höra pappa andas tyngre och tyngre. Och till slut ta sitt sista andetag. Det var första gången jag fick uppleva döden.

Sedan kom pengar jag fick ärva. Kompisar kunde tycka att det var mycket pengar jag fick. Men det var det också för en tretton årig tjej. Jag kanske var rik på pengar men fattig på Föräldrar. Jag kunde känna att jag var en tretton årig tjej som fick leva som en fyrtio årig kv...