Identitet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Varje gång frågan om identitet ställs under debatt, uppstår ett högljutt sorl angående hur begreppet bör uppfattas, och vilken betydelse det har för dagens mångkulturella globaliseringsålder, då nationella gränser suddas ut och ersätts med världsomspännande marknadsekonomiska krafter. Vanligtvis målar man fram en likriktad polarisering mellan de "demokratiska" och de "högerextremistiska" grupperingarna, där de förstnämnda blir glorifierade änglar sända från himlen med Guds budskap om "alla människors lika värde", och de sistnämnda blir offer för politisk stigmatisering och utdöms som farliga motståndare till mänsklig gemenskap. Vad den gemenskapen egentligen går ut på, nämns aldrig.

Det enda sättet att desillusionera debatten kring identitet är att som vanligt återgå till konkret information. Ingen människa, sten, uppfinning eller idé är jämlik en annan. Vårt universum grundar sig på sakers ojämlikhet, transaktionen av energi från ett tillstånd till ett annat. Om all energi befunnit sig på samma nivå, hade det aldrig funnits någon som helst anledning till en transaktion överhuvudtaget. Utifrån det kan vi konstatera att myten om människors "jämlikhet" är just en myt och ingenting annat. Humanister brukar flitigt citera vetenskapliga källor, som hänvisar till det faktum att den största genetiska skillnaden är mellan individer och inte mellan befolkningar. Detta är givetvis rent logiskt en misstolkning av fakta: ingen befolkning kan påstås besitta särdrag, som motsvarar alla drag inom den inre individuella variationen - om så vore fallet, skulle vi med rätta kunna kalla oss klonade varelser från yttre rymden.

Problemet som uppstår då vi kommer till insikt att vi människor faktiskt skiljer oss genetiskt åt, både individuellt och rent befolkningsmässigt, är hur vi ska hantera detta. De internationalistiska krafterna, bestående av både vänster- och högermänniskor, "miljöorganisationer", rika företagskapitaliser, vilseledda humanister, sekulära rörelser o.s.v., anser att konceptet om världsfred och mänskliga rättigheter är en moralisk förutsättning för en civilisations fortlevnad. Man anser att krig och fattigdom löses genom att helt enkelt låta människor från tredje världen göra ett besök hos de industrialiserade länderna, och på så sätt kunna slå två flugor i en smäll och "berika" det stackars västerlandet med nya och intressanta vågor av främmande traditioner och värderingar. Vissa kallar det "vår moraliska plikt", andra pratar om hur det gynnar ekonomin - men de allra flesta av oss känner till fenomenet som "mångkulturell internationalism", d.v.s. tron på att ett land automatiskt får en ökad etnisk och kulturell mångfald genom att integrera olika befolkningar och kulturer i ett och samma land - på ett internationellt plan.

Detta förutsätter, om vi antar att de rent formella begreppen som bevarar varje nations självmedvetenhet kvarstår, att de nya invånarna som invandrat från ett land till ett annat, bygger upp sin identitet kring något politiskt och inte något kulturellt. Eftersom ett samhälle, speciellt med tanke på dagens centraliserade maktkontroll, omöjligen kan tillgodose värderingar och behov hos skilda kulturer på en och samma gång (detta är också en av orsakerna till att "antirasism" i mångkulturella länder är en cyklisk paradox: i mångkulturer tvingas skilda kulturer att kompromissa med de saker som gör dem unika, och därför uppstår ständigt konflikter, som manifesterar sig i både rasism, missförstånd och systematisk diskriminering), blir det slutgiltiga resultatet ett samhälle som tar död på allt vad ursprunglig kultur heter, både för ursprungsinvånarna och invandrarna.

I dag ser vi vad vi i Sverige har fått i stället: apati och likgiltighet bland ungdomar utan ideal och drömmar, åtta timmars jobb på kontor utan mening förutom byråkratisk och formell funktion, hela naturområden jämnade med marken för att lämna plats åt de köpcentra och snabbmatsrestauranger, som människor i dag tillfredsställer sina tomma liv med. Ju mer vi jäktar till skola och jobb, ju mer vi konsumerar för att må bra, ju mer TV vi ser för att försöka uppleva äventyr, som i dag endast är ett minne blott - desto ytligare och mer missledande blir vårt samhälle som helhet. Våra politiker pratar om mångfald, men var finns den svenska kulturella gemenskap, som bara för 100 år sedan var en självklarhet? Varför närvarar aldrig vanliga svenska medelklassfamiljer på mångkulturella manifestationer, som i stället endast befolkas av ingrodda vänstersympatisörer och kommunister? Varför ökar rasismen ständigt, medan byråkratin på systematisk grund fördelaktigt diskriminerar svenskar så att invandrare kan "komma in i samhället"? Vi är bland de mest toleranta länderna i hela Europa, och samtidigt ett bevis på hur våld som misshandel, rån, allmän oro, depression, gängvåldtäkter och bedrägerier ökar. Säger det oss inget mer än att vi har "misslyckats" med "integrationen" och "demokratiseringen"?

Dagens Sverige är långt ifrån ett land grundat på kultur, utan på konsumism och materialistisk individualism. Det beror på att riksdagspartierna har en politisk syn på "kultur", nämligen en patriotisk sådan. Patriotism hävdar att en individs och befolknings identitet bör grundas på sociala eller politiska gränser, och att dessa utgör kärnan till kollektiv gemenskap. USA är ett bra exempel på detta, där man gärna välkomnar människor från världens alla länder in i landet, men samtidigt hyllar sin nation med stor ära och stolthet, utifrån ett Amerika som politiskt och ekonomiskt begrepp. Samma sak gäller i Sverige: har du invandrat från ett annat land, fått uppehållstillstånd och levt här i 10-15 år, räknas du automatiskt som svensk medborgare, och därmed i allmän mening även som "svensk". När dagens invånare i Sverige därför kallar sig "svenskar", hänvisar de inte till kultur eller etnicitet, utan till det faktum att de arbetar åtta timmar om dagen, betalar skatt, röstar rött/blått och köper hem de senaste produkterna över Internet. Vad detta specifikt har med att vara "svensk" att göra, har varken vänster- eller högermänniskor svar på.

Motsatsen till patriotism är nationalism:

"The term ''''nationalism'''' is generally used to describe two phenomena: (1) the attitude that the members of a nation have when they care about their national identity and (2) the actions that the members of a nation take when seeking to achieve (or sustain) self-determination. (1) raises questions about the concept of nation (or national identity), which is often defined in terms of common origin, ethnicity, or cultural ties, and while an individual’s membership in a nation is often regarded as involuntary, it is sometimes regarded as voluntary. (2) raises questions about whether self-determination must be understood as involving having full statehood with complete authority over domestic and international affairs, or whether something less is required.

It is traditional, therefore, to distinguish nations from states — whereas a nation often consists of an ethnic or cultural community, a state is a political entity with a high degree of sovereignty. While many states are nations in some sense, there are many nations which are not fully sovereign states."

(© Internet Encyclopedia of Philosophy)

Med andra ord grundar sig den nationalistiska uppfattningen av identitet på etnicitet och kultur. Dagens moderna samhälle, som det liberaldemokratiska Sverige, är inte nationalistiskt, utan patriotiskt. Alla som lovar och svär att vara en god arbetare, rösta på demokratiska partier och upprätthålla idén bakom mångkultur och internationalism, räknas automatiskt som "svensk". När mångkulturförespråkare därför brukar anklaga nationalister för att tro på en ideologi, som under nationalromantikens 1800-tal skapade en "påhittad" nationell identitet, lurar de endast sig själva: nationalism, till skillnad från dagens mångkultur, värderar inte sociala eller politiska aspekter före de etniska och kulturella. Såvida vi inte har "hittat på" alla vetenskapliga studier över genetiska skillnader, och såvida inte alla kulturella traditioner och värderingar i Sverige är en illusion, så har de moderna internationalisterna ingenting att komma med förutom moraliska uppläxningar och feltolkade vetenskapliga rapporter.

Ett samhälle där invånare hålls samman endast av materialistiska och politiska aspekter är ett perfekt verktyg för global affärshandel. Eftersom nationalism hade inneburit att Sveriges företag inte tillåtits att säljas till utlandet, och antagligen hade sagt nej till all form av biståndshjälp till tredje världen, går marknadskrafterna lös på just nationalistiska grupperingar, som lustigt nog tenderar att växa under tider av misstro i mångkulturella nationer. Det man befarar är att de globala affärsnätverken ska raseras, vilket innebär enorma förluster för företag, som i dag dominerar största delen av marknadens aktieägare. Kort och gott kan vi konstatera att mångkultur i verkligheten är en ytterst raffinerad fasad för upprätthållandet av marknadsekonomi, och något som egentligen inte har någonting som helst med faktisk kultur att göra.

Adolf Hitler nådde samma slutsats under åren han satt vid makten i Tyskland. Som nationalist insåg han att de globala marknadskrafterna hade försvagat den tyska ekonomin, och att den enda vägen ut ur exploateringen av tysk arbetskraft var att låsa den nationella gränsen både politiskt och ekonomiskt, något som de övriga demokratiska länderna i Europa tyckte mindre om. I dag lär vi oss att det var Hitler som startade alla krig och att han var mänsklighetens ondska reinkarnerad i hat mot främmande folkgrupper. Det är ett bekvämt sätt att demonisera en nations åberopande av självständighet, från den typ av internationalism som i dag håller på att sluka alla naturresurser och stabila ekonomiska grunder, problem som NSDAP och flera andra tidigare nationalistiska partier ville lösa genom en nationellt förankrad politik. Malcolm X kom till en liknande insikt då han hävdade att afroamerikanerna alltid kom att bli diskriminerade i Amerika så länge de var tvungna att kompromissa med vita européer. Som lösning på problemen yrkade han på en panafrikansk lösning: samtliga afroamerikaner skulle återinvandra tillbaka till Afrika, där de i lugn och ro kunde återgå till sitt folks ursprungliga kultur.

Mångkulturen skapar olösliga konflikter, något som vi - förutom det faktum att samtliga mångkulturella samhällen genom historien har utmynnat i civilisationers undergång - kan bevittna i Mellanöstern, där judar och palestinier slåss om landyta och självberättigande. Den så kallade "terrorismen" från islamistiska extremister mot västerlandet handlar i grund och botten om exakt samma problem: politiska ledare som Osama bin Ladin insåg att både judiska och västerländska styrkor hotade att förinta den muslimska självständigheten i Mellanöstern, och valde att slå tillbaka med samma metod som USA använda i bl.a. Irak. Varför är det så svårt för oss att lära av historien? Vi kan inte både prata om "frihet" och sedan gå imperialistiskt tillväga mot Irak, och integrera vår konsumismiska livsstil där, utan att vi trampar på någons tår. Det är omöjligt att upprätthålla en demokrati med "yttrandefrihet", samtidigt som vi demoniserar politiska meningsmotståndare. Den moderna, internationalistiska samhällsstrukturen misslyckas gång på gång, medan bortkomna dårar pratar om "misslyckad integration" och "svenskars intolerans mot mångfald".

Vårt moderna Sverige är inte utformat efter vare sig mångfald eller frihet. Det är ett politiskt system grundat på marknadshandel och materialism, och inte förrän dessa grundproblem byts ut mot friska faktorer, kan vi börja prata om tolerans på allvar. Nationalism är den enda politiska och kulturell...