förbränning

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Förbränning

Förbränning är en kraftig exoterm reaktion mellan ett brännbart ämne (t.ex. kol, väte, svavel, fosfor) och syre som förenar sig till rökgas.

En förbränning kan starta av att värme tillförs utifrån så att bränslet värms upp till antändningstemperaturen. Om syretillförseln som svarar för den kemiska reaktionen är tillräcklig kommer förbränningen att fortsätta av sig själv genom att reaktionen i sig bildar en egen värme som håller ämnets temperatur över antändningspunkten. Om temperaturen sänks under antändningstemperaturen, t.ex. genom vattensläckning, avstannar förbränningen.
En enkel förbränning är en reaktion mellan syra och kol vilket skriv ut såhär:

C+O2  CO2 + värme

Förbränningen är alltså en oxidationsprocess i vilken kemisk bunden energi överförs till värme.

I närvaro av en katalysator (t.ex. platina) kan förbränningens oxidationsprocess ske även vid temperaturer som är lägre än antändningstemperaturen, så kallad katalytisk förbränning och förbränningen sker då utan låga.
Om nu inte syretillförseln är tillräcklig blir förbränningen ofullständig. Vid ofullständiga förbränningar av ämnen som är uppbyggda av kol och väte (t.ex. olja, ved) förbränns det lättoxiderade vätet normalt hela vägen till vatten medan kolet bara förbränns lite eller inte alls och bildar den mycket giftiga gasen kolmanoxid (CO).
Kolmanoxid är i sig brännbart och kan orsaka en explosion om det efter en kvävd och ofullständig förbränning åter tillförs syre och om temperaturen är tillräckligt hög.

Om bränslet innehåller andra grundämnen än kol och väte bildas olika föreningar vid förbränningen som t.ex. svaveloxid. Bränslen som är komplicerat uppbyggda kan dessutom bilda polyaromater och andra skadliga kolväten om förbränningstemperaturen inte kan hållas jämn och välkontrollerad. Hög förbränningstemperatur mins...