Operans historia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Begrepp i operan:

Aria: Solosång i opera
Recitativ: ”Parlando” eller talat avsnitt. Fungerar som ett samtal eller monolog för att föra handlingen framåt.

Operans bakgrund

Under medeltiden spelade man olika liturgiska spel som dramatiseringar av bibliska motiv. I Italien kallade man det för Sacare Rappresentazioni och utvecklades sedan till oratorium och formen som blev opera. Skapandet av teaterhus bidrog till att formen blev populär under renässansen.

Operans utveckling

1600-talet
Utvecklingen av operan i Europa under 1600-talet skiljdes beroende på vilket land man befann sig i. I mitten av 1600-talet slog operan igenom i Venedig och ca 50 år senare hade man byggt 16 teatrar. Teknikerna lärde sig att utveckla imponerade scenmaskineri som både gav rörliga effekter och möjlighet till snabbare scenbyten.

Italienska musiker kom senare till Frankrike då de hade med sig italiensk operamusik. I frankrike kom dock dansen och baletten med i skapandet. De stora skillnaderna var egentligen att italienare främjade musiken medan fransmännen valde mer ordagrann handling och balett.

Jean-Baptiste Lully var en florentinare som efter sin ankomst till Frankrike kom att dominera musiklivet i landet. Lully utvecklade recitativ genom att modellera musiken på den franska språkmelodin med noggrann rytm och intonation. Lullys orkestrering utvecklades i en bravurform med femstämmig struktur. Omväxlande långsamma och snabba tempo med fugativo form kom att stå för en fransk uvertyr.

Jean-Philippe Rameau (också en fransman) utvecklade harmoniken och byggde ut kören från en- till flerstämmig med kontrapunktspråk, samt uppnådde högre dramatik i musiken. Air som var en fransk variant av den italienska arian var musikaliskt enklare och hade inte lika mycket vikt i operan och har aldrig varit lika dominerande som den italienska.

Handlingen i de tidiga hovoperorna skulle inte vara för invecklade, publiken skulle ha lätt att känna igen sig och samtidigt samtala med de galanta hovdamerna. De lägre samhällsklasserna lyssnade inte på den hovmusik som Lully och Rameau stod för utan kom att uppskatta underhållning på marknadsplatserna. På marknadsplatserna utvecklades en musikform som kringgick de hårda krav och regler som hovmusiken hade.

1700-talet
Denna kallades opéra-comique, där användes en narrator och mimande skådespelare istället för dialoger och skådespelarna sjöng istället för att tala. Man ordnade så småningom även allsång för publiken där texten kom på en rullande banderoll. Detta förekom både i Italien och Frankrike och blev så småningom grund mot tyska Singspiel och framtida operetter.

Englands kultur utveckling låg ganska lågt under 1600-talet och kom då efter i jämförelse med många andra europeiska länder. Den italienska operan hade inget större inflytande innan Georg Friedrich Händels ”Rinaldo” sattes upp. Han var den mest framträdande i det engelska opera livet med många av hans verk. Enligt Neapelskolan så är Händels operor ariaoperor. Både Purcell och Händel kom att utveckla operan, men ingen hade någon större inverkan på utvecklingen av konstarten i det stora.

Opera seria: Opera seria kallades ”den allvarliga operan” som kom att utvecklas från hovoperan. En seria förekommer oftast både aria och recitativ. Arian är oftast sångbart stycke och recitativen kan vara ett samtal, berättande samtal eller en monolog, som ska skaffa dramatik och leda till nästa aria. Genren ändrades under 1700-talet då det uppstod en estetisk tvist som diskuterade fransk kontra italiensk opera med utgångsläge i frågan om vilken riktning som kunde bedömas som konstgjort eller också naturlig och enkel.

Opera buffa: Nealpelskolan uppfann opera buffa först som ett inflikat underhållningsstycke i en opera seria. Opera buffa blev senare en egen form av musikdrama (blandning av talad teater och sjungna arior). Den talade dialogen var säkrare som förbindelse med publiken därför att det var lättare att uppfatta än sång. Detta intresse ger klara linjer till dagens operett och musikal.

Neapelskolan hade stort inflytande på operans utveckling. Genom Neapelskolan började man presentera intermezzi, som man annars kunde hitta i opera buffa där det användes för att lätta upp föreställningarna.

1800-talet
Under 1800-talet började operan växa fram även i de mindre kultur utvecklade länderna. Många danskar, polacker, holländare, svenskar, tjecker, ryssar med flera började gräva fram sina nationella berättelser och tonsätta dem på det egna språket och på sitt egna vis. Samtidigt var utvecklingen av instrument, harmoniläran och instrumenteringen i full gång. Detta ledde till att musiken blev mycket större och det blev lättare för kompositörer att skapa musik när det hade helt fria händer. Många av de äldre musikfantasterna protesterade hårt mot detta som de uppfattade som skandalmusik.

I många av de större städerna i Europa byggde man egna operahus eller teatrar som satte upp egna operor. Pianosättningar av operaarior var den tidens föregångare till melodiradio som spelade schlagers.

Grand opera: Grand opera var en form av femaktsoperor med baletter, körer och statister i mängder och svällande exotiska eller historiska teman. Denna opera genren kom att vara den mest framträdande i fransk opera under hela 1800-talet.

1900-talet
Det karaktäriska för 1900-talet är dels intresset för att göra om och experimentera med musiken och dels återanvändning av äldre musik och fortsätta att utveckla beprövade former. Under 1900-talet fanns många stora kompositörer som är välkända idag och som hade stort inflytande på operans utveckling. Erövringarna inom harmoni och instrumentering i Tyskland och Österrike kom att speglas i operan. Richard Strauss med sina uttrycksfulla operor flyttade fram begränsningarna för tonalitet och sammansatt instrumentering i operasammanhang. Alban Bergs ”Wozzeck” och ”Lulu” som genom högkvalitativ musik och ett starkt ma...