Bakom hjärtans galler

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag kommer fortfarande ihåg min pappas ord,
Orden hav sa till mig och dom jag lovade följa, fastän det inte blev så.
”Jag vill att du ska komma ihåg att du är alldeles för vacker för att gråta
Min prinsessa. Låt aldrig någon trampa på ditt hjärta, . Lova mig det.”
Och det hände inte, förrän en dag. – En dag som förändrade mitt liv.

När jag först träffade honom, vi kan kalla honom Jon.
När jag först träffade Jon tyckte jag att han var alldeles perfekt.
Hon uppförde sig som den gulligaste killen på jorden.
Han sa de rätta sakerna, och han var både snygg och snäll.
Redan första gången jag träffade honom, föll jag för honom,
Om jag bara hade vetat. Men hur skulle jag det.
Mina vänner varnade mig, dom tyckte att det var någonting med honom som inte
Var riktigt rätt, någonting var verkligen fel.
Jag vägrade att lyssna på dem, var säker på att dom var bara avundsjuka för att jag
Träffat någon så fin person som han.
Men jag var bara blind och envis. Blind av lycka.
Dom första veckorna av vårt förhållande var helt underbart, han gjorde allt rätt tyckte
jag, hade ju inte varit lyckligare på länge.
Inte mer än bara några veckor efter det förändrades allting.
Han förändrades.
Alla dåliga sakerna kom inte på en och samma gång, men det borde dom ha gjort,
då hade jag i alla fall kunnat lämna allting. Om jag hade fattat,
att under hans fina yta, gömde sig en hemsk inre.

Det började med svartsjuka och lögner, han började sedan skrika på mig
Vad det än gällde.
Allt jag gjorde var fel, allt jag sa kunde ha varit bättre. Han försökte förändra mig,
Och tro mig, han gjorde det.
En dag efter skolan åkte jag hem till honom, jag hade fått extra nyckeln till lägenheten.
När jag steg in genom dörren såg jag min mobiltelefon ligga på soffbordet, jag har ingen aning om hur den hamnat där, men antagligen hade jag glömt den kvällen före.
Han hade raderat alla mina nummer och medelanden på min mobil,
Antagligen av ren svartsjuka.
Bredvid mobilen hade Jon lämnat en lapp han skrivit, där det stod;

Har du inte lärt dig någonting`?
Jag är den enda rätta för dig, det vet du.
Försök inte med någonting nu tösen.
Då blir der inte kul, fattar du slyna?
/J


Jag kände hur tårarna trängde fram ur mina ögon och halsen torkade,
Jag fattade inte att han kunde vara så elak, så svartsjuk.
Jag skulle ju aldrig göra någonting, det borde han veta.
Men han sa att han älskade mig, så jag var blind nog att tro på honom.
Jag brydde mig inte om han orsakade mer smärta än vad han orsakade lycka,
Den lyckan han gav, var så mycket mer värd än något annat ansåg jag då.
Jag vet inte hur han övertalade mig, men efter en månad flyttade jag hem till honom,
Han ville det antagligen så att han skulle kunna ha ett öga på mig, som om att det hade behövts…
Snarare tvärtom.
Jag visste att det inte var någon bra ide, men jag flyttade in i alla fall…
Det kan jag säga var rakt av en välkommelse till helvetet.
Vi bråkade ju nästan varje dag, det var vardagsmat för mig.
Det slutade varje gång likadant, med hot och gråt.
Till sist så förbjöd han mig från att träffa mina vänner utan honom, tjejkompisar fick jag
knappt prata med i telefon och killkompisar var det ingen talan om.
Och eftersom han inte hade någon intresse av att träffa mina vänner så fick jag
Umgås med honom i stället. How fun.
Det var inte bara det, han hade öga på vad jag skulle ha på mig och vad jag inte skulle,
Hur jag skulle sminka mig, vad jag skulle lyssna på. Allting.
Jag var inte längre jag.
Jag hade förvandlats till en grå mus, som inte kunde stå på sina egna ben,
Nej förlåt, som inte fick stå på sina egna ben.
Han hade fått som han ville, han hade fått mig att bli som han ville...
Jag kände mig så ensam, och nertryckt.
Visste inte vad jag skulle ta mig till, ensam och förstörd, med en psykopat vid min sida.
Jag väljer att kalla honom psykopat, ni kanske förstår varför.
Han tog kontrollen över mitt liv, jag kunde verkligen inte göra någonting, bra om jag kunde
Andas före han började skälla på mig.


Jag kommer ihåg den första gången jag fick ett slag i ansiktet, första gången han slog mig
Bara en liten slag och därefter lite puttande och skrik, det sitter kvar än, i hjärtat.
Då var jag säker på att det var den första och sista gången han skulle slå mig,
Så dum jag var.
Mina vänner var riktigt oroliga för mig, dom visste att det han gjorde mot mig, förstörde mig,
Och att om jag inte lämnade honom i tid så skulle jag bli sjunka i hans krav.
Jag kunde inte, jag vågade inte.


Jag tog faktiskt steget några gånger, jag tog steget och gjorde salut med honom, till och med
Tre gånger, men varje gång blev det likadant. Vi blev tillsammans igen.
Jag vet inte hur han fick mig till det, fråga mig inte. Men han hade antagligen någon slags
Kraft som jag inte kunde motstå, eller så var jag bara rädd.
Rädd och ensam.
Till och med min mamma såg att det var någonting som var fel, jag brukade kunna undanhålla saker
Från henne, men den här gången märkte hon faktiskt.
Hon berättade det aldrig för mig riktigt rakt men en gång så hörde jag henne prata i telefonen
Med min moster. Jag hörde inte allt hon sa men det jag hörde från samtalet var någonting
I stil med ;

” Det är någonting som är riktigt fel med Annika, jag tror inte att det är någonting fysiskt, men
Hon värkar inte må bra.
Hon ler men jag tror inte att det kommer från hjärtat.
Jag tror hon gråter inombords. Hon är liksom, grå...”
Jag började gråta, till och med min mamma fattade att något var fel, men inte jag. Jag bestämde mig för att göra slut med honom.
Hur skulle jag kunna komma levande ur det här annars, jag kunde inte ta skiten längre.
Han behandlade ju mig bara illa ändå, som om jag var gjord av skit, någonting som inte
Var värd att bli älskad.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle säga det till honom, jag visste att han skulle bli rasande.
Han skulle inte ens vilja lyssna på mig, men jag tänkte i alla fall försöka.

Nästa dag efter att vi vaknat tog jag med honom till gamla stan, jag ville vara någonstans
Ute bland folk, på så vis skulle det vara säkrare för mig.
Gud vet vad han skulle kunna göra.
När vi hade vandrat runt i stan ett tag så bestämde jag mig för att berätta det till honom.
” Jon…” sa jag lite försiktigt och fortsatte sedan ;
” Jag är ledsen Jon, men jag klarar inte av det här någon mer. Jag kan inte ta detta,
Du förstör mig, du behandlar ju mig som skit för fan! Jag e ledsen, men det e slut.!”
Jag såg hur hans blick blev svart ;
” VI SKA HEM! ” Skrek han
” Nej Jon, DU ska hem, jag stannar här. Det är SLUT!” grät jag..
Han kollade på mig som om han ville döda mig, plötsligt blev jag rädd, han var verkligen rasande,
Vad hade jag gjort?!
” Du följer med mig, fattar du?! Du kommer med mig för fan!”

Han greppade min arm, så hårt att jag fick blåmärken efteråt.
Han började dra mig mot tåget, jag försökte komma loss men han var för stark för mig.
Han drog mig ända hem till honom trots försöket må motståndet som jag gjorde.
Väl hemma så bröt helvetet lös.
Före jag hann riktigt fatta någonting tog han en av köksstolarna, höjde den och slog mig med den.
Jag grät och skrek allt vad jag orkade med hopp om att någon granne kanske skulle höra mig…
” HÅLL KÄFTEN DIN HORA!” skrek han.
Han vart helt galen, jag kunde inte göra någonting, han slog mig, och sparkade på mig
Mär jag låg där på golvet alldeles förstörd.
Efter det kommer jag inte ihåg någonting. Jag hade svimmat av.
Jag vaknade upp på södersjukhuset några timmar efteråt, gul och blå, någon granne lyckligtvis
Hört mig skrika och ringt polisen. När polisen hade kommit på plats hade dom ringt ambulansen
Efter att dom h...