Att leva i en lögn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Klockan var 20.03 det var en timme kvar till landning.
Det regnade på fönsterrutan, vintern hade inte riktigt levt upp till sina förväntningar. Men det hade ingen betydelse längre för hon skulle inte se vare sig vintern eller Sverige igen. Det var slutspelat nu, sanningen hade kommit fram hon hade inte varit den hon trodde att hon var.

Jag hade alltid älskat Sverige och att vara svensk. Allt var så ordnat och organiserat, alla var så trevliga och omtänksamma, jag kände gemenskap med alla i min omgivning. Klimatet var perfekt, varierat, med varma somrar och kalla vintrar. Allt var som jag ville ha det.
Jag älskade mina föräldrar, de stod alltid upp för mig när hon verkligen behövde det. När min fösta kanin dog höll de en minnesceremoni ute i trädgården, mamma sjöng sånger från psalmboken. Vi hade plockat blommor och gjort graven fin och pappa hade hittat en gravsten som han hade målat ett kors på.

Hon tittade ut över flygplansvingen, såg molnen under sig som ett tjockt duntäcke. De hade svikit henne, hon hade inte haft någon historia. Hon hade haft gemenskap men nu var hon ensammast i världen, det var så omvälvande och förvirrande och nu satt hon här på ett plan till det som kallas trygghet.

Det här var fösta gången jag flög till Colombia, jag fick aldrig reda på varför vi åkte dit när alla andra åkte på charterresor, det enda svar jag fick var att jag skulle få se hur fattiga människor levde.
Där bodde människorna i kojor och man hade smutsiga kläder, jag trodde att de lekte i kojorna och läste serietidningar med ficklampor som jag brukade göra hemma när jag hade tråkigt, men de levde där.

Hon var på okänt vatten nu, det fanns ingen säkrad framtid. Hon skulle inte tillbaka det var det enda säkra, det var ett avslutat kapitel och nu vände hon blad. Hon studerade de oskrivna vita bladen noga, kanske skulle hon hitta en liten antydning till skrift, något som kunde ge henne en aning om vad som väntade. Hon såg ingenting, det var tomt.

Det var för en vecka sedan som allting klarnade, jag hade varit på kontroll hos skolsköterskan.
- A, F, D, S… och E tror jag
- Ja de är helt riktigt, bra då behöver du inga glasögon. Då sa vi bara undersöka ögat närmare.
Hon hämtade ett nytt instrument och en liten ficklampa som riktade mot min pupill.
- du har väldigt fina bruna ögon, vart kommer du ifrån?
Jag blev förvirrad av hennes fråga, aldrig hade någon ifrågasatt mitt ursprung.
- jag är svensk, sa jag lite tvekande
- jaha, förlåt mig, sa hon och log mot mig

Äntligen förstod jag alla tecken som hela tiden funnits framför mina ögon, våra resor till Colombia, allt prat om andra kulturer, alla ögon som betraktade mig när jag lekte och hur de såg på mig som en utomjordning och inte som en av dem. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare och varför hade ingen berättat?
Hela mitt liv hade varit en lögn, nu föll hela min verklighet ihop som ett korthus.
När min mamma kom hem från jobbet hittade hon mig på vinden, jag brukade leka när jag var liten. Hon märkte på en gång att något var fel, jag brukade aldrig vara så tystlåten när hon kom hem och framförallt brukade jag aldrig sitta upp på vinden i mörkret. Hon frågade vad som hade hänt, jag såg på henne.
- var kommer jag ifrån mamma? Frågade jag som om det var svaret på hennes fråga.
Hon tystnade och tittade ner i golvet, jag försökte få ögonkontakt men det var omöjligt.
- Det var mening att jag skulle berätta för dig men vi ville inte förlora dig. Du är adopterad från Colombia, från en familj som är mycket fattiga, hon tystnade när hon såg hur sårad jag hade blivit.
Jag visste redan om allt det hon berättade för mig men blev på något sätt förvånad av det hon sa, jag visste inte vad jag skulle säga, kände mig apatisk.
När jag såg mina före detta föräldrar i ögonen blev jag äcklad.
Mina föräldrar visste att de inte skulle kunna få tillbaka mitt förtroende förrän jag fick åka till Colombia själv och bygga upp den mur som de förstört. Så de köpte en flygbiljett som de lade tillsammans med min dagliga måltid. Jag såg inte biljetten som en gåva utan som den enda utvägen ur det mörka hål ja...