En dag i Lägret

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Med lätta händer säkrade jag geväret. Det var någon gång i mitten av maj och solen stekte. Den gröna uniformen jag burit i tre dagar började kännas varm och kvav, den nästan klibbade mot kroppen.
Med avsmak granskade jag dem, en efter en, redo att när som helst avfyra ett skott. Deras bleka, magra ansikten pärlades av svett och ögonen var tomma av utmattning då de placerade gatstenarna i jämna rader på en rak linje bredvid mig. Hela tiden höll jag en stadig hand på det långa geväret jag hade i famnen, och blickade triumferande ned på det. Jag hade makten att skipa den rättvisa som bestulits min far…

För många år sedan, då jag fortfarande var en ung, och ovetande pojke, ägde min far ett blomstrande företag där han tillverkade och sålde dörrar. Ett av mina första minnen utspelar sig till och med i hans verkstad, där dörrar i alla olika former och färger stod uppradade, redo att säljas till rika godsägare och köpmän.
Det var där jag fann honom, min far, hängandes i ett tjockt rep runt halsen. Fäst vid hans rockärm satt en liten lapp, där han med tunna spretiga bokstäver förklarat att företaget gått i konkurs och att alla våra pengar var borta.
Jag förstod ej vilken hemsk orsak som kunde ligga bakom konkursen, men den dagen jag fann min far död, bestämde jag att jag skulle viga mitt liv åt at hämnas honom, vad som än krävdes.
Ett tag därefter, då jag desperat stod på torget och försökte sälja äpplen jag stulit tidigare under dagen, råkade jag höra två män samtala. De berättade om en fantastisk man, en tysk politiker, som sade sig ha lösningen på landets stora ekonomiska kris. Han skulle besöka München för att hålla ett tal, och nyfiken som jag var tog jag mig dit och åhörde honom.
Med skälvande andetag och frustrerad blick hörde jag honom berätta om dessa judar, dessa råttor, dessa parasiter som förgiftade den rena, ariska rasen och försökte göra sig själva till världsmakthavare. Då denne Hitler, denne starke talare, sade att judarna drev landets ekonomi i botten, tänkte jag på min far, hängandes i ett rep från takstolen i verkstaden. Jag hade lovat mig själv att hämnas honom, och nu såg jag min chans.

Jag värvades frivilligt som tysk soldat och skickades till ett koncentrationsläger i Birkenau för att övervaka fångarna. När jag tog emot mitt nya gevär, sade överbefälhavaren till mig;
- Om något av avskummen blir slöa och saktar efter, skjut denne omedelbart.
- Det ska bli mig ett sant nöje, svarade jag leende, men upptäckte när jag vänt mig om och börjat gå mot lägret, att jag hade fått ont i magen…

Och där stod jag, i den stekande solen med geväret redo att användas.
Förväntansfullt granskade jag judarna, då blicken fastnade på en ung kvinna med svart, lockigt hår och stora svarta ögon. Hennes hela varelse uttryckte utmattning, och ansiktet förvreds av smärta.
Jag såg länge på henne och upptäckte att hon gjorde likadant. Hennes mörka ögon granskade mig vädjande, och jag kände hur mina fingrar stelnade till på gevärets avtryckare.
– Skynda på! Skrek jag för full hals och viftade med handen mot henne. Jag såg hennes ögon tåras, men hon verkade vara obenägen att tillmötesgå min begäran, eftersom att hon bara blev tröttare och tröttare.
– SKYNDA DIG! Vrålade jag otåligt, men när hon inte lydde, klev jag med bestämda steg fram till henne och greppade tag om hennes arm, varpå jag drog henne ut från ledet så att hon stod alldeles ensam framför folkmassan.
Hon föll ned på knä och grät, då jag riktade geväret mot hennes huvud. I ögonvrån såg jag hur några av mina soldatvänner betraktade mig och väntade på skottet.
Nu skulle jag skipa rättvisa. Min far hade dött på grund av denna judinnas folk, det var inte mer än rätt att hon fick betala priset.
Sakta förde jag pekfingret till avtryckaren, och märkte i samma stund att magonten hade kommit tillbaka. Det värkte och brände någonstans i bröstkorgen, och då jag mötte den unga judinnans stora, tårade ögon, stelnade fingret till på avtryckaren.
- Skjut henne då! Hörde jag en av de andra soldaterna vråla.
Då grep jag tag om kvinnans arm och släpade henne bakom en barack.
- Spring, väste jag och hon föll ned på knä, klamrade sig fast på mitt ben.
- Spring härifrån, och säg inte ett ord om detta till någon!
Orden förvånade till och med mig själv till en början, men sakta gick det upp för mig vad jag egentligen höll på med. Denna kvinna hade inte gjort någonting mot mig. Ingen av de tusentals judarna hade gjort någonting mot mig. Varför skulle de hållas ansvariga för något som de inte ens kommit i närheten av? Denna judinna försökte inte ta över världen, hon förgiftade inte det tyska folket, och hon var ingen råtta! Hon var en människa!
Min fars död berodde inte på henn...