Brev, franska revolutionen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Paris den 14 juli 1789


Min älskade Francoice

Jag förstår att Du har funderat på hur jag har det. Den här dagen kommer jag aldrig att glömma. Jag ska försöka berätta vad jag varit med om idag. Det började med att jag väcktes av ljudet av hundratals människor som förde ett sådant oväsende utanför. Jag undrade vad som stod på och öppnade ett fönster. Folket verkade arga.
Jag förstod redan då att det var någonting speciellt med denna dag.
Jag klädde raskt på mig och gick ut i köket för att fråga mina föräldrar vad som pågick.
Men de var inte hemma. Jag blev orolig.
Jag gick ut för att leta efter dem. Gatorna var fulla med folk och det låg i uppror i luften.
Jag frågade en man i blå hatt vad det var som stod på.
- ”Vi letar efter ammunition.” Sa han. ”Vi ska en gång för alla visa att vi inte tänker leva såhär längre. Vi ska storma Bastiljen. Här!”
Han tryckte ett oladdat gevär i famnen på mig. Vad trodde han om mig? Att jag, en flicka på femton vårar, var benägen att döda någon? Och vadå storma Bastiljen?
Jag blev rädd. Vart var mamma och pappa? Vart var du Francoice?
Jag la ifrån mig vapnet och såg hur någon annan genast plockade upp det.
Vad skulle jag göra nu?
Jag gick runt i staden och letade efter min familj. Överallt sprang det ilskna människor på jakt efter ammunition, samtidigt som det spreds rykten om att det satt flera politiska fångar i fängelsehålorna i Bastiljen och att det fanns massor av beväpnade soldater där inne som snart skulle attackera människorna i Paris. Alla trodde på ryktena och ville nu beväpna sig för att kunna försvara sig. De hade vapen men varken krut eller kulor men det fanns i Bastiljen.
Jag visste inte vad jag skulle tro. Visst var jag trött på att leva fattigt, trött på att alltid vara hungrig och på att se andra lida men jag hoppades ändå på att det hela skulle lösas utan våld.
Plötsligt viskade någon i mitt öra att nu var det dags. Människorna började röra sig mot Bastiljen. Skulle jag följa med? Jag anade att det kunde bli blodigt, men kanske skulle jag få träffa min familj om jag följde med strömmen. Innan jag hann bestämma mig grep någon tag i min arm och plötsligt var jag mitt i en folkmassa, på väg mot Bastiljen.
Jag var så rädd. För första gången i mitt liv hade jag ingen aning om vad som skulle hända.
Plötsligt uppenbarade sig en väldig fästning, byggd av stenblock, framför mig.
Bastiljen.
Mitt hjärta slog snabbare.
De flesta av människorna stannade en liten bit ifrån fästningen och bara några stycken gick fram till Bastiljen för att förhandla om krutet på ett fredligt vis.
Jag stod så långt bak i massorna av folk som jag kunde. Jag spanade efter någon jag kände men jag såg ingen. Jag kunde inte riktigt se vad som pågick där framme men vi blev i alla fall tvungna att vänta och vänta. Jag var så rädd och så orolig att hela jag skakade.
Jag kunde inte bara sitta där längre. Jag letade efter min familj. Jag kände mig så ensam, trots att det var tusentals människor omkring mig. Kanske hade de gått hem? De kanske satt och väntade oroligt på mig vid köksbordet. Jag vände om tvärt.
Jag sprang hela vägen hem. Mina bara fotsulor skrapades mot marken och det kändes som att jag andades blod. Jag sprang så fort jag kunde. Jag sprang bort från Bastiljen och alla arga människor. Och hem till mamma och pappa och mina syskon. Måtte de bara vara hemma.
Jag stannade inte förens jag var utanför vår dörr. Jag andades och önskade med hela min själ att de skulle vara hemma. Mina fötter bultade.


Jag öppnade dörren. Jag hörde inte ett ljud. Det högg till i bröstet. Jag sökte igenom de få rum vi hade men det var tomt överallt. Jag kände mig övergiven. Jag höll tillbaka tårarna.
Vart i hela världen var de?
Plötsligt knackade det på. Jag hade inte ens hunnit stänga dörren efter mig. I öppningen stod en man i ljusgråa kläder.
- Kom med mig flicka! Din familj letar efter dig. Du måste skynda dig. De är vid Bastiljen.
Jag kände en liten lättnad i mitt bröst. Min familj levde i alla fall.
Jag skyndade med mannen tillbaka till Bastiljen. Några hundra meter därifrån kunde man höra hur en kanon avlossades.
Mannen började springa och jag följde honom hack i häl. Människor trängde in i Bastiljen. Jag hörde skottlossning. Jag såg hur människor föll till marken. Nu var det kaos. Alla var som galna. Det ögonblick jag minns mest var när de halshögg guvernören och höjde hans huvud över folket. Det var en fruktansvärd syn. Den scenen fortsätter att spelas upp i mitt huvud om och om igen. Det är hemskt.
Det blev i alla fall som vi ville. Eller, som de ville. De befriade fångarna, fick tag i sitt krut och sina kulor och dödade guvernören på kuppen.
Själv vet inte vad jag ska känna. Jag är förvirrad. Nu sitter jag i något slags hus och skriver till dig. Min familj är här. De har varit här hela dagen. Här bor en spåkvinna. Hon hämtade min familj imorse och att hon sade att hon visste vad som skulle ske. Mig hade ho...