Bakom drogerna finns en människa av kött och blod.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

TILL LÄSAREN: Jag har valt att skriva om det här, med hopp om att kanske kunna ge någon där ute lite förståelse. Texten kommer rakt från mitt hjärta, och jag menar vartenda ord.
Jag vill dock klargöra att Patrik är min halvbror, och inte helbror. Jag skrev texten innan sommarlovet mellan 8:an och 9:an.


Sommarlovet 2000 en helt vanlig dag. Det var en helt vanlig solig sommardag. Jag spelade kort med min bästa kompis och hade inga som helst bekymmer.
Plötsligt så ser jag vad jag tror är en galning som kör uppför vår gräsmatta. Jag ropar på mamma:
- Mamma! Mamma! Det kör en galning uppför gräsmattan!
- Men Anna..! Det är bara Patrik.
- Va? Vad gör han här?
Mitt hjärta slog hårt. Utan att vilja erkänna det blev jag rädd. En galning körde uppför gräsmattan och lutade motorcykeln mot staketet, som om det vore den naturligaste saken i världen.
- Men Patrik! Du kan inte ställa motorcykeln på gräsmattan, fattar du väl! Ställ den i garaget! röt mamma åt honom. Han suckade och körde in den i garaget.
Jag fattade absolut ingenting. Vad gjorde han här?
Mamma sa åt oss att gå in och fortsätta spela kort, och det gjorde vi. Vi satte oss i köket och låtsades som om det regnade. Till slut kom han in, öppnade kylskåpet och drack direkt ur mjölkförpackningen! Jag stod som förstenad och kollade på.
- Mamma säger att man inte får dricka ur mjölkförpackningen, sa jag åt honom. Han bara flinade, ställde tillbaka mjölken och satte sig med oss.
- Här, får jag kortleken, jag ska visa er ett trick.
- Okej…
Han bad mig ta ett kort ur leken, memorera det och lägga tillbaka det i högen. Han frågade om jag fortfarande tänkte på kortet och jag svarade ”Ja”. Han frågade om det var hjärter dam och jag sa att det var det.
Nyfiket frågade jag hur han lyckades med tricket, han svarade inte utan flinade bara och gick ut till mamma på altanen.
Jag och min kompis försökte förgäves fundera ut hur han kunde veta vilket kort jag hade tagit, men det slutade bara med att vi blev arga för att han inte ville berätta för oss.

Han höll på och mekade med motorcykeln i garaget. Mamma blev fly förbannad när hon kom in och såg att han har råkat sätta eld på en handduk. Hon skrek åt honom att gå ut därifrån. Han sa åt henne att ta det lugnt och att det inte alls var farligt.
- Ta ut motorcykeln därifrån och ge fan i garaget! vrålade hon åt honom, och han gjorde som hon sa, tackade för kaffet och körde därifrån.
Sedan var han bara borta, lika snabbt som han hade kommit. Jag såg att mamma var ledsen, men kunde ingenting göra.
Vi skulle iväg samma kväll, till min morbror som fyllde år. Alla var dämpade i bilen på väg till honom. Men vems svartvita motorcykel stod ställd mot husväggen när vi kom fram om inte Patriks?
Åjo, nog var han där alltid. Han log och var glad, som om ingenting hade hänt. Hejade lika glatt som för några timmar sedan. Som den idiot och glädjedödare han var sa han att nu, nu skulle han visa vad motorcykeln gick för! Utan hjälm drog han iväg i vad som såg ut att vara 250 km/h på motorvägen. Jag skrek åt honom:
- Är du helt idiotisk!? Fattar du inte att mamma står därinne och gråter!!? Är du helt känslokall?
- Äh, vaddå. Vad kan hända, sa han med ett flin, startade motorcykeln och drog iväg. Så mycket som han lutade i den skarpa svängen var jag säker på att han skulle åka omkull, men icke. Några minuter senare kom han tillbaka, helt oskadd och sa:
- Det var väl inte så farligt?

Jag hatade honom. Gud, vad jag hatade honom! Så han sårade mamma! Förstod han inte? Såg han inte?

Eftersom mamma var så ledsen orkade han inte vara kvar utan tog sitt pick och pack och körde därifrån. Lika nonchalant som alltid. Jag trodde då att det där var sista gången jag hade sett honom, min bror.
Men icke.
Han dök upp hemma hos oss samma kväll, några timmar senare. Han satte sig i kökssoffan tillsammans med mamma och pratade. Båda trodde att jag och min yngre storebror sov, men det gjorde vi inte. Från våra sovrum hörde vi båda lika tydligt vad som sades från köket. Jag minns inte vad som sades, men mamma berättade dagen efter. Patrik hade sagt åt mamma att kolla ut genom fönstret, för där stod två poliser och bara väntade på att få ta honom.
- Men Patrik! Det finns inte poliser därute, ser du inte det? Du inbillar dig ju bara.
- Det gör jag väl inte! Ser du inte, de står ju där!
- Jag ser inga, du inbillar dig!
- Kolla nu då, när jag kör härifrån. Kolla noga så får du se att de följer efter mig!
Det enda som fanns där utanför var kottar. Han hallucinerade.
Det gjorde ont att inse det: jag hade en bror som var narkoman; knarkare. Jag hade en bror som tog droger, som stal bilar och blev tagen av polisen. Jag hade en bror som satt i fängelse, och som alla såg på med förakt. Jag hade en bror som hela samhället hatade.


Jag kunde föra honom på tal ibland i skolan. Lite försiktigt, så att ingen såg att jag egentligen brydde mig om vad som sades. Men så fort någon sa minsta sak om fängelser så hajade jag till och röt tillbaka. Så fort någon nämnde, om så bara i förbifarten, knarkare, fräste jag åt dem att de inte hade den blekaste aning om vad de snackade om.
Jag var inte gammal, kanske tio år och pratade vitt och brett om min bror. Att jag, jag visste nog hur det var!
Då visste jag inte att folk ryggade tillbaka för något okänt. Jag hade ingen aning om att människor i skolan nog pratade om mig bakom min rygg. Jag visste inte att inte alla hade en bror som knarkade, jag trodde det var helt naturligt att prata om det.
Men det var det inte, fick jag veta. Både min ena storebror och mamma sa att det nog inte var så smart av mig att prata så mycket om Patrik i skolan, för det var inte alla som hade det som vi.
Till slut dämpade jag mig, och nämnde aldrig hans namn. Jag låtsades som om jag inte hade en till storebror, förutom när det kom på tal. När någon frågade hur många syskon jag hade kunde jag svara att jag hade två stycken, men den äldsta hade för längesedan flyttat hemifrån. Om någon av ren nyfikenhet frågade var han bodde svarade jag oftast någonstans i Stockholm. De nöjde sig oftast med svaren och gick sedan därifrån.

När någon klasskompis började prata om fängelser kunde de fråga mig. Jag svarade så gott jag kunde, fast jag egentligen inte hade någon aning om vad de pratade om. Jag försökte verka tuff och få dem att tro att jag visste mer än jag kunde. Oftast genomskådade ingen min brist på kunskap.
Nästan ingen visste att jag knappt vetat om min äldre brors existens förrän jag var runt tio år, och så lät jag det förbli.

Jag var otroligt nyfiken på Patrik och hans liv. Hur kom det sig att han hamnat i det liv han levde och sådant? Jag förstod inte att mina frågor och mammas svar kunde få en negativ inverkan på mig förrän det var för sent.
Jag förstod inte att med Patrik kom en sorg jag inte riktigt kunde förklara, det var en osynlig tyngd som lades på mina axlar, och för varje dag som gick lades det till ännu en sten. Till slut gick jag på knä och ville inte annat än få av mig all onödig tyngd. Jag ropade desperat på hjälp, men ingen hörde. Ingen såg hur tung min börda var.
Om jag ändå hade vetat vilka otroliga konsekvenser det blev utav att jag fick en sådan inblick i Patriks liv. Om mamma ens hade haft en aning så skulle hon aldrig ha bidragit till att vi fick en sådan tät kontakt.
Jag stod på knä och bördan var så tung, men ändå så skulle jag ha orken att gå till skolan och lära mig. Kunde jag det, tror ni? Klarade jag av att koncentrera mig på det lärarna sa? Nej, det kunde jag inte. Det enda som fanns i mitt huvud var Patrik. Jag satt som på nålar och bara väntade på att mamma skulle knacka på dörren och säga att nu, nu har dom ringt och sagt att Patrik är död.


I dag är jag mamma innerligt tacksam för att hon delgett mig allt. Jag är så otroligt glad att jag inte är en av dem som kollar på narkomaner med förakt.
Patrik tyckte att det vore roligt att få brevväxla med mig och brorsan. Men brorsan som inte var så förtjust i att skriva brev slutade rätt så fort, men jag, jag fortsatte att skriva. Och vi fick en rätt så bra kontakt, så bra man nu kan få när man skriver till någon som man knappt känner och som sitter bakom lås och bom.
Jag fick en liten inblick i hur hans liv såg ut, hur hans dagar var formade och vad som hände innanför murarna.
Idag förstår jag också att folks avsky och förakt oftast beror på bristande kunskap. De kan inte förstå att bakom handlingarna som narkotikabrott, bilstölder, rån och annat finns innerst inne en människa som är älskad av någon.
Du undrar kanske hur jag kan älska honom?

Med åren fick jag och Patrik en allt tätare kontakt. Breven kom allt oftare och telefonsamtalen blev längre. När inte jag orkade gå till skolan så peppade han på mig och rabblade upp allt gott som kom ur det till slut, och skrämde mig när han sa ”se på mig, jag slutade gå till skolan och här sitter jag.”.
Tack vare mammas kloka beslut fick jag och brorsan möjligheter att träffa Patrik när han satt inne, och vi tog självklart tillfället i akt. Då märkte vi att Patrik inte var sådär känslokall som vi trodde att han var. Han var faktiskt en människa han med, med tankar och känslor.
Tack vare mamma upptäckte vi vilken otrolig skillnad det var mellan Patrik Knarkaren och Patrik den Drogfria.
Han brydde sig, det gjorde han verkligen. Och dom dagarna jag bara såg mörker vart jag än vände mig och mammas tröstande ord inte hjälpte så kunde det räcka med ett telefonsamtal där Patrik skojade om allt möjligt så blev jag gladare.
Det är konstigt det där, hur man påverkas av andra.


- - -

Åren har gått, det är år 2004. Jag och brorsan är lite nervösa, mamma är van.
Vi är på väg till Gävleanstalten och ska hälsa på Patrik. För mig och brorsan är det bland våra första gånger, mamma har gjort det här så ofta att hon säkert mist räkningen för länge sedan.
Vi kommer lite för tidigt och får sitta i bilen utanför grindarna och vänta på att klockan ska slå 18:00. Vi tre diskuterar allting, pratar igenom det hela noga så att vi alla är beredda på vakternas kanske lite känslokalla beteende.
Vi kliver ur bilen och mamma trycker på knappen, uppger sitt namn och sitt ärende. Lampan lyser grönt, ett klickande från dörren hörs och vi kliver in genom grindarna. Nervöst går vi metrarna till porten, och jag, jag känner mig uttittad. Är nästan rädd att någon klasskompis ska dyka upp och kolla på mig med förakt, fnysa och säga:
- Jaså? Vem är det du ska besöka då? Och viska ”Din jävla sjuka fan, som har en bror bakom galler. Vad fan är det för fel på dej?”, bakom min rygg.
Men ingen jag känner dyker upp, jag oroar mig i onödan. ”Incheckningen” går bra.
Det syns på mamma att hon försöker hålla irritationen borta när de ska visitera henne och ber henne ta av ringarna och annat som kan pipa innan hon går igenom metalldetektorn. Hon var grön och det blev brorsans tur, ingenting pep.
Jag försökte bygga upp ett tufft ansiktsuttryck och se världsvan ut, men jag vet inte om någon genomskådade det. När jag gick igenom metalldetektorn kände jag mig väldigt granskad och tyckte inte alls om det, men låtsades som ingenting. Ingenting pep på mig heller och vi kunde äntligen gå in till besöksrummet där Patrik väntade.
Vi pratade gamla minnen och händelser. När jag tog upp det där om motorcykeln lade Patrik ansiktet i händerna och grät. Han hade verkligen grymt dåligt samvete för det han utsatt oss för; sin familj som han älskade över allt annat. Det syntes långväga.
Förutom gamla minnen pratade vi om framtiden. Den såg så ljus ut! Han skulle verkligen försöka sluta med drogerna nu. Han skulle börja träna igen och allt verkade bara så otroligt bra! Han skulle klara det, det skulle gå!
Men jag grät ändå när jag kramade honom innan vi åkte. Grät så att jag skakade, så otroligt rädd att det faktiskt skulle vara den sista gången jag såg honom. För även om han den här gången lät så positiv, och även om han sa att nu, nu skulle det verkligen funka, nu skulle han lägga av, så hade han sagt det så otroligt många gånger förut och aldrig hållit det. Han hade alltid fallit tillbaka. Vad var det egentligen som sade att den här gången skulle vara annorlunda?
- Anna, kan jag inte få se ett leende innan du går? Jag hade redan börjat gå mot utgången, men han såg ändå mitt ansikte på grund utav väggarna som fungerade som speglar. Genom tårarna och gråten log jag och han log tillbaka.

Min kära storebror. Hur kan jag någonsin förlora hoppet om honom?



Det är februari 2006. Mamma och jag är på väg till Österåkersanstalten för att hälsa på Patrik. Det är första gången jag är där. Murarna är höga och skrämmer mig. Där inne sitter min älskade storebror. Han, som utan droger i kroppen inte ens skulle göra en fluga förnär. Vad gör han innanför dessa murar? Han passar inte in där, han ska inte vara där! Ta ut honom därifrån, låt oss få ta med honom hem.. Hem till oss; en familj, som älskar honom, som bryr sig om honom och vill honom bara gott. Bakom dessa höga murar sitter min storebror; varför? Hur kunde det bli så fel?
Mamma trycker på knappen, uppger än en gång sitt ärende och våra namn. Vi får gå igenom den stora porten. Mitt hjärta bultar hårt, både av förväntningar över att se Patrik efter sådan låg tid, dels därför att jag är nervös över vakternas bemötande.
Återigen ska vi behöva gå igenom en metalldetektor. Mamma är först ut, och det piper. De säger åt henne att ta av sig ringen, men hon får inte av sig den. De ber henne ta av sig jackan och skärpet och hon kan inte annat än lyda. Hon går igenom igen, men det piper fortfarande. Hon blir tvungen att ta av sig skorna, men det fortsätter pipa.
Vakten tar fram en liten detektor och kommer underfund om att det är dragkedjan på byxorna som piper och hon blir godkänd. Jag går nervöst igenom men ingenting piper på mig, som vanligt. Vakten visar oss till häktet och vi går in. En sliten gammal byggnad, är min uppfattning.
För att komma in till själva anstalten och häktet måste vi än en gång trycka på en knapp och uppge vem det är vi ska träffa och våra namn.
Vakten som möter oss på häktet är en snäll kvinna. Pratar vitt och brett om allting och leder oss genom häktet till besöksrummet.
Denna gång pratar vi mest om hans senaste incident. Vad som kom...