Novell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hennes blick gled vidare ut över människorna utanför dansbanan där den blå höstskymningen nu hade gått över i mörker. Det var en fin kväll – ganska varmt för att vara i slutet av augusti. Solen hade gått ned för ett par timmar sedan men återskenet fick himlen att fortfarande lysa svagt i väster. Reflexerna från stadens alla ljus började långsamt plåna ut spåren av solnedgången och åt andra hållet där himlen nu var mörk började stjärnorna synas allt tydligare. Trots trängsel och stojande människor verkade allt så lugnt och fridfullt. Hon suckade av välbehag - vilken stämning...
Som om han läst hennes tankar sa han plötsligt
- Vilken stämning ikväll. Har du sett så fin himlen är?
Då slog det henne varför hon hade tyckt att det var något speciellt och så förtjusande med honom. Det var dialekten. Hon måste fråga...
- Du är inte från Stockholm, va?
- Nej.
- Du kommer norrifrån, va?
- Jo.
- Ja, jag kände igen dialekten direkt. Jag var norröver hela sommaren och praktiserade.
- Vad tyckte du om det då?
- Det var helt fantastiskt och fabulöst. Fast i början förstod jag inte.
- Jo, det kan nog vara svårt för en sörlänning att trivas innan man kommer underfund med folk.
- Ja, det har du nog rätt i. Det var jobbigt i början. Men det värsta tyckte jag var ödsligheten. Och så var det mycket skog. Jag glömmer aldrig första gången jag åkte buss för att hälsa på min kompis...
Bussen hade fortsatt sin färd söderut. Vägen var rak och enformig med skog på båda sidor. Så långt ögat kunde nå såg hon skog – mörk, dyster, hotfull. De små hukande stugorna som skymtade här och där förstärkte intrycket av ödslighet och ensamhet. Ödsligheten kändes ända in i ryggmärgen och hon rös trots värmen. Det var tyst i bussen. Passagerarna tycktes inte känna varandra och ingen sa något. Hon led av den påtvingade tystnaden och längtade intensivt efter någon att tala med – någon som ville lyssna när hon talade om hur hon kände det. Chauffören var en rätt ung man. Han var mörk och ganska kraftig men han såg trevlig ut. Om hon skulle våga ett försök... Men innan hon hann resa sig reste han sig långsamt och böjde sig framåt mot henne. Svettlukten från hans kraftiga kropp omvärvde henne och hon kände att hon behövde kräkas.

Stel av skräck såg hon hur han sträckte ut handen mot hennes knä. Hon hade bara en tanke hamrande i huvudet. Jag dödar honom... Jag ska döda honom... Med stirrande blick följde hon hans rörelser och såg hur han drog fram en sliten portfölj, som stod under bänken bakom hennes ben. Långsamt, långsamt gick luften ur henne. Han satte sig bredvid henne och ur portföljen tog han först upp en servett som han bredde ut på bänken. Så tog han upp en termos, en kopp och ett stort paket med smörgåsar. Han gav henne koppen och tog själv termosmuggen.
Hon såg solstrålarna spela ...