Berättelse: Vilken dag

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag drog upp persiennerna och tittade ut på den grå staden utanför mitt fönster.
Allt var grått. Solen som vid den här tiden brukade stå högt på himlen var nu dold bakom stora mörka moln på himlen.
Den här dagen började inte bra och jag hade en vag känsla av att den inte skulle fortsätta och utvecklas till det bättre.
Nervositeten pirrade i magen. Jag sköt den åt sidan och försökte tänka på någonting annat medan jag gick till garderoben. Väl där drog jag på mig ett par gröna mjukisbyxor och gick ut till köket för att äta frukost.
Där satt redan mamma på sin vanliga plats med kaffekoppen i ena handen och tidningen i den andra, ivrigt läsandes om helgens händelser.
När jag kom in i köket tittade hon upp från tidningen och frågade med huvudet fortfarande i tidningen om jag sovit gott för att sedan, utan att vänta på svar helt återvända till tidningen.
Jag mumlade något knappt hörbart till svar och slog mig sedan ner på min plats i ena hörnet, sträckte mig efter flingorna och mjölken som jag sedan hällde upp i min skål och började äta.
Det tog långt tid idag, flingorna smakade ingenting och för varje tugga jag tog växte den sig bara större och större i min mun. Allt jag kunde koncentrera mig på var helgens händelser.
Mamma tittade upp på mig med en bekymrad blick, som hon förstod att någonting var fel.
- ”Vad är det, smakade det inte bra?” frågade hon med sin undrande mammaröst.
Jag svarade snabbt att ingenting var fel, men att jag nu var tvungen att skynda mig till skolan.
Stolen välte nästan omkull när jag snabbt reste mig och skyndade ut för att slippa fler frågor.
Hela vägen till skolan gick jag som i en trans, tankarna virvlade omkring i huvudet som ett yrväder.
”Vad skulle jag säga till magistern?”, ”Hur skulle mina kompisar reagera, vad skulle de tycka om mig nu?” osv.
Jag kunde inte fokusera mig på någonting annat.
När jag kom fram till skolan hade jag fortfarande inte kommit på något att säga till magistern om varför jag var tvungen att gå från mattematiken senare. Jag kunde ju inte direkt säga det till honom rätt ut;
”Magistern, Jag måste gå tidigare idag för jag ska till ungdomsmottagningen och kolla om jag är gravid eller har några livshotande könssjukdomar.”
”Du förstår, jag var ute och festade i helgen, fick i mig lite för mycket och råkade följa med en kille hem…”
Nej, så kunde jag inte säga, det var ett som var säkert.
När det ringde in till första lektionen som var engelska och mitt favoritämne ökade jag på stegen lite för att inte komma för sent.
Vad jag skulle säga till magistern fick helt enkelt vänta.
Kanske kunde någon av mina vänner komma med några bra förslag. På rasten skulle jag prata med dem.
Jag tror aldrig att en lektion i engelska har gått så långsamt. Jag vred och vände på mig i stolen, hela tiden stirrandes på klockan.
Till slut slog klockan 10 och vi fick rast. Jag och mina kompisar gick direkt bort till den gamla eken vid ena änden av skolgården och satte oss ned för att prata.
Jag hade sagt till dem under lektionen att jag hade något viktigt att berätta för dem och nu satt de och stirrade på mig med nyfikenhet i blicken.
Anna-Karin, min bästa vän sedan lågstadiet slog till mig på benet för att jag skulle börja prata.
Jag tog ett djupt andetag och började sedan berätta för dem om min helg och vad som hänt.
När jag var klar vågade jag knappt titta på dem. Tysta satt de och glodde på mig, de verkade inte tro att det var sant. Jag tittade tillbaka på dem, några sekunder gick förbi och sedan började deras frågor hagla över mig.
De ville veta allt.
Jag svarade på deras frågor så gott jag kunde och frågade sedan lite försynt om inte de skulle kunna hjälpa mig att komma med en bra anledning till magistern om varför jag var tvungen att gå tidigare idag och till min stora lättnad nickade de ivrigt.
Om jag ville ha sällskap dit eller inte verkade för dem vara en självklarhet. Genast började de planera för hur vi, alla tre, skulle kunna smita från mattelektionen på bästa sätt.
Egentligen hade jag velat gå dit själv men jag gladde mig ändå åt att de ville följa med som stöd. Efter en stunds funderande kom Anna-Karin med förslaget att vi kunde säga att hennes mamma, som var flygvärdinna och därför borta mycket, skulle komma hem en stund under dagen och då hade bjudit hem oss alla tre till dem på en snabb fika.
Det kunde han ju inte neka oss.
Och så blev det, när det ringde in några timmar senare efter lunchen gick vi i samlad trupp fram till magistern och sa att vi inte kunde vara med på hela hans lektion eftersom att vi skulle träffa Anna-Karins mamma.
Han såg inte glad ut, men precis som vi trott kunde han ju inte neka henne att träffa sin mamma och eftersom att vi också hade blivit ditbjudna så fick vi också gå.
– För den här gången, sa han med bitter röst.
Så glad jag blev, men framförallt lättad. Såhär långt hade det löst sig.
Nu återstod bara det skrämmande besöket på ungdomsmottagningen. Mina kompisar försökte mildra min oro och sa att det förmodligen inte var någon fara, att allt skulle bli bra. De lyckades inte så bra men det var i alla fall snällt av dem att försöka.
Ju närmare vi kom desto nervösare blev jag. Fjärilarna i min mage fladdrade för fullt och det kändes som om de snart skulle spruta ut genom öronen på mig.
När vi kom fram och klev in genom dörren kändes det som om jag skulle sprängas av spänning. Anna-Karin tog mig i handen och såg på mig med sina stora bruna ögon.
– ”Allt blir bra ska du se” sade hon med lugnande röst.
När vi suttit där i vad som kändes som en evighet kom en äldre dam ut från ett av rummen och frågade vem av oss, eller om det var alla tre som ville ha hjälp.
Jag svarade lite försynt att det var jag och fick efter det följa med henne in på hennes rum där vi slog oss ned i varsin stol och hon frågade vad mitt ärende gällde.
Anna-Karin och Natalie fick sitta kvar i väntrummet.
Jag berättade snabbt för henne om min helg utan detaljer eller liknande för att göra mitt besök så snabbt och koncist som möjligt. Men att göra ett snabbt besök hos den här gamla damen verkade vara lättare sagt än gjort. Hon började genast ställa en massa frågor om hur det gått till, hur gammal killen i fråga var och om jag själv hade varit med på det. Jag förklarade att jag bara ville göra ett graviditetstest samt kolla om jag hade fått några könssjukdomar, inte sitta och svara på en massa frågor som jag ändå helst höll svaren till för mig själv. Hon sa att det var rutin och hennes skyldighet att fråga sådant för att försäkra sig om att jag inte blivit utsatt för något mot min vilja. Jag svarade snabbt att så var inte fallet. Att jag hade kommit hit bara för att vara på den säkra sidan. Hon nickade kort och förde mig till ett annat rum en bit bort, satte en mugg i handen på mig och sade åt mig att gå och lämna ett kissprov. Jag kände hur jag blev alldeles röd om kinderna när hon sa det och gick därför med snabba steg förbi henne mot toaletten så att hon inte skulle se att jag skämdes. När jag kom tillbaka stod hon redo med en sticka i handen som hon stoppade ner i muggen när jag räckte fram den till henne. Minuterarna som följde kändes oändligt långa, aldrig någonsin har nog tiden stått så stilla som vid detta tillfälle. När damen sedan tog upp stickan ur muggen kände jag hur fjärilarna kom tillbaka. Hon tittade på stickan och mumlade något. Jag tittade spänt på henne. ”Vad visade den?” Kunde hon inte bara berätta så att jag kunde få gå därifrån. När hon studerat stickan en stund tittade hon upp på mig och bröt upp i ett stort leende. Allt var som det skulle sa hon, jag hade varken blivit gravid eller fått några sjukdomar. Vilken lättnad, det kändes som om en stor sten lyftes från min bröstkorg. Jag tackade henne och sprang sedan ut till mina väninnor i väntrummet med ett stort flin som gick från ena örat till det andra. Jag behövde inte säga någonting. När de såg mitt glada, lättade uttryck förstod de direkt att allt var som det skulle. Båda två flög upp ur stolarna och omfamnade mig. Sedan gick vi alla tre ut genom dörren, hand i hand. Det var så skönt. Äntligen kunde jag slippa alla dessa tankar och all oro.
Jag gick omkring med ett stort leende på läpparna resten av dagen och nynnade på alla möjliga sånger och låtar som dök upp i mitt huvud. Lärarna i skolan blev irriterade på mig och jag ...