Svenska Amerika Linjen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bakgrunds fakta

Idén om att starta en svensk amerikalinje väcktes av skeppsredaren Wilhelm R Lundgren. Hans arbete räckte dock aldrig längre än till en minutiöst utformad modell av ett Amerika-fartyg innan han avled den 15 september 1914. Istället var det den blott 27-årige Gunnar Carlsson som förde idén vidare. Till sin hjälp med att föra projektet i hamn hade han skeppsredare Dan Broström, som blev SAL:s, Svenska Amerika Liniens, förste verkställande direktör.

Den 11 december 1915 avgick SAL:s första fartyg – SS Stockholm – från Göteborg till New York. Ombord fanns 150 passagerare och priset för en 1:a klass biljett var 350 kronor.

Emigrationen från Sverige till Amerika hade sedan 1910 minskat och under första världskriget nästan upphört. Svenska Amerika Linien kom därför aldrig att spela något avgörande roll i denna trafik. 1923 ökade plötsligt emigrationen på nytt på grund av dåliga tider och det är endast under denna ”sista våg” av utvandring som SAL spelade en viss roll. Emigrantströmmen ersattes istället av turistresenärer och SAL blev en länk mellan den första utvandrargenerationens barn och barnbarn och deras gamla land, samtidigt som svenskar med släkt i Amerika sökte sig dit.
Efter hand skulle även denna trafik avta och i slutet av 20-talet påbörjade Amerikalinjen den kryssningstrafik som skulle göra företaget och dess fartyg kända över hela världen. Amerikalinjen blev ett av världens ledande kryssningsrederier med en mycket exklusiv kundkrets.

Skeppen 1948-1975

Stockholm III
Efter andra världskriget då sjötrafiken i princip hade stått stilla under några år var SAL i omedelbart behov av nytt tonnage. Man valde mellan rederiets traditionella typ av fartyg och en mindre typ av skepp med en kapacitet som kunde stå emot den förväntade konkurrensen från flyget. Man bestämde sig slutligen för den senare typen. 1948 levererades fartyget Stockholm från Götaverken i Göteborg. En yachtliknande skapelse med en vikt på 12 165 ton, med plats för 390 passagerare och en fart som angavs till 17 knop. I januari 1951 gick den första kryssningen efter krigets slut och Stockholm tog passagerarna från Göteborg till bl a Port of Spain, Kingston och Havanna. 1960 såldes Stockholm till Östtyskland och fick namnet Völkerfreundshaft.

Kungsholm II
Efter Stockholm ändrade man sig och bestämde sig för att återgå till det traditionella SAL fartyget. Man lät bygga en ny Kungsholm. Den första Kungsholm var med och lade grunden till Amerikalinjens ryggrad. Fartygets storlek, planlösning, inredning och konstnärliga utsmyckning tillsammans med den service som erbjuds var något man ville återgå till med den nya Kungsholm. Kungsholm II hade en passagerarkapacitans på 802 stycken och hon vägde 21 240 ton. Marschfarten sattes till 18 knop.

Nu återupptog man en kryssningstrafik som lockade publik i USA som önskade sig något utöver det vanliga. Den första kryssningen gick från New York den 16 januari 1954 och hade Västindien som mål. Tillfredställelsen hos passagerarna efter kryssningen var stor och allt tydde på att detta skepp skulle bli normgivande för kommande fartyg i SAL:s historia. Kungsholm såldes 1965 till Norddeutscher Lloyd och fick namnet Europa.

Gripsholm II och Kungsholm III
Stockholm III var inget skepp man längre tyckte passade in i Amerikalinjens flotta och man bestämde sig för att hon borde ersättas med en ”riktig syster” till Kungsholm II. År 1957 den 22 april anlände Gripsholm II till Göteborg mött av 100 000 människor på kajen. Fartyget var 23 215 ton tungt och rymde 778 passagerare över atlanten och 440 på kryssningar. Marschfarten uppgavs vara 18 knop.

I samband med Gripsholms ankomst till Göteborg ställdes frågan om fartyget skulle bli den ”sista av sin ätt”. Fartygspriserna var nämligen på väg uppåt och trafiken på Nordatlanten var avtagande.

Men 1966 levererades ytterligare ett nytt fartyg till Göteborg. Kungsholm III tillverkades i Skottland och var med sina 26 678 ton det största fartyg som levererats till Amerikalinjen. Marschfarten uppgavs vara 20 knop men vid provturen uppmättes 25 knop. På atlantresorna fanns det hyttplatser för 750 passagerare och på kryssningarna drygt 400. Kungsholm fick beteckningen ”epokernas fartyg”. Hon ansågs vara ”en formfulländad skönhet på haven med en interiör som in i minsta detalj anpassats för det absoluta toppskiktet på den amerikanska kryssningsmarknaden” (De flytande palatsen av Algot Mattsson s. 26)

Efter nio år på haven under SAL:s flagg fick Kungsholm III sätta punkt för rederiets historia. Hon såldes 1975 som SAL:s sista fartyg till Flagship Cruises Ltd. I samband med rederiets avveckling såldes även Gripsholm II till den grekiske redaren Michael A. Karageorgis.

Varför gick Svenska Amerika Linien i graven?

Trafiken på Atlanten hade under de senare åren minskat kraftigt. Konkurrens från flyget och de tidigare nämnda ökade fartygspriserna ledde till en ekonomisk kris. De sista åren gjorde SAL stora ekonomiska förluster vid varje resa.

Det extremt påkostade, lyxiga och vackra fartyget Kungsholm såldes vid avvecklingen 1975 för 65 miljoner kronor. Det var ungefär hälften av vad rederiet hade betalat varvet som byggde henne, och som i sin tur gjorde en stor förlust på bygget. Man beräknade att om Kungsholm beställts 1975 istället hade priset legat på drygt 300 miljoner kronor.

Försäljningen av Kungsholm och Gripsholm och nedläggningen av Amerikalinjen betraktades som en nationell tragedi av många svenskar. I USA blev man bestörtade. Man hade förlorat ett av de mest traditionsrika banden mellan Sverige och Amerika för alltid.

Amerikalinjens betydelse för Göteborgarna

Varje gång ett av SAL:s nya fartyg skulle sjösättas var det fest i Göteborgs hamn. Det var fester där hela det officiella Göteborg deltog men även så kallade ”icke-officiella” människor fanns på plats för att ta del av evenemanget. Även vid avgång och ankomst var det fest. Göteborgarna samlades på kajen för att försöka få en skymt av eventuella celebriteter som hade följt med på kryssningarna.

Jag kan tänka mig att många drömde om att en dag själv få följa med på en kryssning och ett sätt att komma närmre den drömmen var att stå vid kajen och hälsa återvändande resenärer välkomna hem. Kanske få en skymt av de exotiska varor de fört med sig.

Amerikabåtarna var göteborgarnas stolthet. De vackra fartygen som seglade under svensk flagg. Det var många som reste till Göteborg för att följa med på atlantkryssningarna. Göteborg blev en port ut i världen och en plats på kartan, vilket naturligtvis betydde mycket för staden.

Livet ombord

Hur det var ombord på båtarna varierade naturligtvis beroende vilken ens roll på båten var. Som tredjeklass passagerare var det ett fantastiskt äventyr att resa med en lyxkryssare på atlanten. Säkerligen var det lika imponerande för första klassens passagerare. Kungsholm och Gripsholm var välutrustade med all tänkbar lyx som swimmingpool, frisörsalonger, biografer, specialinredda lekrum för barnen, vackert inredda sällskapsrum och hytter samt en fantastisk matsal där det serverades läckerheter av alla de slag.

Det var dyrt att följa med på de långa kryssningarna. Resorna över atlanten var något billigare. Största delen av dem som följde med på de långa kryssningarna var amerikaner. På den första jorden runt-kryssningen var endast 2 passagerare svenskar. Förutom att det krävdes mycket pengar för att kunna följa med på kryssningarna var det även en förutsättning att ha gott om tid. Det ledde till att ett stort antal av passagerarna var pensionärer, medelåldern var 63 år, och 60 procent av dem var kvinnor.

Aktiviteterna ombord var många. I biograferna visades aktuella spelfilmer en eller två gånger om dagen, man kunde ta danslektioner, det var bridgeundervisning, föredrag och även gudstjänster. På däck kunde man ägna sig åt lerduve-skytte och shuffle-board. Det var alltså ingen risk att man skulle vara sysslolös de många timmarna på havet.

Fanns det 450 passagerare ombord var antalet anställda lika många. Det var inte svårt för SAL att få personal till sina fartyg. De kunde välja och vraka bland ansökningarna. SAL hade gott rykte om sig att vara en bra arbetsgivare. Personalhytter och andra utrymmen var väl tilltagna och möjligheter till dricks, bra mat och rimliga arbetstider lockade.
Högst i rang på skeppet var officierarna på bryggan, de som hade utbildning att föra ett passagerarfartyg på haven. De fick befinna sig bland passagerarna under kryssningarna och de åt i passagerarmatsalen. De mest framstående passagerarna fick naturligtvis äta vid kaptens bord.
Näst i rang stod officierarna på däck som också hade en marin utbildning. De åt i officierarmässen.

Trea i rang var chefs stewardarna, kontorspersonal, sjuksköterskor, affärsbiträden osv. Dessa åt i intendenturmässen.
Resten av personalen kom sist i rang, det var matroser, maskinister, övriga stewards osv. De åt sina måltider i personalsmässen.
De var väldigt få kontakter mellan de olika rangkategorierna. Det var inget som ifrågasattes öppet, utan det var så det alltid hade varit ombord.
”Tredje rangens” personal bodde i utåtvettande enkelhytter på B-däck skilda från passagerarområden. Hytterna var utrustade med en koj, en soffa med ett bord, ett skrivbord med stol, ett litet tvättfat och en garderob. Duschar och toaletter fanns i änden av korridoren. De fick umgås med turistklass passagerarna på Atlantkorsningarna och åt sina måltider i deras matsal. Under kryssningarna fick de inte umgås med passagerarna.
De fick även följa med på utflykterna på land när fartyget låg i hamn, om det fanns platser lediga på bussen. Ombord på båten arbetade man varje dag, julafton som nyårsafton.

Egna reflektioner och slutkommentarer

Göteborg har med sitt strategiskt placerade läge alltid varit en mycket viktig hamnstad. Hamnen har betytt mycket för stadens handel och ekonomi. Turism är något relativt nytt i mänsklighetens historia, men det är något enormt pengainbringande för en stad och det var kanske först efter andra världskriget som den kom igång ordentligt. Svenska Amerika Linien har antagligen haft en stor betydelse för Göteborgs ekonomi och turism och gjorde att staden blev en plats på kartan. Från såväl norr som söder i Sverige reste diverse celebriteter och rika personer till Göteborg för att gå ombord på lyxkryssarna.

Att Amerikabåtarna fick en sådan stor plats i göteborgarnas hjärta tror jag beror på en blandning av stolthet över att detta världsberömda rederi hade sin hemmahamn i just vår stad, och drömmar om att kanske själv en dag få gå ombord och resa ut i världen.

På 50- och 60-talet fanns det många nymodigheter i USA som inte hade kommit till Europa än. När passagerarna och besättningen kom hem till sin familjer var det antagligen alltid lika spännande att se vad de hade med sig. Min farfar kom hem med grapefrukter stora som honungsmeloner och det var naturligtvis något väldigt exotiskt i jamförelse med de minimala grapefrukter som fanns i fruktaffärerna på den tiden.

Frågan om det skulle finnas plats för en Amerikalinje i Göteborg idag är intressant att ställa. Skulle folk betala dyra pengar för att åka båt över Atlanten till Amerika idag istället för att ta flyget? Jag tror att det skulle vara en väldigt minoritet...