Men vet aldrig när

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mannen gick in genom dörren till det lilla kaféet. En klocka plingade när dörren rörde sig. Kaféet visade sig vara väldigt mysigt. Där fanns en soffa och några fåtöljer till. Några söta bord med passande stolar till stod utställda lite varstans. Det fanns en bar som även fungerade som disk. En brunhårig ung man stod bakom kassaapparaten, tog beställningar. Mannen som just kom in genom dörren gick fram till disken och beställde en semla, och efter lite tvekan, en kopp kaffe.
”Hur kommer det sig att du tvekar till kaffe? Ska du sluta med koffein eller?” frågade servitören bakom kassan med ett flin.
”Hehe, nej nej. Inget sådant”, svarade mannen. ”Jag har bara börjat vara mer försiktig. I morse höll jag på att dö bara på grund av en kopp kaffe!”
”Jasså? Hur då?” Undrade mannen bakom kassan.
”Jag bor själv i en lägenhet en liten bit bort, och i morse höll jag på att dö! Jag satte en klunk kaffe i halsen och kunde inte andas på flera minuter kändes det som. Jag har tur som fortfarande lever!” Mannen såg så upprörd ut att servitören bestämde sig för att låta ämnet falla.
”Jag heter Fredrik förresten”, hälsade servitören.
”Stefan”, svarade han.
”Jasså du Stefan, ja, det blir tjugonio kronor för semlan och kaffet då.”
”Här ska du få”, sa Stefan och tog fram sin plånbok ur rockfickan. Han räckte fram två tjugokronorssedlar till Fredrik och väntade på sin växel.
”Du vet, man kan dö precis när som helst. Vad man än gör, så finns det alltid en risk att man dör, men man kan inte sluta leva bara för att man är rädd för att dö”, sa Fredrik.
”Jo tack, jag vet”, blev svaret.
Stefan gick och satte sig på en barstol vid disken med sin kaffekopp och sin semla. Fredrik iakttog honom. Han själv hade ju blivit påkörd bara ett år tidigare men överlevt med några frakturer och ytliga sår. Och nu satt där en man som nästan kvävts till döds av kaffe, livrädd för att dricka något igen. Ändå så smuttade han försiktigt på koppen. Han var så försiktig att det såg roligt ut. Fredrik kunde inte hjälpa det men ett snett flin växte sig upp i ansiktet. Han hade inte slutat gå över gatan bara för att han blivit påkörd på ett övergångsställe. Fast det är klart, i början gjorde han inte det. Då gick han inte alls. Han fick åka rullstol, men han hade inte slutat leva. Än. Han stod ju här. Flinet försvann. Han kunde inte låta någon annan sluta leva. Det var ju han som skulle avsluta sitt liv idag. Han hade ju planerat hur det skulle gå till. Han hade ju redan gett bort alla sina pengar till välgörenhet, han hade gett bort alla sina favoritsaker till hemlösa, och han hade sålt sin lägenhet. Den som han kämpat så för i nästan ett halvår. Nu fanns det ingen mening med den längre. Det fanns ingen mening med att Fredrik skulle leva alls, enligt honom själv.
Stefan satt och vevade med skeden i koppen. Det klirrade lätt varje gång skeden slog mot en kant. Han visste att det förmodligen var irriterande för paret som satt precis bakom honom vid ett bord, men han brydde sig inte. Om det var ett problem för dem skulle de säga något. Hela hans värld hade precis vänts upp och ner. Han skulle från och med idag ändra hela sin syn på livet. Han skulle vara mer försiktig, inte ta onödiga risker. Han ville inte dö än, han var ju bara 27 år för sjutton! Han hade inte ens ett seriöst förhållande. Han hade inte något nyttigt, eller ens viktigt jobb. Hans liv var för tillfället helt utan mening.
”Innan jag dör ska jag åtminstone ha uträttat något stort, även om det bara är stort för några få personer” tänkte han.
”Skulle jag kunna få lite kallt vatten i kaffet?” frågade Stefan Fredrik. ”Det är så himla varmt och jag har lite bråttom.”
Fredrik tog koppen och hällde i några droppar vatten innan han gav tillbaka den till Stefan.
”Tack så mycket”, sa han. Han tog en klunk av kaffet, men kom ihåg att bara svälja lite i taget. Han ville inte kvävas. När han ätit upp sin bakelse skulle han ta sig till jobbet, men inte med bussen, som han brukade. En gång hade han läst i en tidning att det skulle vara säkrare att gå genom en storstad, än att ta bussen.

Fredrik iakttog Stefan där han satt och smuttade på sitt kaffe. Genom fönstret svepte den varma förmiddagssolen in sitt ljus, som föll som ett gyllne dis över Stefan. Kaffekoppen glittrade till ett ögonblick, sedan gick solen i moln. Stefan fick inte sluta leva. Han behövde inte det. Han hade ju en chans till ett bättre liv. Det hade ju inte Fredrik.
”Du kanske faktiskt har rätt”, sa Stefan efter en stund. ”Kanske det var dumt att låta mig bli nedslagen av en sak som kan hända närsom helst, men som troligen inte kommer hända igen.” Stefan försvann i sina tankar en stund, och när han kom tillbaka till verkligheten spred sig ett glatt leende över hans ansikte.
”Vad tänkte jag?” sa han till Fredrik. ”Jag har ju hela mitt liv kvar att leva!” Han svepte det sista av kaffet. ”Livet har en mening så länge man ger det en. Jag borde inte ha tappat min. Det kunde ha gått illa”, sa han.
Fredrik såg på honom. Den mannen kunde så lätt komma tillbaka till livet. Kunde Fredrik det? Eller var det försent? Han hade ju redan planerat allt. Han hade ju inget kvar längre.
”Och vet du vad? Ingenting är försent.”
”Jag kanske just uträttade något stort.” tänkte Stefan. ”Den meningen kan ha betytt mycket för Fredrik.” Om Stefan bara vetat hur mycket det påverkade Fredrik skulle han inte behövt säga kanske.

”Jag kan inte tro det.” tänkte Fredrik. ”Den mannen sa precis allt han behövde för att få mig att ändra mig. Som om han kunde läsa mina tankar. Och även om det känns dumt att endast de små orden kunde övertala mig, så kan jag inte hjälpa det.” Fredrik skulle inte dö den dagen. Eller ens det året. Det var inte än hans tid.

”Jag behöver inte gömma mig i min rädsla! Jag lever ju fortfarande, eller hur?” tänkte Stefan. ”jag kanske ska ta bussen i allafall.” Stefan tackar och säger hejdå till Fredrik, går mot dörren, lägger handen på handtaget, vänder sig om, badande i vårens hoppfulla solstrålar. Han ger Fredrik en sista blick, tillsammans med...