Therion - Beyond Sanctorum

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vid första lyssningen tedde sig "Beyond Sanctorum" som en skiva med ganska blek dödsrock. Rent instinktivt verkade kompositionen vara förvånansvärt linjär, med en drös illa sammanlänkade riff hopknutna på ett kronologiskt snöre, som liksom inte ledde någonstans. T.o.m. ljudet lät grådaskigt och anonymt.

Men vid närmare lyssning kan man inte ha mer fel. "Beyond Sanctorum", som skulle komma att bli en av mina personliga favoritskivor någonsin, är på intet sätt förvirrad, utan bara otroligt fantasirik. I stället för att man har lagt samman riff, som inte har med varandra att göra (då skulle vi ha vandrat omkring i ett sterilt Opeth-land), så utökar man bara möjligheterna för en låts inledande melodi. I förbifarten kan vi som referens nämna Beethovens mustiga Ödessymfonin, där inledningen mycket ekonomiskt utökas genom logisk följd, utan att fötterna egentligen lyfts från grundmelodin.

Något liknande sker här, och upptäckarlustan inom varje låt tycks aldrig falna. Det är som en flod av liv och rörelse, som aldrig vill ta slut – inget riff känns ansträngt eller tillrättalagt, utan följer helt naturligt vad föregående toner sagt. Det som säkert tagit långt och intensivt arbete att skriva färdigt, låter här nästan improviserat, men har ett djup som bara kan uppkomma ur någonting väl genomtänkt. Inte ens när, enligt uppgift, persiska folkmusikslingor dyker upp, så kan det förstöra flödet. Att lyckas uppnå en sådan balans, samtidigt som det romantiska uttrycket får fritt spelrum, borde tillhöra relativt få tillfällen i musikhistorien.

Det är ganska uppenbart att Therion redan här inte vill inställa sig i ledet bland "vanliga" dödsmetallband. En del melodier är förvisso stöpta i dödsmetalltraditionens form, men det är ofta de utvecklas till något, som liknar en fungerande symbios av dödsmetallens aggressioner och den melodiösa passionen hos tidigare heavy metal, vilket märks tydligast i det skickliga ledgitarrarbetet. Det kanske mest anmärkningsvärda är den framträdande rollen hos basgitarren – mitt i låten "Symphony of the Dead" tar basen rollen av ledgitarr, och bryter alltså helt med det gamla "idealet" inom genren att låta basen följa resten av instrumenten, egentligen enbart med uppgift att göra ljudbilden "tyngre" och "hårdare". Till råga på detta smyger Christofer Johnsson & c:o in med rena mans- och kvinnokörer (en idé som skulle komma att ta sig enorma proportioner på senare album) närhelst det passar sammanhanget. Av och till passerar syntmelodier förbi, och man leker ibland med ljudproduktionen (som för övrigt är mycket lämplig) för att skapa mystiskt präglade avslut, allt samtidigt som tempobytena haglar (blast beats och "doomigt" långsamma passager växlar om vartannat), och detta lyckas tillsammans skapa något osedvanligt episkt för genren.

Visst är det, trots allt, ett rockigt album, men det fungerar eftersom denna fullkomligt orädda experimentlusta bygger på allt annat än en vilja att tillgodose krav hos publikerna inom underjorden eller den kommersiella världen – men Therion vinner, om någon rättvis...