Utvandringen från Sverige till Amerika

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

BREV: 1
17 januari, 1867 – England

Till Elisabet Milton
Elisabet kära syster jag ber om ursäkt för det drastiska avskedet och omständigheterna jag lämnade er i. Jag vet att jag gjorde ett drastiskt beslut som skadar familjens ekonomi, men jag känner redan nu att jag kommer att lyckas och behöver din hjälp genom att stå på min sida. Jag känner att jag har fattat rätt beslut och du är den enda som tror på mig.
Det var inte lätt att lämna er. Att se er när båten lämnade kajen i Göteborg, och segla vidare mot främmande land, det hoppas jag att du förstår.
Jag längtade till dig och de andra redan när min resa hade börjat.
Men tro inte att detta är någon lyx tripp Elisabet,
Resan var förskräcklig redan från första natten då stormen hade ryckt ut till havs och båten började tappa fart och ork men det var inte bara båten som tappade kraft. Stormen hade slagit så hårt mot båten att masten och en liten bit i golvet på övre däck brast och slet med sig två men överbord.
Ett barn och en gammal man stod inte emot den vidriga vinterkylan som ledde till deras död och ytterligare 11 människor dog i TBC. Men tack och lov att vi klarade oss från skörbjugg.
Ankomsten i London, England var förväntansfull och alla gick i samlad trupp till tågstationen.
En man i hög hatt och svart rock kunde tydligen det inhemska språket (engelska) och hjälpte de första som om i land från båten att köpa tågbiljetter. Vi andra kunde bara följa efter.
Vår resa skulle gå genom landet till Englands västkust till en stad som heter Liverpool där vår resa skulle fortsätta med fartyg till Amerika.
På tåget satt Vi tätt intill varandra med vårt handbagage i knäet. När man såg så många okända människor på samma ställe insåg jag hur mycket jag saknade er där hemma. Det var där jag träffade Atle Vreifors. Han satt mittemot mig i vår kupé.
Jag tappade min hårklämma, han tog upp den och så började vi prata. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt hemifrån och han berättade att han kom från en liten stad i Norge. Han var också på väg till Amerika.
Nu har jag berättat lite utav min resa för dig, Och måste också sluta skriva nu om jag ska hinna med båten. Ska skriva så fort jag kommer över Atlanten till Amerika.
Ta väl hand om dig och hälsa mor och far. Jag vet att jag kommer att lyckas.
Med hjärtliga hälsningar din Anne




BREV: 2
11 mars, 1867 – Amerika, New York

Till Elisabet Milton
Kära Elisabet jag vet att du har väntat länge på detta brev och att få veta hur det gått på min resa.
Jag kan meddela att jag har kommit över Atlanten utan skada för stormen eller andra olycksfall. Det var vindstilla de första dagarna och allt var frid på fartyget En vecka senare efter att vi lättat ankare blev resan farofylld.
Stormarna och vintern tilltog i styrka och maskinerna slogs ur funktion. Vi drev runt i ca en vecka innan de fick igång motorerna igen.
Kylan tärde på alla och maten började ta slut eftersom de inte var förberedda på att något sådant skulle hända. Vi delade på den maten som fanns kvar eller det som inte hade drabbats av maskar eller andra ohyror och det ledde till att vi ständigt var hungriga.
Det fanns råttor på en del ställen på båten. Dessa ställen fick man hålla sig borta ifrån så långt det var möjligt.
Det fanns inte så mycket renlighet över huvud taget. Det var fuktigt, kallt och mögligt. Förhållandet på fartyget var rent usla. På båten träffade vi en gammal man som var nyfiken på hur det såg ut där vi kom ifrån innan han gick vidare, jag berättade att jag kom från Sverige, att det var kallt och rått och att skördarna bara blev sämre och sämre och att alla svalt.
På slutet av vår resa över Atlanten började folk att svälta och ca 270 dog.
Men det var inte bara svält folk dog utav, utan av frosten och kylan också och i den situationen tackar jag dig för de filtar du skickade med mig.
Jag vet att jag inte ska ge upp hoppet, jag lovar, men det fanns de dagarna på båten som jag kände att allt skulle gå förlorat och jag inte skulle klara mig, men jag hade tur som hade Atle där.
Han gav mig mod och hjälpte mig att inte tappa hoppet. Kära syster jag önskar att du var här hos mig nu och träffade Atle. Han har hjälpt mig jättemycket på min resa och jag kan inte se något slut på vår vänskap. Vi har kommit överens att hjälpa varandra genom Amerika och bygga upp ett liv tillsammans som vänner och det känns att han börjar bli lite mer än en vän. När vi kom i land fick alla som var med båten gå till en bank och få amerikanska pengar som de kallar dollar och cent.
Nu är jag i Amerika!
Med varma hälsningar Anne.



BREV: 3
9 februari, 1868 – Amerika, Jacksonville

Till Elisabet Milton
Kära syster nu ha jag kommit fram till en stad i Amerika som heter Jacksonville.
Vi har åkt med häst och vagn i över tre veckor och vi har fått byta vagn flera gånger under denna sträcka. Vägarna, om man ens kan kalla det vägar, är så dåliga att vagnshjulen skakar sönder.
När vi färdades i vagnen såg vi ofta människor som kastade ut saker ur vagnarna för att lasten var för tung. Många hade en ko bakom sin vagn.
Resan med häst och vagn kostade oss ca 150 kronor.
Vi har börjat bygga på vårat hus nu, så vi behöver inte oroa oss för att frysa, som när vi var tvungna att vistas utomhus.
Alla i den här staden pratar om ett inbördeskrig som inträffade för ca 7 år sedan och uppbyggnaden av den håller fortfarande på. Det började med att sydstaterna ville ha slavar och nordstaterna som var emot slaveriet. Elisabeth, slavar är afrikaner alltså mörka vanliga människor och indianer som tvingades till hårt arbete utan lön och för lite mat och sömn men det var inte allt det blev slagna och mer och mer nedtryckta. Den sittande president under krigets gång gillade inte slaveriet (president är ungefär som en kung, alltså ledare) han bestämde att slaveriet skulle uppleva och då blev sydstaterna arga och det ledde till kriget som höll på i nästan fyra år.
Vi har träffat ett slags folk! De var både rädda och otrevliga mot oss till en början.
Tidigare hade andra människor varit här och bränt ner deras byar, mördat och tagit deras ägodelar. Helt obeskrivlig brutalitet!
Det sägs att de som gjorde detta var från Europa. Jag kan inte förstå. Inte konstigt att de var misstänksamma mot oss!
De är tydligen ursprungsfolket i de här trakterna och kallas Indianer. Det finns olika släkter, stammar, och just dessa indianer kommer från en stam som heter Seminoler.
Du kommer inte tro mig Elisabet, men de har en hy som är mörk som kol, jag skojar inte, lika mörka som jorden i våra marker. Männen har långt svart hår och ingen har skägg!
En man berättade att dessa människor inte kan leva som de gjorde förr på grund av de förutsättningar de vita tvingat dem att leva under.
De här människorna var tidigare jägare och samlare. De bodde tillsammans i små samhällen innan ”de vita inkräktarna” kom. Ja, så kallades européerna i revolutionskriget som pågick mellan 1773-1783. Amerika vann över England men de hade glömt bort indianerna när de skulle skriva lagarna och fredsavtalet. De placerades i så kallade reservat. En bit mark som Amerikanska staten valt ut. Dessa marker saknade förutsättningar för att Indianerna skulle kunna fortsätta sitt liv, då dessa var jägare och inte jordbrukare. De fick ändra på hela sin kultur nu när de var ”inspärrade” och en urgammal Visdom gick förlorad. Dessutom hände något med barnen som föddes efter att Indianerna placerats i reservatet. De kunde inte känna samband med sin gamla kultur i ”den nya världen”! Många unga Indianer började dricka alkohol och blev likt sina fiender brutala och kriminella.
Efter tid började Indianerna visa sin vänlighet mot oss. De började hjälpa oss med vardagliga saker. Vi blev mer och mer som en familj och vi fick vara med om några slags seder, riter, och vänskapen band oss samman. De berättade att de en gång i tiden var ett levande fritt folk i småbyar med hyddor.
Elisabet, här är...