Kallt mord

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En gatlampa blinkar till och slocknar. Vägen blir mörk och de enda ljus som finns kvar är de från byggnadernas fönster.
En mörkklädd man stiger ur skuggorna. Han är ute på uppdrag. Han är en man med ett syfte, en mening och ett mål. Hans syfte är att döda, hans mening att göra det snabbt och hans mål, att tjäna pengar.
Han går fram med lätta steg som knappt hörs trots att marken är täckt av ett lager frost. Det är inte meningen att han ska höras, inatt ska han inte finnas alls.
Det är ett kvarter kvar till hans mål, till huset hans dåd ska utspelas. När han kommit inom synhåll från huset stannar han och glider in i skuggorna, osynlig, väntande.
Huset är inte stort, nästan för litet för två personer, men det spelar ingen roll, han vet att hon bor ensam. Vid uppfarten står tre bilar, en röd Volvo av gammal modell, en silverfärgad Mercedes och något som ser ut att vara en golfbil av något slag, knallgul. Mercedesen är hennes, de andra måste vara gästernas bilar. Han kunde inte låta bli att undra vad för sorts person som kör en knallgul golfbil. Det måste vara en collegestudent, inbjuden bara som en tjänst för något han eller hon gjort. Hon som bor här kan väll inte beblanda sig med sådana som inte har en lika självklar plats i societeten som hon?
Efter ett tag öppnas ytterdörren och ett par stiger ut, de tackar någon för maten och stiger in i Volvon. Bilen kör iväg och kvar står mannen i skuggorna, dold och väntande.
Klockan tickar sakta och mannen börjar bli orolig, hans arbetsgivare försäkrade honom att alla hemma hos henne skulle avlägsna sig innan klockan elva. Om de, eller den kvarvarande inte kom ut snart skulle han bli tvungen att gå över tidsplanen.
För att ta vara på den extra tiden han nu fått extrakollar han innerfickorna i den svarta jackan han köpt igår, och som skulle slängas så snart uppdraget var slutfört tillsammans med skorna, byxorna och fickornas innehåll. Inne i vänstra fickan har han en dörrnyckel, ett litet paket med gummihandskar och tio små silikonkuddar att sätta på fingrarna för att ta bort hans egna fingeravtryck, och för att se till att han inte smetar ut någon annans. I den högra fickan har han en imitation av en kaiken, en liten version av en tantō, ett samurajsvärd.
Kaiken användes i forna Japan av kvinnor som tog rituellt självmord, det var ett mycket litet svärd, mest lik en kniv. Dess blad var bara sex centimeter långt, men sex centimeter var mer än tillräckligt för att göra vad som behövdes. Det rituella självmord han skulle gestalta kallades jigai, och i jigai behövde kniven bara nå in i hennes hals, en snabb stöt för att skära av halspulsådern.
Klockan är nu tjugo över elva och han börjar verkligen bli orolig. Men trots hans oro syns inga känslor i hans ansikte, han är professionell och inatt har han inga känslor. Bara ett mål. Och en tidsplan.
Han bestämmer sig för att ta risken att ställa sig under det tända köksfönstret. När han kommit tillräckligt nära hör han två röster som pratar där inne. En av dem måste vara hon, den andra collegestudenten.
När ytterligare tio minuter gått hör han hur de börjar gå mot dörren och han förflyttar sig hastigt runt hörnet, återigen osynlig.
Ytterdörren öppnas och ut stiger en man. Efter honom kommer en kvinna, bara delvis synlig från där han står.
Det är en vacker kvinna med ett ansikte inramat av minkbruna lockar som svallar över hennes ansikte. Och hon har stil, klär sig med klass. En karriärkvinna tänker han med en fnysning. En feminist.
Mannen viskar något i hennes öra och hon fnittrar. Hon ger honom en kyss på hans kind innan hon stänger dörren och han fortsätter till bilen, den knallgula, löjliga golfbilen. Bra, snart kan han börja arbetet börja.
Han ställer sig återigen under fönstret, hon har satt på musik nu. Tonerna hörs svagt ut genom fönstret, han känner igen låten ”Destiny calling” heter den. Vad passande, ja visst är det ödet som ropar inatt.
Han hör hur hon sjunger till. Hon har en musikalisk röst. Mångbegåvad är vad hon är. Och snart har alla hennes begåvningar gått till spillo, dyra begåvningar med tanke på priset som betalats för hennes död.
Han hör hur hon stökar i köket och skramlar med en pillerburk. Bra, hade hon sömnpiller skulle allt gå lättare.
Efter att ljuset slocknat väntar han i tjugo minuter till, så att hon ska sova djupt, det vore inte bra om hon vaknade när han öppnade ytterdörren.
Han tar fram silikonkuddarna och fäster dem på sina fingrar innan han tar gummihandskarna.
Nu kan jobbet börja.
Han låser upp dörren med samma vana som om det var något han gjort varje dag i flera år men när han öppnar dörren är det något som rasslar och på ögonblicket står han blixtstilla. Han tillåter sig ett ögonblick att vara stolt över sina snabba reflexer innan han kontrollerar varifrån ljudet kom.
Det var säkerhetskedjan. Det förvånade honom. Han hade trott att hon var modern och förstod att säkerhetskedjor inte ens försvårade för någon som ville komma in. Snabbt och effektivt tar han bort kedjan utan att det hörs ett ljud.
Efter att han stängt dörren stannar han återigen för att lyssna, det skulle inte gå för sig att någon annan skulle vara vaken, om det ens fanns någon i huset.
Han går förbi köket och tittar in. Trots mörkret kan han se att det är skinande rent och inrett i bondestil. En elegant kvinna med känsla för nostalgi, men som nog inte lagade så mycket mat i köket med tanke på att spisen låg intryckt i ett hörn med väldigt lite utrymme. Visst var det snyggt, men väldigt opraktiskt.
Vardagsrummet hade stor yta men var inrett så att det ändå var mysigt. Färgerna som dominerade rummet var lugna men inte tråkiga. Lätt beige och brun blandades med olika gröna toner med små stänk av havsblått.
Ena väggen var tapetserad med bilder av skog och i andra hörnet av rummet fanns ett miniatyrvattenfall som för tillfället avstängt så att vattnet var samlat i botten. Framför soffan som låg i ”skogens” ände av rummet fanns ett mellanting mellan träd och en växt. Ett förvuxet bonzaiträd klurade han ut efter ett tag. Någon, troligtvis hon, hade inte haft hjärta att skära av alla nya kvistar som trädet utvecklade under vår- och sommarmånaderna, vilket lett till att det som från början varit ett miniträd med grace nu var förvuxet och knotigt överallt. Men det var ganska charmigt ändå.
Han öppnar försiktigt den sista dörren från hallen och finner att därinne bara finns kläder, en spegel och en massa lådor. Det är en garderob! Men var finns hon?
Det var nära att han dunkade handen i väggen innan han hann hejda sig. Hon måste finnas någonstans, det var bara en dörr han hade missat.
Han ser sig omkring, nej ingen extra dörr i garderoben. Han stiger tillbaka ut i hallen och funderar. Han trodde inte att kvinnor ville springa halvnakna genom huset i jakt på kläder. Vardagsrummet var närmast.
Tillbaka i vardagsrummet finner han att dörren till sovrummet ligger utom synhåll från hallen, dold bakom bonzaiträdet.
Han öppnar dörren, mycket sakta, mycket tyst. Där ligger hon i en dubbelsäng med kuddar av rött satin och täcke i svart. Hon ligger på rygg, som han föreställt sig att bara snobbar & kungliga låg.
Kanske därför hon tar sömntabletter, att ligga så kan inte vara särskilt bekvämt.
Nåja, det skulle definitivt underlätta för honom.
Han går mot henne men stannar innan han hunnit ända fram. Vad håller han på med egentligen? Hon är bara runt 25-30 år, hon har hela sitt liv framför sig.
Han hade dödat kvinnor förut. Han hade dödat män yngre än hon, men av någon anledning fick hon hans hjärta att vekna. Hennes lockar svallade nu över kudden och hennes ansikte var till och med vackert då hon sov.
Och hon studerade, så mycket visste han. Hon studerade till advokat precis som hennes far. En pappas flicka tänkte han. Hennes pappa hade säkert betalat huset åt henne, liksom inrett det och betalat hennes kläder. Hon skulle aldrig kunna betala allt det med ett halvtidsjobb och med skolan var en heltidsanställning omöjlig.
Men trots att hon säkert under hela sin uppväxt varit överbeskyddad hade hon valt ett krävande arbete och klätt sig med stil istället för den vulgaritet som ofta klädde de med för tung plånbok. Han kunde nästan vara säker på att hon också var en sådan som gav små mynt till tiggande barn och som inte missade de hemlösas trasiga hattar utlagda på smutsiga gator.
Hon suckar i sömnen och han vaknar ur sina dagdrömmar. Vem tror han att han är egentligen? Trodde han att hon skulle tacka honom för att han inte dödat henne? Och det förutom att han skulle gå miste om vinsten det här uppdraget gav. Nej han är professionell, och hon är bara måltavla.
Han tar det avgörande steget och tantōn som nyss lämnat hans ficka sticks in i hennes halspulsåder. En bråkdelsse...