Ett sista farväl

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Snabbare!” ropade morfar ”Du måste trampa hårdare!”. Mitt hjärta slog snabbt, kanske mer beroende på upprymdhet och nervositet än på trötthet. Cykeln rullade allt snabbare, så snabbt att morfar nästan blev tvungen att släppa greppet om pinnen som var monterad vid bakhjulet. Jag behövde hans stadga, utan den skulle jag falla, det visste jag. Jag fortsatte trampa när jag plötsligt hörde morfars skratt långt bakifrån.
”Du cyklar!” ropade han i skrattet, ”Du cyklar helt själv!”. Förvånad vände jag mig om och såg honom ett tiotal meter bort. Hans lycka gick inte att ta miste på, det såg nästan ut som att det var han som cyklat sina första meter och inte jag. Men så ändrades hans ansiktsuttryck, leendet försvann och hans ögon vidgades vaksamt.
”Titta framåt Simon! Du måste titta framåt!” Men det var för sent. Styret hade redan vridits ett halvt varv och jag tappade balansen. Den höga farten gjorde att jag inte hade minsta chans att dämpa fallet men i ett desperat försök att skydda mig sträckte jag ut armbågen. En spetsig sten skar in i armen precis nedanför armbågen och blodet trängde ut genom det öppna såret. Morfar var hos mig inom loppet av några sekunder. Han hukade sig och lyfte upp mig i sin famn. Han gav mig en lång kram och jag kunde inte längre hindra tårarna.
”Såja Simon, det gick bra.” Jag grävde ner mitt huvud mot hans axel och snyftade högt.
”Hörru, inte kan du gråta nu Simon, du har ju precis lärt dig cykla!” Jag tänkte på hans ord och insåg att han faktiskt hade rätt. Jag hade lärt mig cykla. Även om jag fylldes av lycka, snyftade jag lite högre och kramade honom hårdare. Jag ville känna hans närhet och tryggheten jag alltid fann i hans famn.
När jag långt senare gick i den trånga korridoren kände jag försiktigt på övre delen under underarmen. Ärrvävnaden fanns kvar och det skulle den förmodligen alltid göra. Tiden läker inte all sår, en del ärr försvinner aldrig. Men jag ville inte att det skulle försvinna. Trots att det var stort nog för att alla skulle lägga märke till det ville jag inte bli av med det. Det påminde mig om morfar, inte bara om den gången han lärt mig cykla utan också om hur han alltid ställt upp för mig. I skolan pratar de om att man måste ha en vuxen att gå till, att kunna prata med om saker som inte är till för mammas och pappas öron. Det har aldrig varit något problem för mig. Morfar har alltid tagit emot mig med öppna armar, oavsett vad jag velat eller när jag kommit. Till och med under viktiga möten på jobbet svarade han om jag ringde. Även om det var han som var föreläsare, kunde han be de som lyssnande att vänta medan han gick in i ett annat rum och hörde på när jag glatt berättade om den senaste fotbollsmatchen vi spelat eller vilken kompis jag bråkat med, till när med om jag egentligen inte ens hade något att säga tog han sig tid.
Doften av krämer, läkemedel och gamla människor hängde i luften likt smogen gör i en storstad. Den välkända lukten av sjukhus fyllde mig med en obehaglig känsla. För mig var sjukhus starkt förknippat med död, kanske beroende på att både farfar och mormor avlidit på sjukhus. Min farbror hade dessutom varit inspärrad på mentalsjukhus sedan många år tillbaka. Jag hade heller inte några syskon så jag hade aldrig upplevt den där oförglömligt lyckliga stunden alla pratar om när en ny människa blir till. Enda förlossningen jag någonsin hade upplevt var min egen. Morfar var enda personen närvarande förutom mamma. Pappa klättrade på väggarna utanför salen men mamma tillät honom inte komma in. Till slut blev det i alla fall han som klippte av navelsträngen, men det skulle dröja tre år innan jag träffade honom igen. Fram till dess var jag övertygad om att morfar var min pappa.
”Men mamma, morfar är ju min pappa,” sa jag när mamma berättade för mig som treåring att jag skulle träffa min riktiga pappa.
Morfar låg i rummet längst bort. Han hade haft turen att få ett eget rum, även om det var väldigt litet. På nattduksbordet fanns ett foto av familjen bredvid en bukett röda nejlikor. I ett tafatt försök att göra rummet hemtrevligt hade mamma ställt en fåtölj hemifrån i ett av rummets hörn. Fönstret saknade gardiner och istället var persiennerna neddragna för att ge rummet mörker. Väggarna saknade både färg och tavlor vilket gav rummet ett väldigt kalt utseende.
Han låg vänd bort när vi kom in men så fort han hörde oss började han mödosamt vända sig om. Mamma böjde sig över honom och gav honom en kram, innan jag därefter gjorde samma sak. Det var lite skrämmande att se på morfars smala armar, och de blåmärksliknande fläckar som bildats där blodkärl spruckit. Både armar och ben var så smala att man inte kunde förstå hur de kunde bära hans kropp. Han fångade min blick, blinkade till med ena ögat och försökte le. Så hade han alltid gjort. Han hade gjort det med en glöd som såg ut att kunna tända vad som helst. Men glöden fanns inte kvar; den hade slocknat sakta under den tid han legat på sjukhus. Trots det försökte han, han försökte ge mig en bild av att han var friskare än han var, men hur mycket jag än ville tro att han snart skulle komma hem igen kunde jag inte.
Mamma satte sig på en stol vid sängen. Hon tog hans hand och kramade den hårt. De såg på varandra utan att säga något. Även jag, som alltid var glad och pratsam, insåg att ord var överflödiga. Det räckte med att vi fick känna varandras närhet. Likt en hund som söker trygghet i mattes säng satte jag mig vid hans fotända, livrädd för att sätta mig på hans sköra ben.
Mamma var den som bröt tystnaden.
”Jag måste gå och prata med sköterskan,” viskade hon innan hon reste sig och gick bort mot dörren. Hon stängde efter sig och det dova surrandet av sjukhusets maskiner fyllde rummet, endast överröstat av morfars djupa andhämtning och de bilar som då och då åkte förbi utanför fönstret. Han öppnade ögonen och såg på mig. Jag mötte hans blick i något som kändes som en evighet. Mina ögon blev fuktiga, jag flyttade mig försiktigt till stolen där mamma suttit och tog hans hand. Han log. Det var så mycket jag ville fråga honom, så mycket jag ville berätta. Jag ville berätta hur mycket han betytt för mig och hur jag alltid funnit trygghet hos honom. Jag ville också berätta att jag alltid funnit tröst i hans famn och jag ville säga hur tacksam jag var för att han alltid ställt upp. Jag ville säga att jag älskade honom. Istället log jag tillbaka. Det var som att orden fastnat på tungan, de satt som limmade innanför läpparna och kunde inte komma ut. Tårarna började rinna nerför mina kinder. Jag vet inte hur, men på något sett visste jag att det var sista gången jag skulle se morfar i livet. Trots det kunde jag inte få fram en enda stavelse av allt jag ville säga. Morfar sträckte sin bräckliga hand mot mitt ansikte och torkade bort tårarna med översidan av pekfingret. Jag kramade om honom och borrade ner mitt ansikte i hans axel.
”Såja, det kommer att ordna sig,” sa han tröstande. Något i hans tonfall gjorde att jag insåg att han inte menade att han skulle bli frisk. Att det skulle ordna sig innebar istället något annat, men det var tankar som jag inte ville tänka. Jag begravde ansiktet djupare i hans famn och kände doften av honom. Mina snyftningar kvävdes av den mörkgröna fliströjan han bar; han hade under hela sin tid på sjukhus vägrat bära deras vita nattlinnen.
Mamma kom in i rummet och sa att det var dags att gå. Jag gav honom en sista kram, den sista jag någonsin skulle få ge honom, och drog mig sakta tillbaka. Mamma kramade om honom och vi gick tillsammans mot dörren. Jag vred huvudet och mötte hans blick innan jag gick ut ur rummet. Han blinkade med ena ögat och log. Jag lyfte en handen för att vinka tillbaka, men kom av mig och sänkte den igen. Tårarna rann i en allt starkare ström nerför mina kinder.
Korridoren kändes oändligt mycket längre på vägen ut. Vartenda steg ville jag vända om, springa tillbaka till morfar och berätta hur mycket jag älskade honom. Men något hindrade mig. Likt en marionettdocka vandrade jag längs den långa korridoren bort från morfar.
Han avled tre dagar senare. Så fort jag fick höra det åkte jag och mamma till sjukhuset för ett sista farväl. Han låg på sängen ...