Ett minne blott

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon gick med lätta men bestämda steg nerför avenyn. Klick klack klick, ekade det mellan de höga husväggarna. Här och var såg hon en vattenpöl som reflekterade husens muntert upplysta fönster.

En bil körde upp bredvid henne. Hon gav föraren sitt bästa och vackraste leende, men vad fick hon tillbaka? Inte ens ett glatt hejande utan vatten som sprutade ner hennes vader.
Hon kände en ensam tår rulla ned för hennes kind, ett hugg skar till i magen. Innan beslutet var taget.
Då när allt var annorlunda, då när hon hade ett liv, när hon var lycklig.

- Spring, spring, ropade hon högt, benen tog allt längre steg. Sprang, ja det gjorde hon, fortare än vinden, förbi tiden och långt, långt bort ifrån alla minnen.

Hon sparkade av sig de skyhöga skorna och lutade sin kropp av all utmattning mot husväggen. Minnena började tränga sig allt djupare in i hennes huvud, nej, hon kunde inte låta minnena leta sig ned i hennes kropp, dörren till hjärtat måste förbli stängd. Hålla den stängd, stängd inför sanningen.

Mars år 1978.
Malin gick med snabba steg genom den lilla parken på Stjärnegatan. Det var här allt hade ägt rum. Hon hade fortfarande inte berättat för någon om vad som hade hänt. Hon kände blickar som brände i ryggen, hon kände osäkerheten komma smygande genom hennes ryggrad och upp till huvudet. Hur länge skulle hon hålla allt gömt? Nu var hon äntligen utanför parken, hon slappnade av men var fortfarande på sin vakt, man visste aldrig. Nu började folk komma strömmande från alla håll och kanter. Hon kände sneglande blickar på sig. Varför var hon så annorlunda? Hon hade inte gjort något, hon hade bara blivit utsatt. Nu började männen bli allt fler och fler, och Malin tyckte att alla sneglade skumt på henne. Hjärtat började pumpa fortare och fortare, kallsvetten började rinna nerför hennes kropp. Minnena från den kvällen började göra sig påminda, skriken, blodet och hans onda blick.
Helt oväntat kände hon en lätt hand på axeln, hennes kropp kunde inte röra sig en centimeter till.
- Men kära Malin, hur är det fatt?
Det var bara Josefine från kemikursen, hon skulle aldrig förstå, hon skulle bara tycka att det var äckligt och aldrig prata med henne mer.
- Det är ingen fara, jag oroar mig bara för so-provet på fredag, sa Malin. Ännu en lögn hade blottas från hennes strupe, hur många skulle den följas upp med?
- Ja, det gör jag med, sa Josefine medlidande. Det gick inte så bra på mitt förra prov.
- Nej, inte för mig heller, men nu måste jag rusa, hejdå, krasslade Malin fram. Hon ville inte längre vara med alla dessa människor, hon kände sig trängd och började få svårt att andas.
Malin började halvspringa mot biblioteket på Turegatan. Stegen blev allt snabbare. Hon tycktes sig känna andetag i nacken och ekande steg bakom sig. Nu var hon framme vid porten. Malin pustade ut. Nu visste hon att hon var i säkerhet och behövde inte oroa sig, här kunde inte en själ nå henne. Hon började vandra längst in i biblioteket. Där hade hon sin speciella plats. Hon slog sig ned i den slitna skinnfotöljen och tog upp sin bok ur handväskan. ”Religonens spännande uppkomst” stod det på omslaget. Malin började läsa men kunde inte skingra tankarna från ”den kvällen”. Hon började tyst snyfta. Hon visste att det inte var bra att hålla känslor inom sig, men var för rädd att berätta. Rädd att mannen skulle komma tillbaka och döda henne, göra henne fysiskt illa. Malin var så inne i sina egna tankar så hon märkte inte att en man kom fram till henne. Han iakttog Malin med tystnad och efter en stund så öppnade han munnen.
- Är det något du vill berätta, för mig? frågade han med len röst.
Malin hoppade till, hon var inte beredd på att höra någons röst.
- Nej, det är inget. Vem är du?
Mannen började grubbla på Malins svar, för han visste att det hade hänt något.
- Mitt namn är Alfred och jag jobbar här, sa mannen glatt och små skrattrynkor började uppenbara sig i mannens ansikte. Vem är du om jag får fråga?
- Mitt namn är Malin Spång, jag läste något sorgligt i min bok, sa Malin hastigt.
- I ”Religonens spännade uppkomst”, sa Alfred med en viss ironi i rösten.
- Äh, ja, det gjorde jag, sa Malin och började känna sig en aning osäker.
- Jaha, sa Alfred.
- Men jag måste nog gå nu, vi har prov snart. Hejdå, sa Malin och kände sig lite smått elak.
- Så snart? Men då kan jag rekommendera dig del två i den serien, väldigt spännade och förresten ta det försiktigt ute på gatan. Det sista sa han med en viss oro i rösten. Som om han visste.
Malin började känna sig ordentligt generad och rusade ut genom porten. Hur kunde det synas? Sa hon något medan hon snyftade. Blev han äcklad? Många tankar kom virvlande genom hennes huvud medan hon gick i en snabb takt hem till sin etta.

Malin vände och vred sig i sin säng. Antingen var det för varmt eller så var det för kallt. Hon kände kalla kårar längs ryggraden. Malin började inbilla sig händer som tog tag i hennes kropp. Minnena kom smygande. Andetagen, stegen och den förfärliga smärtan.

Malin vaknade med ett ryck alldeles kallsvettig. Klockan var halv nio, klasstimmen började inte förrän halv elva. Hon kände att hon var i behov att tänka. Hon slängde på sig kläder som låg utspridda på golvet och började gå mot biblioteket. När hon kom innanför dörren möttes hon av samme mans blick som hon hade möts av igår. Hennes blick vek undan. Hon började hasa med stegen och kom allt närmare och närmare.
- Hur visste du? sa Malin skarpt och ögonen sökte sig till hans.
- Nämen hej på dig också, kom så sätter vi oss där borta, sa Alfred och pekade mot den slitna skinnfotöljen.
Malin började småspringa mot stolen. Alfred följde sakta efter.
- Till och börja med såg jag att du upplevde hemska tankar när du satt och grät igår, och resten tänkte jag ut själv, men allt var mer en känsla jag kände på mig, sa Alfred, och eftersom jag vet din lilla hemlighet nu så måste du berätta för mig hur det gick till.
Malin var fortfarande inte helt övertygad, men bestämde sig för att lita på den här mannen. Malin började sakta berätta om den natten. Då det hemska hade inträffat. Slutligen sa Alfred:
- Hmm, jag förstår vad du är ute efter, du kan inte ha haft så stort förtroende för någon på en längre tid, eller hur?
- Ja, det kan man säga, sa Malin. Jag är rädd! Tårarna började en efter en rulla ned för hennes kinder.
- Jag förstår det, men varför har du inte berättat för polisen?
- Jag har inte vågat, han kanske kommer tillbaka.
- Vet du, sa Alfred, att hundratals kvinno...