Flickan med den röda höst jackan...

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag springer, stegen känns tunga, tyngre, tyngst. Jag hör hur dem ekar emot den hårda marken.
Vinden griper tag i min uppknäppta röda höst jacka. Det är kalt men jag känner inte den bitande kylan mot min kropp, den inre smärtan är för stark.
Hur kunde han? Hur kunde han göra såhär mot mig? Paniken och ensamheten börjar krypa. Börjar leta sig längre och längre in i mig. Adrenalinet pumpar och jag vet inte vad jag ska, jag vill bara bort här ifrån. Bort, så långt jag kan komma, för att aldrig mer återvända.
Han har svikit mig, personen som var hela mitt hjärta. Han som hade sagt att jag var den enda, att han aldrig skulle svika mig. Han har nu svikigt mig. Jag som trodde på honom.
Minerna spelas upp bakom mina ögonlock om och om igen.

Jag såg honom på fiket med henne, han hade kysst henne ömt och strukit henne över håret. Mitt framför mina ögon. Precis så som han brukade göra med mig. Jag såg honom försiktigt öppna munnen och viska tyst och ömt de tre orden i hennes öra. Hur kunde han?
Sedan var det som marken under mina fötter rasade. Allt blev svart.

Jag hör steg bakom mig. Tunga, tyngre, tyngst och en röst som skriker mitt namn.
Jag fortsätter att sprina, så fort jag bara kan. Efter det han har gjort emot mig vill jag aldrig möta hans klarblå igen. Gråten river i halsen jag kan höra hur hans steg kommer närmre, närmare. Bilderna framför mina ögon spelas oförvilligt upp om och om igen.

Jag känner hur han försöker tag i min axel. Försöker stanna mig. Jag lyckads slita mig från hans grepp och fortsätter att springa. Han stannar och skriker något jag inte hör. Sköra tårar rulla ner för mina kinder, tårar fyllda med smärta, jag började skrika, skrika ut min ilska, min ensamhet. Jag vill bedöva min smärta, fylla min tomhet. Men paniken lyckades tränga sig igenom mitt tomma skrik. Jag känner vinden blåsa genom håret. Hans skrik består av panik. Jag ser ett ljus och en intensiv smärta sprider sig i kroppen, sedan helt plötsligt har jag inte ont längre. All min smärta har försvunnit, jag känner mig fri. Paniken och tomheten är borta, jag känner mig lycklig. Jag springer snabbt, snabbare snabbast. Och mina steg känns lätta lättare lättast.

Det är en kylig oktober kväll, en flicka i 16 års ålder springer i en park ifrån ett fik i stan. Hon springer med tunga steg snabbt, snabbare, snabbast. Hennes röda jacka är uppknäppt och hon är blå om läpparna. Tårar rullar ner från hennes kinder och en kille springer efter henne. Han försöker stanna henne men lyckas inte. Han stannar och ser henne sprina mot vägen, han skriker att hon ska stanna. Hon fortsätter och hinner inte se att bilen är på väg i full fart mot henne. Flickan träffas av bilen och ligger nu livlöst död på en kalla marken. Killen springer till flickan med den röda höst jackan, och sätter sig jämte henne. Han böjer sig över henne, och skriker meningar medans tårarna börjar rulla. Han kysser ömt hennes kalla viner hud...