Ytterliggare en dag som alla andra

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Nu är jag här igen, vet inte riktigt varför. Står på puttinggreen för att träna innan jag ska ut, som om det skulle hjälpa.
Med blicken fäst på det minimala hålet ett par meter bort slår jag till bollen, som väl framme vid hål tar sig ett ärevarv på 360۫ för att sedan placera sig på hålkanten, ytterliggare en dag på golfbanan har tagit sin början.

Klockan börjar närma sig 14.05 och det är dags för min boll att gå ut. Jag går upp på tee för att hälsa på mina medspelare. De visar sig vara ett rart gammalt par som ska göra mig sällskap de kommande dryga fem timmarna av mitt liv. En fet gubbe som stinker som en hel tobaksaffär och hostar slem samt hans senila fru som glömt bort mitt namn innan vi slagit ut på första tee.
På andra tee inser jag att ronden kommer att nå över den magiska gränsen på sex timmar. De raska damerna i partiet framför spelar ett så kallat sällskapsspel. De rör sig i en klunga, sicksackar över banan vaggande från boll till boll och ständigt omslutna av ett väldans kackel.
Efter en evig väntan når vi äntligen treans green. Jag ligger dåligt placerad i högra bunkern efter ett pushat inspel. Med flack sving cleanar jag bollen ur bunkern och den far rätt över green. – ”Bra slag, det är du igen!” yttrar den kedjerökande tjockisen, varpå jag nästan ger vredet fria tyglar. Med stor möda lyckas jag behärska mig och besvarar honom med ett tillgjort leende.
Mina oskyddade armar och vader skriker av smärta på grund av den stekande solen, och jag försöker frenetiskt söka skugga på det öppna fjärde hålet. Varför ska alltid solen göra sig gällande på sommaren, det enda man gör är att bränna sig och sedan tar det evigheter för kroppen att återhämta sig.
På det femte hålet känner jag hur strupen svullnar ihop och huvudet börjar värka, vattenbrist. Beklagande slår jag mig för pannan, varför glömmer jag alltid vattenflaskan.
Modfälld tvingas jag be herr fetknopp om nått och dricka. Han bjuder mig sin unkna vattenflaska och jag dricker försiktigt. Undrar om jag någonsin kommer att bli frisk igen.
Ligger på fairway och har 130 meter kvar till green på det sjätte hålet. Jag tar min stans och slår till. En oerhörd smärta sprider sig i ryggen, då var skadan uppriven igen. Den mest onaturliga rörelse människan utför tar ut sin rätt och jag känner den bultande smärtan sprida sig genom kroppen.

Smärta och stelhet har nu även nått vaderna. Det eviga vandrandet har resulterat i att jag på det sjunde hålet stapplande tar mig fram, på ben tunga som bly och stela som knäckebröd.
Alla åkommor plågar mig på det åttonde hålet. Ryggen värker, solens strålar svider och gör mig törstig och min egen boll och partiet framför går mig på nerverna. Det blir ett helvete att hålla ut mycket längre.
Med tungan släpande i backen segar jag mig fram längs nians hål. Helt slut både fysiskt och psykiskt efter den krävande ronden med allt vad den har inneburit. Jag tar beslutet att kliva av, eft...