Palestinakonflikten - 1948 -

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning

INLEDNING 3
Presentation av ämnet 3
Syfte och frågeställning 3
Källor och metod 3

YASSER ARAFAT 4
Biografi 4

KONFLIKTERNA 5
Bildningen av stammarna 5
Bildandet av staten Israel 5
Krigen 8
Fredsförhandlingar 10
Kort om ställningen idag 12

AVSLUTNING 13
Diskussion 13
Källkritik 15
Egna reflektioner över arbetet 15

KÄLLFÖRTECKNING 16

Inledning

Jag har valt att skriva om Palestina. Till en början visste jag inte riktigt vad jag skulle inrikta mig på, men slutligen bestämde jag mig för att skriva lite kortfattat om Yasser Arafat och därefter rikta in mig lite mer på Palestinakonflikten. Anledningen till att jag valde att skriva om just detta är främst att jag kommer ifrån Palestina. Eftersom jag vet att det sedan mycket länge tillbaka har varit mycket oroligt i landet tänkte jag att det kunde vara kul att förstå lite bättre vad det hela handlar om. Det jag ville ta reda på var till en början lite om stammarna. Hur de tillkom och hur det kommer sig att de blev sådana fiender. Jag vill också ta reda på hur staten Israel bildades och varför den just bildades i Palestina och inte någon annanstans. Sedan ville jag även veta varför bildandet av staten följdes av en massa oroligheter och vad orsaken var till detta. Varför kunde inte dessa människor komma överens? Vad var orsaken till alla krig och varför har man inte lyckats med fredsförhandlingarna? Har man lagt ner så mycket arbete som krävs för att försöka få fred i landet och har man varit tillräckligt rättvis? Detta är i korta drag det jag ville ha reda på. Sedan kom jag självklart att fördjupa mig i dessa eftersom fler frågor dök upp under arbetets gång. För att ta reda på detta använde jag mig till största delen av Internet men även lite av böcker. Jag har också pratat med några anhöriga som befinner sig i Palestina, i Israel men även i flyktinglägren i Libanon. Anledningen till att jag mest använde mig av Internet var att det fanns mest fakta där även om den ibland skiljde sig åt lite. Men då fick jag titta upp fler källor och ta de mest trovärdig fakta.

Yasser Arafat

Yasser Arafat föddes den 24 augusti 1929 i en palestinsk familj i Kairo, Egypten. Hans riktiga namn är egentligen Mohammed Abdel Rahman Abdel Raouf Arafat al Qudua al Husseini. Arafat var den femte av sju barn. Fadern var textilhandlare med egyptiska rötter men han hade bott i Palestina en tid. Modern kom från en palestinsk släkt. Arafat fick smeknamnet Yasser som betyder lätt. År 1920 flyttade familjen till Egypten. Där dog modern år 1933 och Arafat var då fem år gammal. Hans far sände då Yasser och hans bror Fathi till deras morbror i Jerusalem. Yasser bodde där i fyra år. Därefter återvände han till Kairo och bodde där i faderns hus. Där togs han omhand av en äldre syster, Inam. Fadern ägnade sig mycket åt att återvinna ett landområde i Egypten som varit familjens ägodel i 150 år men lyckades aldrig. Yassers förhållande till sin fader var mycket dåligt och då fadern dog år 1952 var Arafat inte närvarande vid begravningen.
År 1946 inledde Yasser Arafat sitt politiska engagemang genom att han organiserade insamling av pengar avsedda för vapen till palestinier. På universitetet i Kairo studerade Arafat till högskoleingenjör och blev där vald till ledare för ett palestinskt studentförbund. Han tog examen år 1951. År 1952 gick han med i det Palestinska Brödraskapet och 1956 gick han med i den egyptiska armén och deltog därmed i Suezkriget.
Efter att ha kommit hem välhållen från kriget startade han en byggnadsfirma i Kuwait. Även där ägnade han tid åt sitt hemland Palestina. År 1958 var han med och grundade Fatah som på den tiden planerade och genomförde väpnade attacker mot Israel. Fatah blev allt starkare efter den israeliska segern i sexdagarskriget eftersom de medgörliga rösterna inom PLO då tystnade. År 1969 blev Arafat ledare för PLO.
Den 17 juli 1990 gifte Yasser sig för första gången med den då 26-åriga Suha Tawil. Suha kommer från en katolsk familj. Äktenskapet hemlighölls under femton månader och Suha konverterade under den tiden till islam. År 1996 födde Suha en dotter som döptes till Zahwa efter Arafats mor.
I början av 1990 talet startades en fredsprocess mellan israel och Palestina under norsk medling. Yasser Arafat som då var PLO:s ledare slöt avtal med den israeliska regeringen 1993 i Washington. I avtalet ingick upprättandet av en palestinsk myndighet. År 1994 var han med och delade på ett nobelpris i fred. 1996 valdes Arafat med 83 % av rösterna till president för den palestinska myndigheten i ett demokratiskt val som internationella observatörer ansåg gick rätt till. Arafat förblev president och försvarade sitt land på bästa sett under resten av sitt liv. Under de sista åren av sitt liv var han belägrad i sitt högkvarter i Ramallah av israeliska styrkor och förblev inlåst där ända tills han som mycket sjuk flögs till ett sjukhus i Frankrike. Där låg han i koma och lämnade slutligen sjukhuset för att möta sin död. Han åkte nämligen till frankrike där han låg i koma under en tid. Den 11 november 2004 avled han. Dödsorsaken hemlighölls vilket gjorde att många rykten spreds fort. Det ryktades bland annat om att han blev förgiftad. Efter sin död flögs Arafat åter till Ramallah för att begravas där.

Konflikterna

Bildningen av stammarna
Israel/Palestina har en historia som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Jerusalem som är huvudstaden har en lång och blodig historia. Den har blivit belägrad 50 gånger, erövrats 36 gånger och förstörts 10 gånger.
Den första judiska invandringen till Israel, som på den tiden kallades för Kanaan, inträffade år 1700 f Kr. De invaderade var Abraham och hans folkstam. Abraham hade två fruar, Sara och Hagar. Tillsammans med Hagar fick han sin första son, Ismael och med Sara fick han andra sonen, Isak. Då Abraham blivit gammal skulle han ge en utav sina söner sin välsignelse. Han kallade då sonen Ismael till sitt tält. Men eftersom han var blind kunde han inte se att Sara bytte ut pojkarna och in kom istället Isak och fick sin fars välsignelse. Därefter bannlystes Hagar och Ismael som flydde ut i öknen. Där hade de det mycket svårt och det var nära att de drabbades av torka. Men Gud sände dem en brunn full utav vatten som de drack ur. Denna brunn finns kvar än idag och ligger i Saudiarabien i närheten av Mekka.
Ismael och Isak var alltså halvbröder. De fick båda varsin stam. Ismaels barn kom att kallas araber medan Isaks barn kallades judar.
Denna historia redogör för varför judarna kallar sig för det utvalda folket, de fick välsignelsen. Men välsignelsen var egentligen menad till Ismael. Mohammed som är islams grundare härstammar från Ismaels stam.

Bildandet av staten Israel
Redan vid 3000-talet f. Kr hade Egyptierna stor makt över hela Mellanöstern. Samtidigt växte också Hetitiernas där. Hetitierna härskade till största delen i det nuvarande Turkiet och Iran. Även sumererna som lämnade ett alfabet bakom sig levde på den tiden i Mellanöstern.
Kring 1900 f. Kr började semitiska folkslag att ta över makten i området. Bland dessa var det främst de med judisk tro. De bildade där en ny stat med namnet Kanaan. Efter ett tag invaderades området av Babylonierna som förde bort den judiska befolkningen från landet. I några cekel framåt styrde Babylonierna i området. De gav det även namnet Palestina. Palestina besegrades senare av greker och perser. Under den tiden var förhållandet i Mellanöstern, och främst i Palestina, mycket spänt. Judarna hade återvänt dit och kämpade om makten. För att lösa det problemet försökte man tvångsförflytta judarna från Palestina och förbjuda dem att bo där.
Nu hade även kristendomen börjat spridas i Romarriket. Judarna blev då väldigt förtryckta och levde ett mycket svårt liv. På den tiden reste också Mohammed, köpmannen från Medina runt och spred den muslimska tron. Efter att ha spridit den muslimska tron i Mellanöstern erövrade de muslimska araberna Palestina. De kristna blev mycket upprörda över detta eftersom de ansåg att Jerusalem var kristendomens heliga stad.
Under det arabiska styret blev förhållandet för judarna mycket bättre. Muslimerna hade religionsfrihet och tillät judarna att behålla sina egna religioner.
Arabernas imperium splittrades kring 1000-talet och Mellanöstern övertogs av de Seldjukiska turkarna. De Seldjukiska riket splittrades dock liksom arabernas tidigare gjort och de härskarna över Mellanöstern var nu en annan turkisk stam, Osmanerna. Den religionsfrihet som funnits då araberna härskat över Mellanöstern fortsatte under turkarnas tid. Judar, zigenare och andra avvikande grupper som förföljdes hårt i den kristna världen valde då att fly till Palestina där de fick leva i fred och trygghet.
År 1914 bröt första världskriget ut. Tiotusentals judar hade då flyttat till Palestina. Förutom att de där fick leva i trygghet fanns det nu ännu en anledning till att de flyttade dit. En sionistisk rörelse hade under slutet av 1800-talet börjat propagera för ett judiskt nationalhem i Palestina med Jerusalem som huvudstad. Turkarna som styrde då tog inte det judiska hotet på allvar och hade inte heller tid att bry sig om det.
Osmanska riket drogs in i första världskriget på centralmakternas sida. Kriget blev en katastrof för landet och man förlorade nära på allt land man hade. Mellanöstern togs då över av britter och fransmän. Anledningen till att osmanerna förlorade kriget var främst att araberna hade samarbetat med västvärlden. Araberna fick nämligen i löfte av britterna att de skulle få ett självstyre. Men araberna visste inte att britterna även lovat sionisterna ett självstyr inom samma område. Dessutom ville britterna själva ha kontroll över Palestina så att de lätt kunde ha bättre kontroll över Suezkanalen. Dessa brittiska idéer orsakade ilska på alla håll och stora gatustrider uppstod på Jerusalems gator.
Samtidigt som detta hände började nazismen växa i Europa. Då andra världskriget bröt ut år 1939 var det öppet folkmord mot judar, zigenare, handikappade, homosexuella med flera. Dessa fick även lida i koncentrationsläger. Vid andra världskrigets slut år 1945 visade det sig att ca 6 miljoner judar hade blivit gasade och ihjälskjutna av nazisterna. Detta skapade medlidande i västvärlden för judarna och folkmeningen var därefter för en judisk nation. Judarna hade under andra världskriget etablerat sig bra i Palestina. Britterna överlämnade 1947, efter beslut från FN, kontrollen över Palestina till judarna och palestinierna. Palestina skulle delas in i två lika stora delar. Den ena delen skulle förbli Palestina medan den andra skulle bli det nya landet, staten Israel.
Men det gick inte så lätt som det låter. Britterna var inte särkilt glada över att ge ifrån sig kontrollen över Palestina till någon annan. Detta ledde till att både diplomati och militära aktioner genomfördes från britternas sida. Sionisterna som var fast beslutna över att de skulle ha ett land bildade olika militära grupper för att övertyga britterna. Bl.a. bildades organisationen Hagana, Ernst-ligan och Irgun. Dessa verkställde i början av år 1948 flera judiska terrordåd som främst riktade sig mot brittiska mål. Judarna sprängde t.ex. britternas högkvarter i ett hotell i TelAviv i luften och minst 90 personer dödades. Terrordåden riktade sig också mot civila palestinier. I april 1948 anföll Irgun och Ernst-ligan en palestinsk by vid namn Deir Yassin. Där dödade de mer än hälften av befolkningen. Dessvärre bestod dessa nästan bara av kvinnor och barn. En mycket framstående jude under den tiden var David Ben-Gurion. Han kom att bli Israels första premiärminister. Innan det hade han med hjälp av judiska och amerikanska kontakter i USA kunnat ordna så att sionisterna fick köpa billiga vapen av USA. Dessa vapen tillämpades i striderna mot palestinierna och britterna.
Att FN 1947 beslöt att Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk stat gjorde palestinierna mycket upprörda och det blev snart krig mellan sionisterna och palestinierna. Sionisternas mål var att få ut så många palestinier som möjligt ur landet så att den judiska staten skulle kunna bildas. De torterade och dödade därför civila palestinier vilket ledde till att över 700 000 personer flydde från sina hem. Då de väl lämnat landet fick de aldrig återvända och detta gäller än idag. De flesta av dessa flyktingar bor i flyktingläger i arabländerna runt omkring Palestina. Deras hopp om att få återvända till sina hem har ännu inte slocknat även om de vet att det nästan är helt omöjligt. Alla dessa människor som tidigare levt ett bra och tryggt liv i Palestina lever nu ett mycket fattigt och oroligt liv i flyktinglägren som är i mycket dåligt skick sedan massakerna. Palestinierna här är ganska isolerade från omgivningen och staterna är inte villiga att hjälpa dem. Många av de palestinska barnen och ungdomarna nekas en skolgång och en bra utbildning medan många vuxna nekas ett bra arbete.
I maj 1948 utropades Israel till en självständig stat. Detta erkändes av de flesta länderna förutom arabstaterna. Vid bildandet var staten dock inte lika stor som den är nu. Den egentliga meningen med bildandet av staten var att det skulle bli fred och lugn och ro i Mellanöstern. Detta sa i alla fall sionismens grundare, Theodor Hertz att han menade, men så blev det dock inte. Redan första året av Israels existens började de ockupera landytor utanför de erkända israeliska gränserna. Arabernas ilska över sionismens överlag tillsammans med detta ledde till att flera arabländer däribland Egypten, Syrien och Jordanien anföll Israel.
Landet klarade av att försvara sig mot angriparna mest tack vare kontakter i väst. Under detta krig var den svenska diplomaten Folke Bernadotte utsänd som medlem av FN. Han gjorde stora framgångar i Mellanöstern och lyckades under en viss tid skapa vapenstillestånd. Under 1949 blev han skjuten av sionistiska terrorister under motiveringen att han gick ärenden åt araberna. Under tiden då vapenstilleståndet rådde fick Israel god tid på sig at mobilisera sin armé som vid det laget var svagare än arabernas. Tack vare detta kunde de senare vinna kriget mot araberna.

Krigen
1956 bröt Suezkriget ut då egyptierna försökte nationalisera Suez-kanalen. Man ville alltså få slut på britternas kontroll över kanalen. Israel som kände sig hotat av detta ställde sig på britternas sida. Man gjorde ett chockanfall mot Egypten och tog snart in ett stort område i landet. Hela Sinaiöknen ockuperades och hade inte FN lagt sig i hade man troligtvis gått hela vägen in i Kairo.
1967 blev det återigen krig i Mellanöstern, det så kallade sexdagarskriget. Fyra arabiska stater gick till angrepp mot Israel med motivationen att Israel behandlade de palestinska flyktingarna omänskligt. En annan anledning var troligtvis att dessa länder inte heller ville ha flyktingarna hos sig. De anfallande länderna var Egypten, Syrien, Irak och Jordanien. För att förstå hur många dessa flyktingar var, och fortfarande är, kan man exempelvis nämna att 80 % av Jordaniens befolkning numera består av palestinska flyktingar. Araberna fick i kriget hjälp av Sovjetunionen som sålde vapen till dem. Visserligen hade redan araberna ett mycket starkt vapen, oljan. En samling oljeproducerande länder höjde oljepriserna för de länder som ansågs vara Israelvänliga och detta orsakade stora oljekriser i västvärlden. Men eftersom Israel hade skaffat sig ett mycket starkare stöd från västvärlden slutade kriget med att Israel segrade.
Efter krigets slut utvidgade Israel sitt territorium ytterligare. Man ockuperade bl.a. Gazaremsan, Västbanken, Sinaihalvön, Golanhöjderna och södra Libanon. Ockupationsstyrkorna i Sinai drogs tillbaka ganska snart och södra Libanon återlämnades år 2000. De andra ställena fortsatte man ockupera.
Israels krig i Libanon 1982 var under ledning av Ariel Sharon som har deltagit i samtliga av Israels krig. I detta krig dödades 20 000 människor och över 100 000 blev hemlösa. Höjdpunkten på hans blodiga meritlista var han då efter att ha avväpnat palestinierna i september 1982 släppte in de libanesiska falangisterna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut. Under tre dygn torterade de och våldtog de människorna i lägren. Här dödades ca 3000 personer de flesta av dem var kvinnor och barn. Hur Israeliska trupper kunde låta dessa terrorister komma in och döda så många de kunde under tre hela dagar kan nästa bara ha en enda förklaring. Israel ville att falangisterna skulle döda människorna. Sharons brutalitet i kriget fördömdes till en början av hela världen. Men istället för att döma honom till brott mot mänskliga rättigheter och folkmord blev han 19 år senare belönad genom att väljas till premiärminister i Israel.

Den globala fördelningen av de palestinska flyktingarna och befolkning utan flyktingsstatus (1998):
Palestinier i länder Total palestinsk befolkning varav flyktingar
Israel 953 497 200 000 (internally displaced)
Gazaremsan 1 004 498 766 124
Västbanken 1 596 554 652 855
Jordanien 2 328 308 1 741 796
Libanon 430 183 408 008
Syrien 465 662 444 921
Egypten 48 784 40 468
Saudiarabien 274 762 274 762
Kuwait 37 696 34 370
Andra Gulf stater 105 578 105 578
Irak, Libyen 74 284 74 284
Andra arabländer 5 544 5 544
Amerika 203 588 173 050
Övriga länder 259 248 220 361
Totalt 7 788 186 4 942 121


1987 bröt den första intifadan ut. Intifada betyder ”att resa sig upp och borsta av sig dammet”. Denna utbröt då israeliska soldater sköt ihjäl fyra palestinier som kom åkande i en bil. Gatorna fylldes av stenkastande palestinier som bemöttes med beväpnade israeler.


Fredsförhandlingar
En hel del fredsförhandlingar gjordes mellan Israel och PLO. Bland annat inleddes år 1991 Madridkonferensen och det var första gången USA och Israel tillät palestinier att sitta med i samtal på högsta nivå om sin egen framtid. Villkoret var dock att medlemmar från PLO inte skulle medverka. Olyckligtvis blev dessa förhandlingar i stort sett resultatlösa och ledde inte till någon framgång gällande freden i Mellanöstern.
I september 1993 skrevs Osloavtalet under av Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin och palestiniernas president Yasser Arafat. Avtalet innebar ett ömsesidigt erkännande av Israel och PLO, dvs. inte Palestina. Avtalet innebar också ett stegvis tillbakadragande av de israeliska ockupationsstyrkorna och ett palestinskt självstyre inom de områden Israel drar sig bort från. Man kom överens om upprättandet av en palestinsk myndighet genom politiska val. Det bestämdes även att PLO i gengäld skulle avstå från våld som kampmetod och istället verka för fred genom förhandlingar. Rabin och Arafat skakade därefter hand utanför Vita Huset eftersom det var där avtalet beseglats. I december 1994 mottog Arafat Nobels fredspris tillsammans med Rabin och utrikesministern Shimon Peres till följd av förhandlingarna i Oslo. Under denna tid såg det ut att kunna bli fred mellan staterna. Men då Rabin även började omgruppera de israeliska styrkorna i Västbanken verkade israeler vara missnöjda med den fredliga politik han utförde. Detta ledde till att han år 1995 mördades av en israelisk ultranationalist.
Under år 1998 pågick nya fredsförhandlingar mellan Israel och PLO i flera omgångar. I slutet av september samma år möttes Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den palestinska presidenten Yasser Arafat tillsammans med USA: s utrikesminister i amerikanska Wye River. Detta var första gången på över ett år som ledarna själva möttes. Huvudsyftet med mötet var att återuppta fredsförhandlingarna. I mitten av oktober samma år anslöt sig även Bill Clinton till förhandlingarna och det eftersom han märkte att parterna hade svårt att komma överens. Men inte heller då ledde förhandlingarna till en början någonstans. Slutligen skrevs avtal under i november 1998. Avtalet kallades Wye River-avtalet och innebar att Israel drog sig tillbaka från ytterligare 13 % av Västbanken och att Israel skulle släppa flera hundra palestinier ur fängelse. Dessutom skulle palestinierna under amerikanska CIA:s tillsyn verkställa en plan för att garantera Israels säkerhet. Men det var inte endast det avtalet gick ut på. Jerusalems framtid och en framtida palestinsk stat skulle en tid senare också diskuteras och bestämmas.

De viktiga punkterna i Wye River-avtalet:

- En säkerhetsplan och strategi för hur man ska komma tillrätta med terrorismen och våldet.
- Israeliskt tillbakadragande från 13,1 procent av Västbanken under en 90-dagars-period.
- Överföring av 14,2 procent av Västbanken, som israelerna och palestinierna delar på, till palestinierna.
- Omformuleringar av palestinska ordalydelser i nationella palestinska deklarationen som är fientliga till Israel.
- Garantier för två säkerhetskorridorer mellan Gaza och Västbanken.
- Israeliskt åtagande om ett tredje-fasens tillbakadragande från Västbanken.
- Frisläppande av 750 palestinska fångar.
- En palestinsk flygplats i Gaza.

Hade man följt detta avtal hade det troligtvis sett mycket bättre ut i Mellanöstern idag. Men olyckligtvis verkar det som att Netanyahu tyckte allt detta var för mycket för palestinierna. Avtalet fullbordades inte på grund av att Netanyahu och hans regering lade till några omdiskuterade villkor på avtalet. En av dessa villkor var att PLO inte fick utropa en palestinsk stat. Detta upprörde palestinierna mycket och veckorna efter avtalet var fyllda med oroligheter bland palestinierna. Det fördes också en het debatt gällande detta i Israels parlament i Knesset. Slutligen ledde denna debatt till att Israel utlyste ett nyval. Valet hölls i början av år 1999 och slutade med seger för Ehud Barak. Under hösten samma år började Israel genomföra några av de åtaganden som Wye River-avtalet föreskrev. Baraks regering kom dessvärre inte så långt och trots flera förhandlingsomgångar under Clintons ledning lyckades Barak och Arafat aldrig nå ett slutligt avtal. Efter mindre än två år som premiärminister tvingades Barak slutligen att ge upp efter att den nya intifadan startade år 2000. Intifadan bröt ut då Ariel Sharon besökte Tempelberget. Tempelberget är en mycket helig plats för muslimerna och palestinierna ansåg det som en kränkning av honom att beträda Tempelbergets mark. De följande åren var fulla av blodiga oroligheter med många dödsoffer som följd. Främst var det palestinier som led av de israeliska soldaternas grymhet och många familjer förlorade sina mycket unga barn. Jag kan exempelvis nämna den 12 åriga Muhammed Aldurrah som blev skjuten med fler än 10 skott av ”misstag”! Stödet Ehud Barak haft bland människorna försvann då striderna mellan palestinier och israeler trappades upp. Detta ledde till att han i slutet av november det året gav upp och ett nyval hölls. Barak efterträddes av högermannen Ariel Sharon som än idag är Israels premiärminister.


Kort om ställningen idag
Sedan år 2000 har inte mycket förändrats gällande läget i Palestina. Västbanken är fortfarande ockuperad och fastän Sharon år 2004 började utrymma Gazaremsan pågår där fortfarande mycket oroligheter. Man håller nu också på att bygga en mur som enligt Sharon byggs för att israelerna ska känna sig trygga och säkra.
Efter Arafats död i november 2004 efterträddes han av Mahmoud Abbas. Detta gjorde att nya förhoppningar gällande freden i Palestina bröt ut i ömvärlden. Olyckligtvis dämpades dessa av Hamas seger i regeringen. Men ännu hoppas man att kunna förändra Hamas politik till en fredlig politik. Förhoppningsvis kommer denna konflikt att lösas inom kort även om hoppet inte är så stort. Men man bör ju förstå att människorna som lider av detta endast vill ha fred.

Avslutning

Diskussion
Efter att ha skrivit detta arbete har jag nu verkligen förstått att Palestina har en mycket gammal och viktig historia. Det har ju framkommit att Palestina har en mycket religiös betydelse för alla troende människor. Men frågan är då om detta verkligen är orsaken till att det är det landet alla vill ha. Är det därför judarna ville bilda sin stat just i Palestina? Som det var sagt från början var det meningen att bildandet av staten endast skulle innebära judarnas säkerhet och trygghet. Men med tiden har det ju visat sig att bildandet av staten varken har bidragit till judarnas eller någon annans säkerhet. Det verkar heller inte som att det var säkerheten man var ute efter. Hade det varit det hade man väl inte börjat ockupera andras mark så fort man kom åt. Dessutom förstår jag inte anledningen till varför man gjorde det. Som kartan över FN: s delning av Palestina år 1948 visar fick ju judarna mycket mer av landet än vad palestinierna fick. Vad krävde de mer? Det finns även en sak till jag har funderat på men inte hittat svar på. Om man nu ville vara så rättvis och ge judarna den rätten att även de ha ett eget land att känna sig trygga i, varför skulle man då vara orättvis mot andra? Varför kunde man då inte dela landet rättvist? Den delningen FN gjorde är ju absolut inte alls rättvis. Jag har ju förstått att man ville visa judarna sympati för allt lidande de haft under andra världskriget. Men som man handlade är absolut inte rättvist! Varför denna stat skulle bildas just i Palestina är en annan sak man kan fundera över. Eftersom FN, USA och Storbritannien var för en judisk stat medan palestinierna var emot den kunde väl den judiska staten ha bildats i USA eller i Storbritannien. Jag menar där hade ju judarna fått vara ifred och leva i trygghet, eller? Nej, det är ju just det de inte hade fått. USA är för en judisk stat endast för att det inte kommer att påverka dem det minsta. Hade man sagt att Israel skulle ha bildats genom att ta lite land ifrån USA tror jag aldrig att varken presidenten eller folket hade gått med på detta. USA:s president har under alla dessa år varit med i bilden och försökt få länderna att fredsförhandla sägs det. Men om USA verkligen vill ha fred så finns det en hel del de kan göra. Man kan ju börja med att utrymma de ockuperade områdena. Ibland förstår jag inte de som säger att det är judarna som har rätt till landet och inte palestinierna. Vad är det som ger dem rätten till landet? De kan ju inte ens hålla sig till sina egna landytor. Varför var FN så rättvisa och snälla att de gav judarna en egen stat men tillät dem även att gå in och ta andras mark? De lägger sig endast i när de vill och har lust. Såsom de lätt kunde bestämma och genomföra bildandet av den judiska staten kan de väl även bestämma att judarna ska hålla sig till sitt område och palestinierna till sitt. Eller är det kanske så att man fortfarande känner sympati för judarna sedan andra världskriget och låter detta gå ut över andra människor. Bör man kanske inte börja känna sympati för alla palestinier som mist livet under alla dessa år? Man börjar ju undra om dessa enligt FN räknas som människor. Men jag ska heller inte glömma att många judar också mist livet under striderna och att det faktiskt är många judar som är emot Israels politik. Jag läste exempelvis en artikel skriven av en judisk läkare. I den artikeln kritiserade han USA: s och Israels politik och deras sätt att handla mot både judar och palestinier. Han kritiserade även Sharon och kallade honom för mördare. Det var lite intressant att läsa och se att även judar har tröttnat på honom. Efter alla dessa år tror jag att människorna, då både judar och palestinier har tröttnat på att vara politiskt engagerade. Det enda de nu strävar efter är fred och frihet. Men så lände det är Sharons och Bushs politik som ska följas blir det troligtvis aldrig fred mellan länderna. Dessutom tror jag aldrig att det blir fred på den här världen så länge USA alltid ska få styra och ställa.
Såsom det ser ut idag har palestinierna inga rättigheter alls vare sig inom Israel eller inom sina egna landområden. De får inte arbeta vart de vill och inte studera vart de vill. De får inte resa vart de vill eller när de vill och de får inte heller bo vart de vill. Jag skulle då vilja ställa en fråga: vad påminner detta om? Mig påminner det i alla fall lite om judarnas situation under andra världskriget. Är Sharon och Bush medvetna om vad det är som håller på att hända? De bör de i alla fall vara. Hitler visste ju vad han hade för mål med det han gjorde. Något liknande har faktiskt redan påbörjats på nytt! Hur många palestinier har inte torterats och mist livet sedan allting startade? Hur långt ska det behöva gå innan världen börjar uppmärksamma att något allvarligt håller på att hända? Fast så länge Bush finns med i bilden kommer man aldrig uppmärksamma det. Bush har ju allt under kontroll, eller? Nu håller man också på att bygga en mur som ska skilja de olika staterna åt. Dessutom så byggs den på palestinsk mark och minskar på så sätt deras landområde ytterligare. Jag skulle nästan kunna säga att man låser in palestinierna i Ghetton som man gjorde med judarna. För det är ju faktiskt det som händer. Jag har släkt och vänner i Palestina som ständigt talar om vilket helvete de lever i. Varje dag lämnar de sina hem och vet inte om de någonsin kommer att återvända. Är det så man ska behöva ha det? Då jag säger detta menar jag det både gällande palestinier och judar. Mina vänner i Palestina längtar efter att få leva ett härligt ungdomsliv som alla ungdomar bör ha rätt till. Men de har inte det. Ibland får de inte ens lämna sina hem. Jag har en vän som inte fått behålla sitt pass. Utan anledning tog judarna det ifrån honom. Nu erkänns han inte av dem och han kan inte resa och knappast röra sig inom landet. Blir han stoppad av judiska soldater och de frågar efter passet som han inte har så blir han fängslad.
En annan sak jag vill ta upp är flyktingarna som tvingades lämna Palestina under 1950-talet har som sagt inte rätt att återvända dit. Mina föräldrar lämnade båda landet under oroligheterna på 1950-talet. På grund av det har de nu inte heller något bevis på att de är palestinier. Varken jag eller mina föräldrar har bevis på det. Så judarna har ju lyckats med det de planerade. Förra sommaren var jag i Libanon och besökte min släkt. Jag passade då på att besöka några olika flyktingläger i landet och då främst i Beirut. Man kan helt klart säga att man har trängt ihop alla palestinier i de smutsigaste och de äckligaste delarna av landet. Lägren har inte förnyats sedan man flyttade in där. Miljön är smutsig liksom vattnet och husen är helt rasfärdiga. Det var hemskt att se sitt eget folk ha det på det viset. Detta gjorde att jag för första gången kunde känna riktig avsky. Inte emot judarna, för det var ju först då jag kände att jag kunde förstå hur de haft det men avsky över att världen låter detta hända. Det som hände judarna förr händer nu återigen. Man förstår det inte förrän man får se det. Jag har sedan länge tillbaka hört talas om Sabra och Shatila men inte förrän jag såg ställena och begravningsplatserna efter massakerna förstod jag. Det var verkligen hemskt. Även att Sharon är en mördare och även att han har gjort så mycket ont så slipper han straffas....