Bokrecension: Mannen utan öde av Imre Kertész

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mannen utan öde
Av:
Imre Kertész



Av: Nicolette Nadj
Datum klart: 2006-11-28
Ämne: svenska
Lärare: Magnus Nyman
Mannen utan öde
Imre Kertész föddes 1929 i staden Budapest i Ungern. Han tillfångatogs p.g.a. sitt judiska ursprung år 1944 och togs till Auschwitz och därifrån till Buchenwald.
1975 publicerade han sin första roman; ”Mannen utan öde”. Imre Kertész skriver med en självbiografisk romanform men den är endast baserad på hans upplevelser. Denna bok fick han Nobelpriset för år 2002. Det skall bli intressant att se om boken är värd detta pris.

Personbeskrivning
Imre Kertész använder sällan namn på karaktärerna i denna bok, istället beskrivs de med olika epitet; ”Den olycklige mannen”, ”Experten” och ”Rökaren”.
Huvudpersonen får man aldrig veta på vad han heter, på något sätt lyckas författaren undvika att använda namn och i lägret så får han ett nytt namn i from av ett fångnummer (Vier-und-sechzig, neun, ein-und-zwanzig, dvs. 64, 9, 21).
Han är en ung kille, femton sexton år bara, och bor hemma med sin far och sin styvmor. Han får bara träffa sin mor på torsdags- och söndagseftermiddagarna eftersom hans far har vårdnaden om honom. Han har ett ganska normalt liv ända tills nazisterna intar Ungern och han blir stämplad som en samhällsfara av det enkla skälet att han är jude.
Det finns flera andra bipersoner i boken men de flesta tycker jag inte tillför något viktigt till boken och gör inget större intryck, med undantag av två personer och dessa två ska jag berätta mer om nedan.
Bandi Citrom är en lite äldre man, ca 40, 50 år, som huvudpersonen träffar i Buchenwald. De börjar prata med varandra och kommer fram till att de kommer från samma stad, och blir därefter vänner. Bandi Citrom får man egentligen inte veta så himla mycket om eftersom det mesta fokuseras på huvudpersonen men i slutet får man i alla fall veta att han har fru och barn. Han har ett viktigt inflytande på huvudpersonen eftersom det är Bandi som lär honom hur det går till i lägret, det är han som tar honom till sjukhuset när han skadar sig och han blir som en slags mentor för huvudpersonen.
Ptjetyka är en annan person som gör hjälper huvudpersonen. Ptjetyka är en vakt på den avdelning i det sjukhus som huvudpersonen hamnar på efter drygt halva boken. Ptjetyka får man heller inte veta mycket om, om man inte räknar med huvudpersonens iakttagelser om vad han gör, vad han har på sig eller vad han äter (stekt ägg om någon undrar). Ptjetyka är väldigt vänlig mot huvudpersonen, något som upplevs i stor kontrast mot de ovänliga soldaterna och fångarna han får umgås med resten av boken.
Miljöbeskrivning
Bokens början utspelar sig i Ungern, året innan andra världskriget tar slut, och Ungern är allvarligt sårat. Överallt ser man judar som tvingas bära gula stjärnor, alla känner någon som mot sin vilja har förts till ett arbets- eller koncentrationsläger, och framför allt är alla rädda.
Den större delen av boken utspelas på olika koncentrationsläger; Auschwitz, Buchenwald och Seitz. Där är det smutsigt, kallt och kaotiskt. De får sova på halmbäddar, ihopträngda med två tre främlingar och ingen kudde, om de har tur. Mat får det knappt någon heller och sina behov får det utföra i en stor grop.

Handling
Huvudpersonen blir tvingad, precis som så många andra av hans jämnåriga kamrater, att ta ett jobb, han blir s.k. ”permanent arbetsplacerad”. Han börjar jobba på ”Shell Oljeraffinaderi” i staden Csepel. Han tar bussen dit varje dag men en dag hände något underligt, på väg in så blev bussen stoppad och alla judar kommenderades av. Det var så han, tillsammans med flera andra, blev kidnappad och förd till Auschwitz.
I ett år får han vara på flera olika läger där han skiljs från sina kompisar. Han överlever genom att aldrig ifrågasätta varför han berövats sin frihet, anpassa sig och ta varje dag som den kommer.
Efter drygt halva boken så får han en skada, någon slags äcklig varböld som föreställer hans knä, och Bandi Citrom tvingar honom till läkare. Även här förflyttas han runt till olika avdelningar och läger och det är ifrån sjukhussängen som resten av boken utspelar sig. Det b är även här han får träffa Ptjetyka.

Min bedömning av boken
I förordet står följande: ”Men kan man fortfarande skriva prosa om Auschwitz? Har inte allting redan skrivits, har inte läsaren nått smärtgränsen för länge sedan? /…/ Jo allting har redan sagts. Me som i likhet med oss som skriver dessa rader blir trollbundna av Kertész ojämförliga prosa kan frestas till att hoppa till slutsatsen att det väsenligaste inte har sagts förrän nu.” De som skrev förordet tycker alltså att denna bok var väldigt bra och viktig. Jag vet inte om jag kan hålla med. På frågan ”Har inte allting redan skrivits”? måste jag nog svara, i likhet med författarna till förordet, nej. Men vi behöver inte ett verk som glorifierar förintelsen. Vi behöver inte en bok där huvudpersonen gång på gång säger: ”Ja, så är det. Naturligtvis. Det var att vänta.” Vi behöver ännu en bok som upprör, ännu en bok som skildrar det hemska ännu en bok som inte får oss att glömma.
Jag var positivt inställd när jag började läsa denna bok, jag blev dock mer och mer besviken ju mer jag läste. En bra bok ska enligt mig vara som en sån där formkurva som farbror Joakim brukar ha bakom sig, med både dalar och toppar, fast med mest toppar. Den här bokens formkurva skulle farbror Joakim inte bli nöjd med; den är enligt mig helt rak. Eftersom Imre Kertéz inte låter huvudpersonen hetsa upp sig, bli upprörd, visa känslor, vad som helst, så läser man vidare av en enda anledning; För att man väntar på att det ska bli så spännande att man inte vill lägga ifrån sig boken. Tyvärr blir det väldigt enkelt för mig att lägga undan boken och somna.
Dessutom förstår jag inte hur en person som uppenbarligen inte kan hantera vare sig kommatecken eller kolon kan få nobelpriset i litteratur. Denna lilla skavank blir dock något roande när man lägger märke till att han i andra halvan av boken snålar rätt rejält på kommatecken och kolon medans han i bokens första halva överdoserar med skiljetecken. Fick han bara använda ett visst antal? Eller sa någon till honom tro?
I boken så befinner sig huvudpersonen på ett flertal olika koncentrationsläger i Europa. Självklart finns många olika nationaliteter representerade och för att kunna göra sig förstådd snappar han upp ett par meningar på tyska, polska och tjeckiska. Så långt är allt väl, jag har ingenting emot ett par meningar här och där på andra språk så länge man också får en översättning. De...