Europeiska unionen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. Inledning
1.1 Bakgrund
Det ämne jag valt att skriva om är EU, som är en förkortning av Europeiska Unionen. EU är något som de flesta är intresserade av, trots att många inte vet så mycket om det. Och det var just av den orsaken som jag valde EU till mitt projektarbete. Det var för att jag varken förstod eller hade kunskaper om EU. Därför bestämde jag mig för att läsa om denna union som växt till ett framgångsrikt samarbete.

2. EU:s tillkomst och utveckling
2.1 Vad är EU?
EU är en förkortning av Europeiska unionen. Ordet union betyder att gå samman, och tanken med EU är just att länder ska arbeta tillsammans. Idag är EU en slags förening där 25 länder är medlemmar sedan den 1 maj 2004. Sverige är ett av dem sedan 1995. Det finns över 450 miljoner medborgare i EU. På kartan täcker EU den största delen av Europa, men det finns också länder i andra delar av världen som hör till EU, för att de hör till ett EU land. EU är ingen stat, och inte heller en internationell organisation som FN. Det är snarare ett samarbete mellan 25 länder. Istället för att varje land bestämmer självt så har EU vissa gemensamma regler som kan handla om allt från djurtransporter till ekonomi, utrikespolitik eller polisfrågor.
EU-medborgare är alla som är medborgare i ett EU-land. Det innebär att man exempelvis har rätt att studera, arbeta och pensionera sig i alla EU-länder. Man kan också flytta till något av de andra EU-länderna om man visar att man klarar sig ekonomiskt.
2.2 Början till EU
Europeiska unionen består idag av 25 medlemsländer. Samarbetet grundar sig på en tullunion och en inre marknad med fri rörelse för varor, tjänster, personer och kapital. Sedan 1999 är EU även en valutaunion. Men samarbetet startade på 1950- talet med gemensam marknad för kol och stål mellan sex länder. Med tiden utvecklades detta samarbete och fler länder anslöt sig.
När andra världskriget slutade år 1945 var invånarna i Europa trötta på krig. De ville ha fred. Och många trodde att om länderna i Europa samarbetade med varandra så skulle det vara en god väg som kanske skulle kunna leda till fred.
Startdatumet för detta samarbete som idag kallas för EU brukar anges till den 9 maj 1950 då Frankrikes utrikesminister Robert Schuman presenterade en plan som gick ut på att inrätta en gemensam marknad av kol och stål mellan Frankrike och Tyskland. Eftersom kol och stål var viktiga råvaror för tillverkningen av vapen så skulle detta samarbete kunna göra det lättare för dessa länder att tillverka vapen och svåra länder för andra länder att rusta sig för krig mot länderna i samarbetet. Belgien, Italien, Luxemburg och Nederländerna anslöt sig till den såkallade Schumanplanen. De sex länderna undertecknade Kol- och stålfördraget år 1951 och grundade de första gemensamma institutionerna om Kol- och stålfördragen eller Parisfördraget som det också kallas, den 23 juli år 1952.

Europadagen
Idén om att samarbeta och samtidigt kunna kontrollera kol- och stålindustrin presenterades för första gången av den franska utrikesministern Robert Schuman den 9 maj 1950. Den dagen ses som EU:s födelsedag och uppmärksammas en gång om året som Europadagen. Då spelas ofta EU:s egen melodi- ett musikstycke som heter ”Till glädjen” och skrevs av Ludwig van Beethoven på 1800-talet.

Under 1950-talet växte kärnkraftens ekonomiska och militära betydelse. Därför beslutade medlemsländerna under en konferens i Messina att aven kärnkraften skulle kontrolleras gemensamt. Medlemsländerna ville också komplettera den gemensamma marknaden för kol och stål med en gemensam marknad för alla typer av varor och bilda en tullunion gentemot andra länder utanför samarbetet. Detta resulterade två nya fördrag vid sidan om Parisfördraget, som skrevs år 1957. året därpå bildades Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG).
Samarbetet mellan de sex länderna skilde sig från andra internationella organisationer. Medlemsländerna överlät en del av sin beslutanderätt till samarbetets olika institutioner.
2.3 En tullunion
Samarbetet inom EEG innebar att man avskaffade alla tullar och handelshinder som man hade tidigare. År 1968 genomfördes tullunionen då man införde tullar för import från länder utanför samarbetet. Under 1960- talet började man även att utveckla en gemensam jordbrukspolitik. Syftet var att man först och främst skulle trygga tillgången till livsmedel, och att skapa en god levnadsstandard för lantbrukarna. Samarbetet förenklades också genom det såkallade fusionsfördraget som trädde i kraft år 1967. Då slog man ihop de institutionerna för de tre tidigare gemenskapen och skapade den Europeiska gemenskapen (EG). Samtidigt som det ekonomiska samarbetet började utvecklas skakades medlemsländerna av att några hade svårt att acceptera att man kunde genomföra en kvalificerad majoritet i vissa val. Problemet löstes i den såkallade Luxemburgkompromissen då man kom fram till att ett medlemsland kan lägga sitt veto om viktiga nationella intressen var hotade.
2.4 En inre marknad
Under 1970-talet drabbades medlemsländerna av en ekonomisk lågkonjunktur. Därför blev medlemsländerna mer upptagna med att lösa sina kriser än att utveckla samarbetet inom EG. Ändå antog man en handlingsplan för att förverkliga den inre marknaden som varit målet sedan 1958, för att få fart på ekonomin. Men det krävdes mer gemensamma regler för att en inre marknad skulle kunna ta form. Kommissionen föreslog därför vilka åtgärder och förändringar som krävdes i en såkallad vitbok 1985 med sikte på att den inre marknaden genomförs år 1992.
Samtidigt var EG på väg att utvidgas för första gången. Storbritannien som sedan länge hade ansökt om EG medlemskap men motsatts av Frankrike fick vänta till år 1973. Det var då EG utvidgades för första gången. Tre nya medlemsländer blev det: Storbritannien, Irland och Danmark. Senare år 1981 anslöt sig Grekland också och efter fem år skulle det ske ännu en utvidgning, med Spanien och Portugal. Antalet medlemsländer hade fördubblats nu. Och för att arbetet skulle kunna leda till resultat behövdes ett effektivare samarbete med medlemsländerna. Därför antog man år 1986 den såkallade Enhetsakten som innebar att fler beslut kunde fattas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet. Det nya fördraget trädde i kraft 1987.
2.5 EG blir EU
När den inre marknaden snart skulle genomföras hade det redan hänt flera förändringar. EG hade förändrats mycket och allt fler länder ville vara med i samarbetet. Därför bestämde Medlemsländerna att i huvudsak det ekonomiska och monetära samarbetet skulle kompletteras med att politisk samarbete. Detta ledde till att man 1991 skrev under ett nytt fördrag i Maastricht, Europeiska unionens fördrag. EU-fördraget skapade ett samarbete bestående av tre pelare. Den första pelaren lades det tidigare samarbetet inom EG. I den andra pelaren inrättades ett samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitik. Och i den tredje pelaren inrättades ett samarbete inom rättsliga och inrikes frågor. Samtidigt tillsattes nya samarbetsområden till det tidigare EG, bland annat bistånd, kultur, utbildning och ekonomisk och monetär union. Den ekonomiska och monetära unionen skulle sedan leda till att en gemensam valuta infördes.
Tillsammans döptes hela detta samarbete till Europeiska unionen, men EG finns alltså kvar som EU:s första pelare. Den första pelaren skiljer sig lite från de andra två i och med att samarbetet i den är överstatligt inom EU.
2.6 Sverige blir medlem
Ursprungliga medlemsländer 1952 Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland
Första utvidgningen 1973 Danmark, Irland och Storbritannien
Andra utvidgningen 1981 Grekland
Tredje utvidgningen 1986 Spanien och Portugal
Fjärde utvidgningen 1995 Finland, Sverige och Österrike
Femte utvidgningen 2004 Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern.
År 1991 ansökte Sverige om medlemskap. Ungefär samtidigt ansökte Norge, Finland och Österrike om medlemskap. Förhandlingarna med de fyra kandidatländerna inleddes, och de avslutades i mars 1994. Folkomröstningar skedde i dessa fyra länder och alla utom Norge röstade ja. EU hade utvidgats för fjärde gången, denna gång med tre länder. Nu var det 15 medlemsländer. Men det skulle bli flera till.
I slutet av 1980- och början av 1990-talet skedde stora omvälvningar i Östeuropa. Det tidigare kommunistiska Sovjetunionen kollapsade och av det kom ett tillfälle för EU att utvidga sig österut, vilket man inte hade innan. Men man hade en oklarhet om vilka villkor som skulle gälla för de tidigare kommunistiska länderna. Därför träffades det europeiska rådet 1993 i Köpenhamn och fattade två viktiga beslut. Dels bekräftade man att alla europeiska länder som så önskar ska kunna ansluta sig till EU, dels fastlade man vilka villkor ett europeiskt land måste uppfylla för att kunna inträda som ny EU-medlem De tre såkallade Köpenhamnskriterierna innebär att ett land måste uppfylla politiska, ekonomiska och administrativa krav för att kunna bli medlem. Året efter mötet i Köpenhamn ansökte Polen och Ungern om EU-medlemskap. Och åren 1995 och 1996 ansökte Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien och Tjeckien om medlemskap. Köpenhamnskriterierna klargjorde också vilka regler som gällde för Turkiet som hade ansökt om medborgarskap redan år 1987, och för Cypern och Malta som ansökte 1990. I december 2002 avslutades förhandlingarna med Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Dessa tio länder skulle förklaras som EU-medlemmar år 2004. Bulgarien och Rumänien har avslutat sina förhandlingar och blir sannolikt medlemmar 2007. Turkiet och Kroatien fortsätter med sina förhandlingar med EU.

Köpenhamnskriterierna
Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993 antog stats- och regeringscheferna tre grundläggande kriterier som ett europeiskt land måste uppfylla för att antas som ny medlem i EU. De kallas därför för Köpenhamnskriterierna.
1. Det politiska kriteriet
Stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter
samt respekt för och skydd av minoriteter.
2. Det ekonomiska kriteriet
En fungerande marknadsekonomi med förmåga att hantera konkurrenstrycket och
marknadskrafterna inom unionen.
3. Det administrativa kriteriet
Förmåga att klara av de skyldigheter som följer av medlemskapet, inklusive en
anslutning till målet med den politiska, ekonomiska och monetära unionen.


3. Hur styrs EU?
Europeiska unionen har fem gemensamma institutioner. De är Europaparlamentet, ministerrådet, Europeiska kommissionen, EG-domstolen och revisionsrätten. Alla medlemsländer i EU finns representerade i institutionerna. I EU:s fördrag står vad varje institution ska ha för uppgift och vilka beslut den har rätt att fatta. De flesta institutionerna hr sitt säte i Bryssel, Luxemburg, eller Strasbourg, men det finns gemensamma organ över hela EU.
3.1 Europaparlamentet
Europaparlamentet är den direktvalda institutionen i EU. Den består från och med valet i juni 2004 av 732 ledamöter som vi väljer vart femte år, av de är 19 från Sverige. De som väljs är Europaparlamentariker eller EU-parlamentariker och kommer från olika partier. Europaparlamentet utövar politisk kontroll bland annat genom att godkänna kommissionen och ha makt att avsätta den. Parlamentet har också lagstiftande makt i många frågor beslutar parlamentet och ministerrådet tillsammans om EU-regler. I andra frågor har parlamentet en rådgivande funktion. Dessutom ska parlamentet godkänna EU:s budget. Europaparlamentet kontrollerar även att andra EU-institutioner sköter sig. Parlamentets huvudsäte är i Strasbourg i Frankrike. Extra sammanträden hålls i Bryssel i Belgien.
3.2 Ministerrådet
Ministerrådet eller Europeiska unionens råd som det egentligen heter är EU:s högsta beslutande organ. Ministerrådet består av en minister från varje medlemslands regering. Vilken minister beror på vilken fråga det ska tas upp. Om man till exempel ska ta upp miljöfrågor så närvarar medlemsländernas miljöministrar. Rådet är som nämnts EU:s högsta beslutande organ vilket betyder att all lagstiftning inom EU kommer antas av Ministerrådet. Ministerrådet bestämmer också om kommissionens förslag ska bli nya EU-lagar, ofta tillsammans med Europaparlamentet. Europeiska unionens råd har även till uppgift att samordna medlemsländernas ekonomiska politik och sluta internationella överenskommelser mellan EU och stater utanför EU-området, eller mellan EU och internationella organisationer. Ministerrådet fattar beslut på olika sätt. I vissa frågor fattas beslut med enhällighet och i andra frågor gäller så kallad kvalificerad majoritet. Där krävs cirka tre fjärdedelar av ländernas olika antal röster för att fatta beslut. Rådet är också med och bestämmer om hur EU:s gemensamma pengar ska användas tillsammans med Europaparlamentet. I Bryssel i Belgien träffas ministerrådet och där har de sitt säte.
3.3 Kommissionen
Kommissionen är ungefär som en regering för EU. Dess huvudsakliga uppgift är att föreslå nya lagar som sedan beslutas i av Europaparlamentet och rådet. Kommissionen består av en kommissionär från varje land. Kommissionen har även till uppgift att utföra de beslut som rådet och parlamentet beslutar. Kommissionen ska också se till, tillsammans med EU:s domstol att, medlemsländerna följer reglerna i EU. Den sköter om EU:s politik och budget och den är även en representant för EU i världen. Kommissionärerna i kommissionen träffas varje vecka och lägger fram nya förslag som sedan blir nya lagar. Men kommissionen kan arbeta i flera år för att kunna få fakta genom att fråga forskare, experter, organisationer, företag och andra innan de kan skicka förslaget till parlamentet. Kommissionen är inte vald av folket, utan av medlemsländernas regeringar som skickar en person de tror är lämplig för uppgiften.
3.4 EG domstolen
EG-domstolen är den domstol som har till uppgift att tolka lagar och regler och döma tvister mellan institutioner eller medlemsländer. I den ingår 25 domare, en från varje land. EG-domstolen ska också garantera att medlemsländerna följer olika grundfördrag och övriga regler. EG-domstolen har sitt säte i Luxemburg.
3.5 Revisionsrätten
Revisionsrätten är EU:s femte institution. Den kontrollerar EU:s inkomster och utgifter genom att kontrollera och granska kommissionen och medlemsländerna använder EU:s budget. Sedan rapporterar revisionsrätten om detta till Europaparlamentet och ministerrådet. Revisionsrätten led av en ledamot per medlemsland. Ledamöterna utses av medlemsländernas regeringar för en period av sex år. Revisionsrätten har sitt säte i Luxemburg.
3.6 Beslutprocessen i korthet
Efter att kommissionen utarbetat ett förslag går det vidare till Europaparlamentet och ministerrådet. Europaparlamentet kan föreslå ändringar eller förkasta förslaget. Om Europaparlamentet förkastar ett förslag måste kommissionen börja om på nytt. Annars kan ministerrådet anta det ändrade förslaget, om inte ministerrådet i sin tur föreslår ytterligare ändringar. När en ny regel som ska gälla i hela EU presenteras är den oftast resultatet av ett långvarigt arbete där många överenskommelser och ändringar har gjorts. Arbetet kan ta flera år.
3.7 Andra organ
Det finns även andra viktiga organ inom EU vid sidan av institutionerna. Ett av de är Europeiska rådet som är EU:s högsta politiska organ. Den består av medlemsländernas regeringschefer. Och vissa statschefer, samt kommissionens ordförande. De möts och samlas ungefär fyra gånger per år för att diskutera samarbetet inom EU. Ett sådant möte brukar också kallas för ett toppmöte. Europeiska rådets uppgift är att ge impulser och fastställa de politiska riktlinjerna för EU:s utveckling.
Ett annat viktigt organ är Europeiska ombudsmannen, som finns för att också enskilda medborgare ska kunna ha möjlighet att klaga på missförhållanden i EU:s institutioner. Europeiska ombudsmannen utses av Europaparlamentet. Medborgare, företag och organisationer inom EU-området får klaga hos ombudsmannen, som då undersöker klagomålen på den interna förvaltningen och rapporterar om missförhållanden till parlamentet och till den berörda institutionen. Europeiska ombudsmannen finns i Strasbourg i Frankrike.
Europeiska centralbanken är även det ett organ. Det är en centralbank för Euro- området det vill säga de länder som infört euron, och som har en valuta- union. ECB beslutar om penningpolitiken. Centralbankerna i länderna som ingår i valutaunionen genomför den penningpolitik som ECB beslutar om. ECB:s främsta mål med sin penningpolitik är att hålla en låg inflation.
Det finns en rad andra organ som Regionkommittén, ekonomiska och sociala kommittén och andra decentraliserade organ.

Penningpolitik
Penningpolitik handlar om att styra mängden pengar i samhället, vilket en centralbank ofta gör genom att påverka räntan. I Sverige fattas besluten om penningpolitiken av riksbanken.
4. Lagar och beslut i EU
EU:s institutioner beslutar om de lagar och regler som ska gälla i hela EU. Institutionerna fattar beslut på olika sätt i olika frågor. I de flesta frågor är det kommissionen som lägger förslag till ny lagstiftning. Förslagen behandlas av Europaparlamentet och ministerrådet. I många frågor måste ministerrådet komma överens med Europaparlamentet för att kunna fatta beslut, men inte i alla frågor. När nya lagar och regler har antagits är det EG-domstolens uppgift att tolka dem.
4.1 EU följer fördragen
Fördragen anger vad EU ska arbeta med och hur EU:s institutioner ska fatta beslut i olika frågor. Medlemsländerna har gemensamt förhandlat fram och antagit fördragen. De viktigaste fördragen är EG- fördraget och EU-fördraget. För att ändra i fördragen krävs att medlemsländerna enas om detta i en regeringskonferens. Ändringen måste sedan godkännas i alla medlemsländerna enligt nationella regler för att börja gälla.
EU:s verksamhet brukar delas in i tre pelare efter hur dessa fördrag är uppbyggda. Den första pelaren består av EG-fördraget och rymmer de flesta frågor. Här finns bland annat den inre marknaden, jordbrukspolitiken, konkurrenspolitiken, miljöpolitiken och den ekonomiska och monetära unionen. Den andra och tredje pelaren tillkom genom EU-fördraget. I den andra pelaren ryms den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, medan den tredje pelaren innehåller det polisiära och straffrättsliga samarbetet.
4.2 Olika frågor
Anledningen till att samarbetet inom EU delas upp på tre pelare är att formerna för samarbetet skiljer sig åt mellan pelarna, särskilt mellan den första pelaren och de bägge andra. I de frågor som omfattas av den första överlåter medlemsländerna till EU:s olika institutioner att fatta beslut. I den andra och tredje pelaren stannar rätten att fatta beslut i större utsträckning hos medlemsländerna.
Detta kan också beskrivas att den första pelaren i hög grad överstatlig, medan den andra och tredje pelaren är huvudsakligen mellanstatliga.

Överstatlighet Mellanstatlighet
Nationellt parlament Överlåter till EU att fatta beslut Besluten i EU måste godkännas i parlamentet för att gälla i medlemslandet
Ministerrådet Beslut kan fattas med kvalificerad majoritet För att fatta beslut krävs enhällighet
Europaparlamentet Kan stoppa ett beslut Kan endast ge synpunkter
EG-domstolen Kan döma ett land för brott mot reglerna Kan endast tolka reglerna
Kommissionen Han ensam initiativrätt Delar sin initiativrätt med medlemsländerna
Regelverket Kan åberopas av enskilda i nationella domstolar (direkt effekt) Kan endast åberopas av medlemsländer och av EU:s institutioner

4.3 Olika inflytande i olika beslutprocesser
Förutom att samarbetet inom EU skiljer sig åt mellan de olika pelarna skiljer det sig också inom pelarna. Framför allt är det Europaparlamentets inflytande som varierar mellan olika frågor.
Medbeslutande kallas den process som ger parlamentet störst inflytande att påverka beslutens innehåll. Det innebär att om Europaparlamentet vill ändra i kommissionens förslag måste ministerrådet och Europaparlamentet vara helt överens för att ett beslut ska kunna fattas. Medbeslutande gäller bland annat när beslut som rör den inre marknaden, transporter, miljö, livsmedelsfrågor och konsumentpolitiken ska fattas.
Samråd kallas den process där Europaparlamentet har minst inflytande över besluten. Då fungerar Europaparlamentet endast som ett rådgivande organ till ministerrådet. Samråd gäller främst när beslut som rör jordbrukspolitiken, EU:s handel med andra länder och polisära och straffrättsliga frågor ska fattas.
Samtycke är en särskild process som bland annat används för att anta vissa internationella avtal. Processen innebär att EU inte kan godkänna nya medlemsländer i EU eller ingå såkallade associeringsavtal med länder utanför EU utan Europaparlamentets samtycke.
4.4 Olika lagar för olika områden
EU:s institutioner anar olika typer av rättsakter och andra regler. En del rättsakter är bindande för alla eller vissa medlemsländer, medan andra rättsakter endast är rekommendationer till medlemsländerna. Förordningar, direktiv, beslut och rekommendationer och yttranden är fem typer av rättsakter.
Förordningar är bindande och gäller samtidigt och på samma sätt i alla medlemsländer. De är vanliga inom jordbrukspolitiken och i tullfrågor.
Direktiv är bindande till det mål som direktivet ska uppnå och syftar till att harmonisera medlemsländernas lagstiftning. Det är däremot upp till medlemsländerna att avgöra hur direktiven ska genomföras den nationella lagstiftningen eller i andra nationella regler. Direktiv är vanliga inom till exempel miljöpolitiken och konsumentpolitiken.
Beslut är bindande endast för den eller de som beslutet riktar sig till. Beslutet kan tillexempel röra ett särskilt medlemsland eller ett företag och är anliga inom konkurrenspolitiken.
Rekommendationer och Yttranden är inte bindande. De är vanliga i frågor där EU:s institutioner endast kan rekommendera hur medlemsländerna ska agera, till exempel inom sysselsättning och ekonomisk politik.

Rättsakter i tredje pelaren
Inom den tredje pelaren antas rättsakter som skiljer sig från rättsakterna inom den första pelaren. Rambeslut syftar liksom direktiv, till att harmonisera medlemsländernas lagstiftning, medan beslut är andra åtgärder för att genomföra politiken inom den tredje pelaren. EU har ändå ingen möjlighet att straffa ett land som inte har införlivat ett rambeslut eller ett beslut. En konvention är ett mellanstatligt avtal som måste godkännas av de nationella parlamenten för att börja gälla. Gemensamma ståndpunkter anger unionens inställning i en viss fråga.

4.5 EG-domstolen tolkar lagar och dömer tvister
EU:s domstol har två huvuduppgifter. Den ska tolka den gemensamma lagstiftningen och döma tvister mellan medlemsländer och institutioner. Domstolen kallas för EG-domstolen eftersom den har störst befogenheter i den förstapelaren, EG.
EU:s gemensamma regelverk kallas för EG-rätt. Det är EG-rätten som EG-domstolen har i uppgift att tolka och utveckla så att regelverket följs på samma sätt i hela EU. Det är Europeiska kommissionens uppgift att övervaka att medlemsländerna följer EG-rätten. Om kommissionen anser att ett medlemsland bryter mot regelverket kontaktar kommissionen landets regering. Regeringen få då möjlighet att svara på kommissionens synpunkter. Och hur de kan rättas till. Om kommissionen och medlemslandet inte kommer överens kan kommissionen stämma medlemslandet i EG-domstolen för fördragsbrott. Om medlemslandet fälls kan det dömas till böter.

EG-rättens fyra delar
Det gemensamma regelverket som kallas EG-rätt består huvudsakligen av fyra delar.
Fördragen är de grundregler för samarbetet inom EU som medlemsländerna antar gemensamt.

Lagstiftningen antas av EU:s institutioner och måste ha sin grund i fördragen.

Rättspraxis är de domar som domstolen fäller och den tolkning som domstolen gör av fördragens och lagstiftningens regler.

Internationella avtal är alla de avtal som EU har ingått med andra länder och organisationer och som ställer krav på hur EU ska agera i olika frågor.

Ett medlemsland kan också få en rättsakt prövad i EG-domstolen om landet anser att rättsakten inte har någon grund i fördragen eller har en felaktig grund. Medlemslandets motpart i EG-domstolen blir då ministerrådet eller ministerrådet och Europaparlamentet. Förutom att döma tvister mellan en institution och ett medlemsland kan EG-domstolen också döma tvister mellan olika medlemsländer.

5. EU:s budget
EU:s gemensamma budget innehåller inkomster och utgifter för verksamheten under det kommande året. Inkomsterna kommer främst från medlemsländernas avgifter till EU. EU:s årsbudget uppgår för närvarande omkring 900 miljarder kronor (Sveriges egen budget är på cirka 700 miljarder kronor). Och den delas över olika områden och till olika verksamhet. Men hur går det till egentligen?
5.1 Europaparlamentet och ministerrådet beslutar
Varje år föreslår Europeiska kommissionen hur inkomster och utgifter ska fördelas mellan olika verksamheter inom EU för kommande år. Förslaget behandlas av Europaparlamentet och ministerrådet som tillsammans beslutar om budgeten. När budgeten har justerats och Europaparlamentet har godkänt den kan kommissionen begära in avgifter från medlemsländerna.
När Europaparlamentet och ministerrådet behandlar och ändrar i kommissionens förslag till budgeten beslutar de om olika utgifter. Ministerrådet kan ändra i de obligatoriska utgifterna som EU har enligt fördrag och annan lagstiftning. Till de obligatoriska utgifterna hör främst huvuddelen av jordbrukspolitiken. Europaparlamentet kan ändra i de icke-obligatoriska utgifterna. Till de hör bland annat strukturstödet till eftersatta regioner i EU och stöd till länder som förbereder sig för medlemskap i EU.
5.2 Revisionsrätten och Europaparlamentet granskar
Europeiska kommissionen förvaltar budgeten och är ansvarig för att utgifterna går till de verksamheter som institutionerna har beslutat om. Revisionsrätten har till uppgift att granska samtliga inkomster och utgifter, och om den ekonomiska förvaltningen har varit sund.
När revisionsrättens granskning är klar sammanställs den i en årsrapport som överlämnas till Europaparlamentet och ministerrådet. Med utgångspunkt i dessa rapporter granskar ministerrådet och Europaparlamentet hur kommissionen har förvaltat budgeten under föregående år. Om Europaparlamentet inte beviljar kommissionens ansvarsfrihet för budgeten kan kommissionen tvingas avgå.
5.3 Utgifter för olika verksamhet
Utgifterna används till att genomföra EU:s politik och utveckla hela EU. Utgifterna kommer huvudsakligen medlemsländerna till del. Den största utgiftsposten är jordbrukspolitiken. Utgifterna delas in i åtta kategorier:

• Jordbruksstöd
Det stöd som betalas inom jordbrukspolitiken går till lantbrukare inom EU, främst som direktstöd för att bevara lantbruket, olika former av marknadsstöd och stöd till landsbygdsutveckling.

• Strukturfonder
Strukturfonderna finansierar EU:s regionalstöd till eftersatta regioner och till utbildning på arbetsmarknaden.

• Inre politik
Den inre politiken omfattar bland annat forskning, miljö, transporter, utbildning och bedrägeribekämpning.

• Externa åtgärder
De externa åtgärderna består främst av EU:s bistånd till andra länder.

• Administration
Kostnader för administration och förvaltning omfattar bland annat löne- och pensionskostnader för personalen i EU:s institutioner samt lokalkostnader.

• Reserver
Reserverna får utnyttjas för att täcka oförutsedda utgifter, som till exempel katastrofhjälp.

• Strategi för anslutning
Stödet till kandidatländerna syftar till att genomföra de reformer som krävs inför medlemskapet i EU. I samband med att länder inträder som nya medlemmar i EU får de stöd från övriga utgiftsområden i budgeten.

• Kompensationer
Under de första åren av medlemskapet får de nya medlemsländerna en rabatt på sin medlemsavgift.

5.4 Sveriges avgift till EU
EU:s budget omfattar 2006 cirka 1050 miljarder kronor. Av dessa beräknas Sverige betala cirka 28 miljarder kronor i medlemsavgift. Sverige betalar en större sömma till EU:s budget än vad som kommer tillbaka till Sverige i form av jordbruksstöd, strukturstöd och andra stöd från EU.

6. EU:s verksamhet
EU:s medlemsländer samarbetar i många frågor men inte alla. Medlemsländerna har istället för att besluta allting ensamt överlåtit några frågor till EU att besluta om. Och samarbetet omfattar bland annat handel, ekonomi, jordbruk och miljö. Vad EU får besluta om står i fördragen, som är grunden för samarbetet.
6.1 Tullunionen och den inre marknaden
Grunden för samarbetet inom EU är tullunionen och den inre marknaden. Att EU är en tullunion innebär att tullarna mellan medlemsländerna har avskaffats och att EU har gemensamma tullar mot lände utanför EU. De länder utanför EU som exporterar varor betalar samma tullavgifter oberoende av vilket land inom EU som importerar varan. På den inre marknaden ska det råda fri rörlighet mellan EU:s medlemsländer för varor, tjänster, personer och kapital. Den fria rörligheten för kapital bildar grind för den ekonomiska och monetära unionen.
6.2 Den gemensamma marknaden
För att EU:s medlemsländer ska bilda en marknad med liknande villkor har tullunionen och den inre marknaden en gemensam politik i andra frågor. Tillsammans kallas detta samarbete för den gemensamma marknaden. I den gemensamma marknaden omfattar samarbetet jordbruk och fiske, regionalpolitik, konkurrenspolitik, transporter och energi.
6.3 Ekonomisk och monetär union
Den ekonomiska och monetära unionen (EMU) innebär att medlemsländerna samordnar sin ekonomiska och monetära politik samt upprättar en valutaunion. Medlemsländerna övervakar sin finanspolitik gemensamt och är skyldiga att undvika alltför stora underskott och en för stor skuld i de offentliga finanserna.
För att delta i valutaunionen som är en del av EMU krävs också att medlemslandet uppfyller andra ekonomiska krav om låg inflation, låga räntor och en stabil växelkurs. Den nationella centralbanken måste också vara självständig. Tillsammans kallas dessa krav för konvergenskriterier. De medlemsländer som deltagit i valutaunionen har bytt sin nationella valuta till den gemensamma valutan euro och har en gemensam penningpolitik. Det innebär att Europeiska centralbanken bestämmer räntan för hela euroområdet. Med låg inflation som främsta mål.

7. EU:s fortsatta utvidgn...