Fransisco

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Små bubblor cirkulerade till ytan innan det blev helt stilla och tyst. Han hade verkligen gjort det. Jag stod bredvid honom och förstod inte riktigt vad som hänt. Borde jag ha hindrat honom? Jag tittade på Fransisco, han såg så lugn ut. Vi måste till polisen, tänkte jag men sa det aldrig högt. Innan vi lämnade platsen såg Fransisco till så att det som var kvar av henne flöt iväg långt ut på den mörka sjön.
– Det här har aldrig hänt. Fattar du det! spottade han ut sig.
Motvilligt nickade jag och stod kvar när min vän försvann in i den tjocka dimman.

November, en vanligtvis grå månad på året, hade blivit vit och den första isen hade lagt sig blank och fin över sjön. 09.14 hade polisen fått larm om att en hand stack upp från isen. 09.20 hade Johan Fors anlänt till platsen för att inspektera den fastfrusna handen. Naglarna var svagt målade röda och små istappar hängde från de blå fingertopparna. Johan gnuggade vantarna mot isen för att skingra det mjuka snötäcket. Ett par iskalla ögon stirrade på honom. Han ryckte till, det var verkligen någon där nere. Hur hade hon hamnat där, frågade han sig.
Obducenten Tim Larsson konstaterade att dödsorsaken var drunkning och det stod helt klart att detta inte hade varit en olycka. Johan Fors och Nina Werserling tittade på kvinnan när han visade de stora blåmärkena vid axlarna. Någon måste ha tryckt ner henne med en väldigt hård kraft, tänkte Johan. Tim gav dem en liten burk med smuts som han hittat under hennes naglar. Det kunde vara DNA, så därför begav de sig till kriminalteknikern Todd Andersson som hade ett alldeles eget rum med alla instrument som kan tänkas behövas. På vägen hälsade de på kollegan Kent McLeas som skulle kolla upp vem kvinnan var. Todd berättade att det skulle ta ungefär 24 timmar innan han visste om det fanns någon DNA.
De första stjärnorna hade börjat titta fram när Kent McLeas var på väg tillbaka till stationen. Offret hade hetat Rose Melin, hennes familj hade tagit det ganska bra även om han såg att de ansträngde sig för att hålla tillbaka tårarna. När han frågat om eventuella fiender hade de nämnt hennes förra pojkvän som hade slagit henne, men de trodde inte att han skulle kunna mörda henne eller någon annan. Kent tvärbromsade när plötsligt någonting hade sprungit över vägen. Hans hjärta slog allt snabbare slag. Det där var inget rådjur, det liknade mer en människa, tänkte han. När han gick ur bilen såg han ett rådjur lite längre bort vid skogsbrynet. Kent intalade sig själv att det var ett rådjur som sprungit över vägen och fortsatte längs den ödsliga grusvägen.
Nästa morgon hade Johan Fors ordnat ett speciellt morgonmöte för alla poliser. Han hade funderat på att släppa allt till pressen för att försöka hitta vittnen till mordet som antagligen utfördes för ungefär två månader sedan enligt Tim Larsson. Alla tyckte att det var ett bra förslag och Nina Werserling erbjöd sig att ringa till pressen. Kent var den enda som inte varit med på mötet för han var och hämtade pojkvännen som vad deras enda misstänkta för tillfället. Johan skulle försöka intervjua honom.
– Förhör med Peter Janson den tredje november 2006, talade Johan in på en bandspelare och bad Peter berätta var han befann sig för ungefär två månader sedan.
– September alltså, då var jag i Lund för att träffa några kompisar, svarade han osäkert.
Johan frågade sedan om när han senast träffat Rosa. Han svarade att de inte träffast sen början av sommaren för han hade fått besöksförbud sedan han anklagats för våld mot Rosa. Johan tänkte att föräldrarna borde ha vetat om han närmat sig Rosa på sista tiden och det hade han inte enligt dem. Peter sa att han var helt oskyldig och att han ångrade att han blev hetsig mot henne. Johan trodde honom och lät honom gå. Nina hade följt förhöret, men hon hade också fått ett samtal om att de hittat ett vittne. Johan beordrade genast att ta in vittnet till stationen.
Oskar Stenbäck var en kraftig man på 46 år som berättade att han sett någon vid sjön tidigt på morgonen den nionde september när han rastade sin hund. Personen eller personerna, han visste inte, hade hållit ner något i vattnet och det plaskade rejält. En liten personbeskrivning kunde han ge, men inte så man kunde göra en fantombild. ”Liten person, ljust hår och personen hade på sig jeans och en ljus T-shirt fast det var kallt ute, på tröjans rygg stod det BSK”, löd beskrivningen. Johan tackade mannen och bad honom ringa om han kom på något mer.
BSK hade stått för ”Bokmals klubben” enligt Todd Andersson. Nu stod Johan och Nina utanför dörren till ett litet skjul vid hamnen. Johan knackade hårt på dörren och Nina såg att hans gröna ögon såg nervösa ut, det brukade de inte göra.
– Vilka är ni? frågade mannen som öppnade och spottade framför deras fötter.
Många av klubbens 146 medlemmar hade passat in på beskrivningen, men bara tre stycken hade osäkra alibin för vad de gjort den nionde september. Den första personen var en spinkig man som under hela förhöret skakade och svett droppade från hans panna. Kevin Lööv var hans namn och han kom inte ihåg vad han gjort den kvällen. Efter några fler frågor verkade det som om ingenting kunde binda honom till brottet så de tog in nästa person. Stina Larsson var en mörk och lite rund kvinna som försökte undvika alla frågor Johan ställde, men hon sa att hon hade varit i Lund. Tyvärr kunde ingen säga att hon verkligen var där. Nästa medlem från klubben var Knut Persson som vänligt svarade på alla frågor. Han såg ut att vara kring 50 år och han berättade att hans minne inte var som det skulle. Johan fick en känsla av att det inte kunde vara denna vänliga själ som dränkt Rosa.
– Ingen av dem verkar vara mördaren, men vi får ha koll på dem ändå, sa Johan till Nina efter förhören.
De var tvungna att släppa allihop på fri fot. Fallet hade inga misstänka, inga ledtrådar och inget motiv. Johan Fors började tappa hoppet om att de skulle lösa mordgåtan. Det kunde vara någon annan ur Bokmals klubben, men det skulle dra på mycket värdefull tid att förhöra alla medlemmarna. Kanske var de på helt fel spår, tänkte Johan på väg till kaffemaskinen. Hans kollegor verkade tänka samma sak, för de satt redan i fikarummet med kaffe och bullar. När han hade sitt kaffe och precis skulle sätta sig dök Todd upp.
– Ni kommer inte tro det här, men jag har fått en träff i polisens databas för DNA, sa han flåsande.
Det var inte ofta man fick en träff bland de ca 500 registrerade, allt var inte som det brukade vara på teven. Därför lämnade Johan genast kaffet och följde med Todd till labbet.
– Kevin Lööv, läste Todd stolt.
Han hann inte säga något mer förrän Johan tagit upp sin mobil och knappat in några siffror.
– Kan du berätta för mig varför du finns med i polisens databas, bad Nina lugnt och satte sig ner på andra sidan bordet där Kevin satt.
De befann sig i ett kallt och vitt förhörsrum som endast hade två stolar, ett trasigt bord och en stark lampa hängandes från taket.
– De… Det var ett missförstånd. Jag var misstänkt för våldtäkt för ungefär åtta månader sedan tills den skyldige erkände. Anklagar ni mig för mord? Kevins röst skar sig.
– Ja, du är vår huvudmisstänkte just nu, svarade Johan som stod i hörnet.
När Johan berättade om hans DNA under mordoffrets naglar bröt han ihop och tårar vällde ner från Kevins kinder. Han nekade till att det var han som mördat kvinnan, men han berättade att han varit där.
– Vem mördade Rosa, nästan skrek Johan och lutade sig mot bordet så att det flyttade sig en aning.
– Det var inte jag, det var Fransisco. Kevin började skaka som han gjort på första förhöret och upprepade de han just sagt.
– Den där Fransisco verkar inte finnas, vi har letat i alla register och närstående till Kevin, förklarade Nina för Johan.
– Jag får gå in och prata med honom igen, sa Johan bestämt. Fortsätt leta, Nina.

Varför hade de inte hittat Fransisco än? Det har ju gått fyra timmar sen jag berättade för dem vem den skyldige var. Kan han ha lämnat landet, åkt till sitt hemland Italien? Johan verkade förstå att det inte var jag som mördat henne. För det var väl inte mitt fel? Eller var det? Kunde jag ha stoppat honom? Han hade sagt till mig att han ville känna på hur det var att ta någons liv. Jag vågade inte säga emot när han valde offer och körde henne till sjön. Johan Fors kom in med vattnet som jag bett om. Jag drack upp allt på en gång. Fransisco kanske är hemma hos mig. Undrar om de letat där.

När Nina klev in i Kevins lägenhet var hon tvungen att rynka på näsan, det luktade verkligen illa. Det fanns pizzakartonger och böcker över hela golvet. Hans telefonsvarare blinkade. Hon tryckte på play.
– Hej, Kevin! Du har väl inte glömt vår ...